Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Mjölbys lokala monarki Mjölbys mest inflytelserika släktkrets under det senaste halva årtusendet är ännu idag socknens största jordägare och deltar alltjämt i styrelsen av det allmänna. Den har under århundradena varit knuten till ortens båda säterier, Slomarp och Hulterstad. På det förra residerade den redan på 1500-talet, och det senare är i dess ägo allt sedan 1646, då det förvärvades av Anders Gyldenklou (1602–1665), född på Slomarp. Han och hans efterkommande inom ätterna Gyldenklou, Burensköld, von Schwerin och Ehrenkrona har också på sin tid ägt större delen av kvarnarna och marken i Mjölby by, varit landshövdingar i Östergötland och deltagit i riksstyrelsen under flera konungar. Gyldenklouättlingarna har också utgjort Mjölbys lokala "monarki", genom att de åren 1760–1921 innehade den ärftliga patronatsrätten i Mjölby med stor makt i det lokala politiska livet och rätt att utse kyrkoherde och andra offentliga befattningshavare. Den äldsta utgångspunkten för den hittills 13 generationer långa dynastin var kamreraren hos hertig Johan av Östergötland, Måns Pedersson eller Persson (död 1644). Han föddes på Slomarp och fick år 1615 egendomen i gåva av hertigen. Trots att Slomarp då tillhörde Högby socken begravdes Måns Pedersson i Mjölby kyrka, och redan år 1631 hade han där låtit uppsätta ett epitafium "sig och the sina til åminnelse", enligt Broocmans tryckta beskrivning över Östergötland från år 1760. Såväl epitafiet som hans gravhäll inne i kyrkan är borta efter kyrkans brand och nybyggnad på 1770-talet. Sonen Anders Gyldenklou är förmodligen den infödda ortsbo som haft störst inflytande både i Mjölby och i Sverige. Förutom att han från 1646 var den första länken i den ägarkedja, som allt sedan dess besitter Hulterstad, innehade han ett flertal andra jordegendomar på olika håll i riket, till största delen förvärvade under 1640-talet. I hans ägo var också merparten av kvarnarna och marken i Mjölby by, såsom Klostergårdens, Gravgårdens, Munkegårdens, Norrgårdens, Hålans och Äle kvarnar, Sågarekvarnen, Mjölby såg samt Gästgivaregården. I Stockholm ägde Gyldenklou ett palats, som han 1654 sålde till Per Brahe. Den unge Anders Månsson anlade namnet Gylle och ändrade det till Gyldenklou när han adlades 1639. Han studerade vid Uppsala och flera tyska universitet innan han 1628 blev lektor i historia och filosofi vid Linköpings gymnasium och därefter professor i poesi i Uppsala. 1635 inträdde han som sekreterare i det kungliga kansliet, föregångaren till dagens departementsindelade regeringskansli. Där anförtroddes han betydande arbetsuppgifter, inte minst på utrikespolitikens område. Han handlade även ekonomiska ärenden och på skolområdet uppgjorde han exempelvis 1641 en framsynt plan för gymnasiet i Stockholm. Den ställning han uppnådde i kansliet, varpå utnämning till statssekreterare är ett tecken, möjliggjordes genom stöd från Axel Oxenstierna. Efter två decennier i kansliet, då han samtidigt innehaft olika häradshövdingeämbeten, utnämndes han 1654 till landshövding i Östergötland. 1657–1661 var han president i regeringen och hovrätten över Pommern och fungerade även som Sveriges legat vid fredsförhandlingar på olika håll i Europa. Han dog på sin uppländska egendom Skånellaholm och begravdes i Jakobs kyrka i Stockholm, i vilken hans vapen uppsattes och den år 1735 utslocknade ätten hade sin familjegrav. Gyldenklou var en produkt av den svenska stormaktstiden. Han var en av de mest framgångsrika i den stora grupp som rekryterades från universitets- och skolvärlden till förvaltningen, för att med tiden adlas. Hans bana utgjorde en inte ovanlig blandning av lärd och administrativ karriär, som även ledde honom till en mycket stark ekonomisk ställning, tillräcklig för att exempelvis ge lån både till kronan och till konung Karl X Gustav inför hans kröning. Gyldenklou var en i olika sammanhang omstridd person, och han drog sig inte för att driva process kring sitt omfattande godsinnehav. Kungamaktens förläningar och förpantningar av den egendom som dragits in till kronan under reformationen gynnade påtagligt Anders Gyldenklou, som alltså i sin ägo samlade större delen av Mjölby by. Medan reduktionen medförde att en del av förvärven återgick till kronan, blev ägandet till Hulterstads säteri bestående. Att donationer till religiösa ändamål var verksamma även under den protestantiska tiden, visar den överföring som hans son, överstelöjtnanten David Gyldenklou (1629–1686), gjorde av ett kvarts hemman Mjölby gravgård – kallat Stora gravgården – med en kvarn om tre par stenar till Mjölby kyrka år 1670 och som konfirmerades av arvingarna 1687. För detta erhöll Anders Gyldenklous dotterdotters dotter, friherrinnan Mariana Burensköld (1694–1774), år 1760 ärftlig patronatsrätt i Mjölby pastorat för ägaren till Hulterstad. Det innebar bland annat rätt att tillsätta socknens högsta ämbetsmän med både andliga och världsliga uppgifter: kyrkoherde varje gång och komminister fyra av fem gånger i följd. Successionen av patronatsrätten fortsatte bland hennes efterkommande inom friherrliga ätten Ehrenkrona till dess detta institut upphörde i hela riket 1922. Den siste av Mjölbys kyrkoherdar som utsågs av patronus blev kontraktsprosten och hovpredikanten Adolf Johansson (1853–1940). Gravgården var en av gårdarna i Mjölby by som hade kvarn och byggningstomt på kyrkans sida av ån. Dess åkrar, hagar och skog upptog huvuddelen av området mellan Syavägen (nuvarande Kungsvägen) och Bockarpsvägen. Det ekonomiska tillskott som församlingen fick i form av den årliga avkastningen av donationen kallades Gravgårdsräntan. Minnet av Mariana Burensköld och hennes far Jacob har fått en särskild förankring i eftervärldens Mjölby. Efter dem har uppkallats en av de längsta och viktigaste förbindelselänkarna inom tätorten, med bro över Svartån: Burensköldsvägen och Burensköldsbron. Dessa ortnamn har mjölbydialekten givit ett säreget uttal med huvudtrycket på ö. Jacob Burensköld (1655–1738) tjänstgjorde som officer vid flera utländska förband, bland annat i Italien, Spanien och Tyskland, innan han avancerade från ryttmästare till överste i Östgöta kavalleriregemente. 1706 blev han utnämnd till friherre, generalmajor och landshövding i Östergötland, 1710 generallöjtnant och guvernör i Skåne, samma år tillförordnad överståthållare i Stockholm under pesten och slutligen 1711 kommenderande general i Bohuslän. Han stiftade 1726 det stora Burensköldska fideikommisset i Östergötland, vari ingick bland annat Hulterstads säteri. Detta kom i hans besittning genom hans hustru och tillika kusinbarn Elsa Appelgren (1665–1741), som var dotterdotter till Anders Gyldenklou och hans andra fru biskopsdottern Anna Burea (d 1673), som var faster till Burensköld. Mariana Burensköld, gift med generalmajoren friherre Claus Philip von Schwerin (1689–1748) från Pommern, blev Mjölby pastorats första patronus i sin egenskap av innehavare av Hulterstad. Denna egendom bröt hon 1773 ut ur fideikommisset för att ärvas bland efterkommande inom ätten Ehrenkrona. När Mjölby nuvarande kyrka uppfördes åren 1771–1775 på ruinerna av den gamla nedbrunna kyrkan skedde det med ekonomiska bidrag från riksrådet friherre Carl Gustaf Ehrenkrona (1710–1781). I Broocmans östgötabeskrivning omtalas ytterligare ett inventarium i Mjölby gamla kyrka som bär vittnesbörd om en medlem av Gyldenklous släktkrets: "Edle och Wælborne Herr David Kohl til Hywanewälla, Öfwerste-Lieutenant för Artolleriet, föddes i Söderköping år 1621, och afsomnade på Hulterstad d 24 Dec 1682". Kohl begravdes i sockenkyrkan och där uppsattes hans vapen, som inte finns bevarat efter branden 1771. David Davidsson Kohl var veterligen aldrig verksam i Mjölby utan hans anknytning till orten inskränkte sig till släktskap med ägarna till Hulterstad, hos vilka han avled. Hans mor Maria Rijk (d 1631) blev 1628 omgift med Anders Gylle, adlad Gyldenklou. Vid Kohls död innehades båda dessa gods av sonen överstelöjtnant David Gyldenklou; de två överstelöjtnanterna med förnamnet David var alltså halvkusiner. År 1661 gifte sig Kohl, utan att brudens släktingar blivit tillfrågade, med friherrinnan Görvel Nilsdotter Gyllenstierna (1637–1693), brorsdotter till riksrådet, presidenten och landshövdingen i Östergötland friherre Johan Gyllenstierna (1617–1690). Görvels kusin, Görvel Christina Carlsdotter Gyllenstierna (1646–1708), lär ha utmanat Kohl på duell för att denne vågat sig på sitt frieri och äktenskap. David Kohls far med samma förnamn (d 1625) kom i sin ungdom till Sverige och blev myntmästare i Söderköping. Han tillhörde en tysk ätt von Kohlen, som adlats av kejsar Ferdinand I 1551, och hans äldre son Reinhold adlades med namnet Kohl av drottning Christina 1641 men slöt själv sin ätt i fält året därpå. Burensköldsvägen åtföljdes bland gatunamnen i Mjölbys första stadsplan från 1910-talet av Gyldenklougatan, Måns Perssons gata, David Kohlgatan och Behmgatan, men av olika skäl återfinns de inte i den förverkligade namnuppsättningen i tätorten. Namnet Behmgatans förled tillhör ryttmästaren vid Östgöta kavalleri Carl Behm (1645–1729). Han begravdes den 6 november 1729 i Mjölby kyrka, där ett epitafium uppsattes över honom och hans fru Margaretha Beckerfelt, "som på thes 80 ålders år afsomnade then 6 Martii 1726". Behm, som tog avsked efter 40 års krigstjänst 1714, var med i slagen vid Fehrbellin, Halmstad, Landskrona, Klissow, Lakovitz, Warschau och Helsingborg, varvid han blev sårad i högra låret och i huvudet. Efter att under 1700-talets första decennium ha varit bosatt på Alvastra i Västra Tollstad, avled han i Mjölby på Eldslösa, där det berättas att han av sin regementschef Jacob Burensköld ska ha fått en gård. Hustrun var dotter till Carl Becker, som adlades 1654 och blev generalinspektör över alla Sveriges krutbruk och salpetersjuderier. Han hade tolv söner som alla hette Carl och alla utom en dog som barn. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson