Mjšlbyhistoria

Den kungliga kvarnbyn vid SvartŒn som fick jŠrnvŠg och blev sydvŠstra …stergštlands centrum

Per Anderssons forskning och texter om Mjšlbys historia

 

 

 

 

 

Mjšlbys kvarnhjulsvapen

Det heraldiska vapnet Šr fšr šgat vad namnet Šr fšr šrat. PŒ samma sŠtt som namn, fast i bildform, Šr vapen kŠnnetecken fšr fysiska eller juridiska personer. Heraldiken utgšr ett internationellt symbolsprŒk, som fyllt sin funktion oavbrutet i mer Šn 850 Œr. Idag har det ursprungligen medeltida vapenbruket nŒtt sin stšrsta utbredning nŒgonsin, och vi mšter dagligen vapen som igenkŠnningsmŠrken fšr till exempel kommuner, statliga myndigheter och olika kyrkliga enheter. VŠlkŠnda Šr ocksŒ landskapens vapen, och i det internationella sammanhanget ses varje land representerat av ett statsvapen. Det stšrsta antalet vapen har dock alltid funnits inom gruppen slŠktvapen. Alla har rŠtt att anta ett eget vapen och anvŠnda det som bildmŠssigt identitetstecken – fšreningar, fšretag, privatpersoner osv – och sŒ sker i tilltagande grad. Bland kommunerna Šr uppslutningen nŠrmast total och den frekventa anvŠndningen av kommunvapnen har gjort dessa till det oftast fšrekommande slaget av vapen under 1900-talet.

De kommunala vapnen Šr sŒledes ett viktigt inslag i vŒr kulturhistoria. Detta understryks av den stora betydelse deras bŠrare sedan lŒng tid har i svenskt samhŠllsliv genom den urgamla och vittgŒende kommunala sjŠlvstyrelsen i Sverige.

Mest utmŠrkande fšr ett heraldiskt vapen Šr dess skšldemŠrke, som oftast ses Œtergivet i en skšld men som ocksŒ kan anbringas pŒ andra ytor, till exempel en flaggduk, som dŒ helt och hŒllet fylls ut med skšldemŠrket.

Ett vapen Šr utformat enligt bestŠmda heraldiska regler i kontrasterande fŠrger. Regelsystemet, som har internationell gil­tig­het och formades redan tidigt under medeltiden, rymmer bestŠmmelser om hur ett vapen komponeras, beskrivs och avbildas. Normerna grundar sig pŒ rent praktiska skŠl och utgŒr frŒn att vapnet Šr ett tidlšst sŠrskiljande kŠnnetecken som ska kunna uppfattas Šven pŒ lŒnga avstŒnd eller i kraftig fšrminskning. Enkelhet och tydlighet Šr de frŠmsta ledstjŠrnorna.

Ett av de fšrhŒllanden som ger det heraldiska vapnet en sŠrstŠllning bland bildsymboler Šr att det endast kan fixeras till sitt innehŒll och inte till sin stil. Detta gšr vapnet icke tidsbundet – det kan Šndra sin yttre form och fšlja med konststilars vŠxlingar medan innehŒllet stŠndigt bevaras. Ett vapen kan dŠrmed alltid hŒllas modernt, till skillnad frŒn andra former av identitetsmŠrken, till exempel logotyper och monogram.

Vapnets komposition faststŠlls genom en vapenbeskrivning, sŒ kallad blasonering, som Šr kortfattad, exakt och avfattad med en enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi (mŠrk exempelvis att heraldiskt hšger och vŠnster anges utifrŒn en tŠnkt bŠrare av skšlden och dŠrmed blir omkastat frŒn betraktarens hŒll). Av ett och samma vapen kan tŠnkas en mŠngd olika avbildningar, alla med samma innehŒll – varje konstnŠr har mšjlighet att gšra sin stilmŠssiga tolkning utifrŒn blasoneringens stadganden. Fšr kŠnnedom om ett vapens utseende framstŒr sŒledes blasoneringen som viktigare Šr en avbildning.

De heraldiska figurerna, varav vapenmŠrken skapas, Šr av tvŒ slag: hŠroldsbilder, som Šr geometriska indelningar av skšldfŠltet, och allmŠnna bilder, dvs alla švriga bildformer. HŠroldsbilderna kan varieras med olika delningslinjer, skuror. Ett korrekt skšldemŠrke Šr uppbyggt av intill varandra lagda ytor av omvŠxlande metall (guld/gult, silver/vitt) och fŠrg (rštt, blŒtt, svart, gršnt). De heraldiska kulšrerna kallas tinkturer, och var och av dem har endast en nyans, den maximala.

Bruket av heraldiska vapen uppkom pŒ 1130-talet. I Sverige har de fšrekommit sedan Œtminstone Œr 1219, dŒ det Šldsta kŠnda svenska vapnet upptrŠder i ett sigill. Vapnet var ursprungligen ett personligt kŠnnetecken fšr sin bŠrare. Snart gjordes det dock Šrftligt, och pŒ 1200-talet bšrjade furstar och hšgadel lŒta sina vapen beteckna ocksŒ de omrŒden som var i deras besittning. DŠrmed uppstod de territoriella vapnen, av vilka statsvapnen – i Sverige kallade riksvapen – Šr de fšrnŠmsta. Vapen fšr lokala omrŒden och orter kan ocksŒ ledas tillbaka till nyssnŠmnda Œrhundrade. Det Šldsta kŠnda kommunala vapnet i Norden Šr Kalmar stads vapen, kŠnt frŒn 1250-talet.

Under 1300-talet blev det vanligt att stŠderna fšrde vapen, framfšr allt i sina sigill. I Magnus Erikssons stadslag fšreskrevs att "hwar stadher haffui sith m¾rke". Illustrationerna i stŠdernas sigill var dock ingalunda alltid heraldiska, utan ofta anvŠndes ett borgmotiv eller en helgonbild. StŠdernas vapen fšrekom ocksŒ som fŠlttecken, vilket anvŠndningsomrŒde Šr kŠnt frŒn 1400-talet, samt senare som flaggor pŒ handelsfartyg. De medeltida stadsvapnen Šr sŒ gott som alltid sjŠlvtagna, vilket vittnar om en rŠtt fšr var och en att anta sitt eget bildmŠssiga kŠnnetecken. Under 1500-talet blev det regel att stŠderna tilldelades ett vapen genom privilegiebrevet. DŠri fšrekommer ocksŒ tinkturer, vilket visar att stadens symbol inte endast var avsedd som sigillbild utan utgjorde ett regelrŠtt, fŠrgsatt vapen.

Andra lokala menigheter, framfšr allt hŠrader (skeppslag, bergslag) och i vissa landsdelar socknar och tingslag, skaffade sig frŒn 1500-talet mer allmŠnt sigill. Motiven i dessa var i de flesta fall dock inte heraldiska men blev en viktig inspirationskŠlla nŠr ett verkligt vapenbruk senare utvecklades. De lokala sigillen anvŠndes bland annat dŒ de olika orternas och bygdernas stŠnderrepresentanter – prŠster, borgare och bšnder – bekrŠftade riksdagsbeslut, vilket pŒgick till 1700-talets bšrjan; adelsmŠnnen, som representerade sin Štt, hade sjŠlvfallet ocksŒ sigill och dŠri verkliga vapen. Under stormaktstiden fšrekom vidare hŠraders och socknars symboler anbringade pŒ fanor som fŠlttecken. Landsbygdens symboler var, i likhet med de Šldre stŠdernas, sŒ gott som alltid sjŠlvtagna; endast i enstaka fall pŒtrŠffas bygdesymboler fšrlŠnade av kungamakten.

1800-talets senare hŠlft kŠnnetecknades av ett tilltagande intresse fšr hembygds- och fornminnesvŒrd, vilket skulle sŠtta spŒr i den lokala emblematiken. Under denna tid bšrjade Kungl Maj:t att faststŠlla territoriella vapen; fšrst ut var landskapsvapnen pŒ 1880-talet. I mŒnga fall hade vapnen existerat sedan lŠnge men fixerades nu pŒ ett normerande sŠtt, vilket undanršjde de mŒnga och inte sŠllan heraldiskt bristfŠlliga varianter som florerat. PŒ 1930-talet reviderades och faststŠlldes vissa av landskapsvapnen och de pŒ denna vapengrupp byggande lŠnsvapnen, som kommit till anvŠndning inte bara av den regionala statliga fšrvaltningen, dvs lŠnsstyrelsen, utan ocksŒ av de borgerliga sekundŠrkommunerna, landstingen.

PŒ motsvarande sŠtt tillkom under slutet av 1800-talet och det fšljande seklets fšrsta decennium fem stadsvapen. Under 1910- och 1920-talen utarbetades eller reviderades 26 vapen, 1930-talet 28 och 1940-talet 59. Innan RiksheraldikerŠmbetet, som handlade dessa heraldiska Šrenden, avskaffades 1953 och i stŠllet Riksarkivets heraldiska sektion inrŠttades, utarbetades eller reviderades ytterligare fyra stadsvapen. Arbetet fortsattes fšr de fŒ ŒterstŒende stŠderna av den nya heraldiska myndigheten, vilket resulterade i att vŠsentligen alla Sveriges 133 stŠder till slut hade faststŠllda vapen. Bortsett frŒn de nya stŠder som tillkom, innebar faststŠllelsearbetet att man i allmŠnhet utgick frŒn Šldre bildsymboler fšr staden i frŒga, framfšr allt fšrekommande i sigill eller som beskrivning eller avbildning av stadens mŠrke i privilegiebrev. Dessa ingalunda alltid heraldiska bilder utsattes fšr en mer eller mindre lŒngtgŒende heraldisering.

NŠr de borgerliga kommunerna pŒ landet, motsvarande kyrkosocknens territorium, tillkom Œr 1863, fanns Šldre sockensigill fšr vissa socknar, framfšr allt i Dalarna, Norrland och Sydsverige. Eftersom bilderna dŠri i allmŠnhet inte var av heraldisk natur och heller inte fŠrgsatta, uppfattades de inte som kommunvapen. Fšrst under 1930-talet, pŒ initiativ av riksheraldikern, bšrjade en sed utbreda sig bland kšpingar, municipalsamhŠllen och landskommuner att pŒ stŠdernas manŽr skaffa ett formenligt vapen. SŒdant hade dessfšrinnan bara fšrekommit fšr nŒgon enstaka kšping men ingen landskommun. Den fšrsta kommunala bŠraren av ett faststŠllt vapen vid sidan av stŠderna var Kinna municipalsamhŠlle, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sammantaget sju vapen fšr icke stadskommuner, 1940-talet 130 och 1950-talets bšrjan fšre RiksheraldikerŠmbetets avskaffande 63. Den nŠrmaste tioŒrsperioden tillkom ytterligare drygt 200 kom­munala vapen. DŠrav var drygt en fjŠrdedel utarbetade av den Œr 1951 bildade och Riksfšrbundet fšr hembygdsvŒrd nŠrstŒende stiftelsen Svenska kommunalheraldiska institutet, vars vapen dock inte alltid av kommunerna fšrdes till faststŠllelse.

Under den period dŒ antagandet av kommunala vapen var som mest intensivt genomfšrdes den fšrsta riksomfattande kommunindelningsreformen, gŠllande frŒn nyŒret 1952. De vapen som dŒ redan fanns švertogs som regel av en nybildad storkommun, men i nŒgra fall fanns mer Šn en vapenfšrande enhet som lades samman till en ny kommun med ett eller flera šverflšdiga vapen som fšljd. Indelningsreformen blev i sig pŒdrivande fšr ett antal kommuner att skaffa vapen, framfšr allt nya storkommuner men Šven gamla sockenkommuner som sŒg sin sista mšjlighet till ett vapen innan kommunen upphšrde.

Bara ett decennium efter den fšrsta stora indelningsreformen, som reducerade antalet kommuner frŒn omkring 2 500 till drygt 1 000, inleddes en ny total reform, som skulle nedbringa kommunernas numerŠr till nŒgot mer Šn en fjŠrdedel, dvs drygt en tiondel av det antal som fanns fšre 1952. Efter att den senaste indelningsreformen i allt vŠsentligt fullbordats 1974 och ett mindre antal sammanlŠggningar och delningar skett dŠrefter, finns nu 290 kommuner. Ett femtiotal av dagens kommuner har antagit ett nykomponerat vapen. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen fšr en tidigare enhet upptagits. Av dessa Šr drygt 120 fšrutvarande stadsvapen. Femtiotalet kommuner har švertagit vapen frŒn en kšping och nŒgot fler frŒn en landskommun. DŠrtill har ett kommunvapen tidigare tjŠnat som hŠradsvapen och ett annat som landskapsvapen.

Medan i princip alla enheter av dagens enhetliga kommuntyp har vapen och samtliga stŠder hade det, fšrdes vapen av omkring 90 procent av kšpingarna och knappt hŠlften av landskommunerna innan dessas antal bšrjade reduceras kraftigt 1963; innan landskommunerna upphšrde pŒ nyŒret 1971 var siffran nŒgot hšgre Šn 50 procent. Antalet vapenfšrande municipalsamhŠllen šversteg aldrig tiotalet, men de som mest 240 municipalsamhŠllena minskades mŒlmedvetet frŒn 1940-talets bšrjan fšr att sina sista Œr utgšra endast fyra.

En ny typ av kommunala vapen tillkom under 1980-talet i och med att upphšrda kommunala vapen antagits och Šven inregistrerats som symboler fšr kommundelar. NumerŠren har dock stannat vid nŒgot dussin.

De kommunala enheternas rŠtt att sjŠlva anta ett heraldiskt vapen Šr ett uttryck fšr den kommunala sjŠlvstyrelsen. Med undantag fšr de stadsvapen som tilldelats av konungen i samband med stadsprivilegier har beslut om antagande av svenska kommunala vapen sŒ gott som alltid fattats av vederbšrande fullmŠktigefšrsamling. Beslutet har regelmŠssigt fšregŒtts av ett beredningsarbete i nŒgon form av kommunal kommittŽ och under medverkan av heraldisk sakkunskap; ibland har ocksŒ kommuninvŒnarna fŒtt tillfŠlle att komma med idŽer i tŠvlingens form. I de flesta fall har RiksheraldikerŠmbetet eller dess efterfšljare inom Riksarkivet fšretagit utredning, utfšrt vapenkompositionen och uppgjort avbildningar. Motsvarande funktion har i sextiotalet fall i stŠllet tillkommit Svenska kommunalheraldiska institutet, och ett mindre antal vapen har utarbetats av en enskild heraldiker eller annan person.

Initiativet till att anskaffa ett vapen har kommit antingen frŒn kommunalt hŒll eller frŒn den statliga heraldiska myndigheten; Šven Svenska kommunalheraldiska institutet har initierat nŒgra vapenŠrenden. BŒde nŠr RiksheraldikerŠmbetet eller Riksarkivet och nŠr privat sakkunskap anlitats har utarbetandet skett pŒ kommunens bekostnad. Sedan kommunen vanligen uttryckt sina šnskemŒl om vapnets innehŒll och en utredning fšretagits, har fullmŠktige stŠllts infšr ett fšrslag till vapen, som sedan antagits eller Œterfšrvisats fšr omarbetning. Ofta har visat sig en motsŠttning mellan Œ ena sidan de heraldiska fackmŠnnens ambitioner om enkelhet och tydlighet i vapenkompositionen och Œ den andra de lokala fšretrŠdarnas inte sŠllan mycket bestŠmda och samtidigt med heraldikens ideal svŒrfšrenliga uppfattning om hur vapnet ska se ut.

Fšr en mindre del av de kommunala vapnen har tillblivelseprocessen stannat vid fullmŠktiges antagningsbeslut, varefter vapnet tagits i praktiskt bruk. Detta gŠller framfšr allt vapen utarbetade av Svenska kommunalheraldiska institutet, som hŠvdade uppfattningen att ett vapen hade ett tillrŠckligt skydd genom blott kommunens beslut. De flesta kommuner utnyttjade emellertid mšjligheten att fŒ Kungl Maj:ts faststŠllelse av vapnet. Ansškan dŠrom ingavs till RiksheraldikerŠmbetet, frŒn 1953 Riksarkivets heraldiska sektion (upphšrd 1983, varvid dess uppgifter šverfšrdes pŒ en annan enhet inom Riksarkivet). FrŒn 1953 granskades sedan varje vapen som skulle bli fšremŒl fšr statlig sanktion av den detta Œr inrŠttade Statens heraldiska nŠmnd, som 1983 ersatts med en Riksarkivets heraldiska nŠmnd.

r 1973 utbyttes faststŠllelsefšrfarandet mot en alltjŠmt gŠllande mšjlighet fšr frŠmst de nybildade kommunerna att registrera sina vapen hos Patent- och registreringsverket enligt lag om skydd fšr vapen och vissa andra officiella beteckningar och kungšrelse om registrering av svenska kommunala vapen; redan faststŠllda vapen registrerades under vissa fšrutsŠttningar automatiskt vid det nya systemets bšrjan. Vid registrering utfŠrdas ett registreringsbevis och en kungšrelse publiceras.

Ett vapen antas, faststŠlls och registreras genom blasoneringen. Till denna fogas en avbildning som exempel pŒ vapnets utseende, ofta med skšldemŠrket Œtergivet sŒvŠl pŒ skšld som pŒ flaggduk.

Ett kommunalt vapen fšrlorar sin rŠttskraft nŠr dess bŠrare upphšr att existera som kommunal enhet och vapnet inte švertas av en efterfšljande kom­mun. De upphšrda kommunvapnen i Sverige kan dŠrmed rŠknas i hundratal.

Ett vapen Šr i sig en symbol fšr sin Šgare. Under fšrutsŠttning att vapnet Šr unikt, Šr det fšrhŒllandet tillrŠckligt fšr att vapnet ska fylla sin funktion. Men dŠrutšver brukar det finnas en vilja att ge vapenmŠrket ett rikhaltigt innehŒll som pŒ allehanda sŠtt symboliserar sin Šgare. Ofta leder det till att vapnet šverlastas, i strid med kravet pŒ enkelhet. Heraldikens regelsystem har inga krav pŒ att ett vapen ska spegla sin Šgare fullstŠndigt. De Šldsta – och kvalitativt bŠsta – vapnen var enkla indelningar av skšlden i olika fŠlt och rymde ingen sŠrskild symbolik alls. Det avgšrande var att de var sin bŠrares unika kŠnnemŠrke. SjŠlvfallet Šr det ingen nackdel om en enkel komposition kan fšrenas med en allsidig representativitet i vapeninnehŒllet.

FrŒn en eller flera av fšljande kŠllor brukar inspirationen till vapenkompositioner fšr kommunala och andra likartade territoriella enheter hŠmtas:

1. Sedan tidigare befintliga kŠnnetecken i bild, till exempel motiv i sockensigill

2. Ortnamnet och dess etymologi, varvid den mest renodlade formen Šr de sŒ kallade talande vapnen, som framstŠller namnet som en rebus

3. NaturfšrhŒllanden, till exempel geografisk belŠgenhet, topografi, vŠxt- eller djurliv

4. FšrhŒllanden eller hŠndelser i den lokala historien eller traditionen, till exempel nŒgon fšr orten karaktŠristisk nŠringsgren, hŠndelse, personlighet eller sedvŠnja

5. Ortens nutida nŠringsliv

6. Inslag frŒn annat vapen, till exempel ett hŠrads, en kommuns eller annan territoriell enhets vapen eller sigillbild, slŠktvapen fšr personer med historisk anknytning till orten

7. Nonfigurativt mšnster i form av enbart geometrisk indelning av skšldytan – en hŠroldsbild – som representerar enkelhetens ideal i sin mest fullkomliga form

Med Mjšlby kyrk- och kvarnby som centrum har genom tiderna funnits fem borgerliga primŠrkommunala enheter, alla bŠrande detta ortnamn: landskommun (1863), municipalsamhŠlle (1899), stad (1920), vidgad stad (1952) och kommun (1971). Ett bildmŠssigt kŠnnetecken i form av ett och samma heraldiska vapen har funnits fšr de tre senare och Šr alltjŠmt i bruk. Symbolens utseende torde vara vŠlbekant fšr de allra flesta Mjšlbybor. Den bestŒr av en hŠroldsbild – en medelst vŒgskuror bildad balk eller stršm – och av en allmŠn bild som tvŒfaldigats – tvŒ kvarnhjul fšrdelade pŒ bŒda sidor av stršmmen. FŠltet Šr rštt och alla de tre figurerna av guld.

Hur har dŒ vapnet fšr Mjšlby stad och senare kommun tillkommit och varfšr har det fŒtt just detta utseende? Vilka samband finns med andra befintliga vapen som innehŒller det fšr Mjšlby karaktŠristiska kvarnhjulet?

Tillkomsten av Mjšlby stads vapen

PŒ nyŒret 1920 vann Mjšlby sitt intrŠde i stŠdernas krets, fšr att alltid fšrbli den yngsta inom …stergštlands grŠnser. DŒ trŠdde de stadsprivilegier i kraft, som Kungl Maj:t beslutat om blott nŒgra timmar tidigare, fšr det omrŒde som dittills utgjorts av Mjšlby socken eller landskommun i Vifolka hŠrad. Samtidigt upphšrde det tjugo Œr gamla municipalsamhŠllet, som omfattat tŠtbebyggelsen kring kyrkan, vattenkvarnarna vid SvartŒn, marknadsplatsen, jŠrnvŠgsstationen och korsningen mellan de stora landsvŠgarna frŒn Stockholm mot kontinenten och frŒn SmŒland norrut šver SkŠnninge.

Vare sig municipalsamhŠllet eller landskommunen hade haft nŒgot vapen, och genom den ovisshet som in i det sista rŒtt kring Mjšlbys upphšjande till stad var frŒgan om stadsvapen helt oberedd nŠr staden blev ett faktum.

Senare detta Œr inleddes en tvŒ och ett halvt Œr lŒng process som utmynnade i ett innovativt och hšgkvalitativt stadsvapen, vilket skulle komma att ge Œterverkningar lŒngt utanfšr Mjšlby stad. Den utdragna tillblivelsen av stadens vapen Šr ett typexempel pŒ den vid utarbetande av kommunala vapen till synes allestŠdes nŠrvarande motsŠttningen mellan den heraldiska sakkunskapen, i allmŠnhet fšretrŠdd av riks- eller statsheraldikern, och kommunalmŠnnens bestŠmda uppfattning om vapnets utseende, stšdd pŒ den kommunala sjŠlvstyrelsen. Denna gŒng var dialektiken fruktbar och ledde till uppkomsten av ett nytt bildmoment inom heraldiken.

Initiativet till att utarbeta ett stadsvapen togs den 22 oktober 1920 av den hšgste ansvarige fšr den offentliga heraldiken i Sverige, riksheraldikern greve Adam Lewenhaupt (1861–1944): "Sedan Mjšlby blifvit stad, tillkommer det mig att fšreslŒ vapen fšr staden och fŒr jag derfšre framstŠlla fšrfrŒgan, huruvida staden i beršrda hŠnseende har nŒgra sŠrskilda šnskningar." PŒ hans handskrivna koncept finns skisserade med blyerts tre fšrslag, alla enbart linjetecknade och okolorerade: 1) tre vattenhjul, ordnade tvŒ šver ett (som i riksvapnet tre kronor), 2) tre fšrmodade kvarnstenar (en cirkel vari en mindre dito), ordnade pŒ samma vis, samt 3) ett vattenhjul och dŠršver en ginstam med tre bjŠlkvis ordnade figurer, vilka kan tolkas som treklšverblad. Huru­vida dessa fšrslag fšreteddes fšr staden Šr ovisst.

Svar frŒn Mjšlby avgavs redan inom en knapp vecka. En av den nya stadens starka mŠn, stadsstyrelsens ordfšrande kronofogden J E S Cnattingius (1860–1937), lŠt brevledes till riksheraldikern "meddela, att det Šr min afsigt att Œ stadsstyrelsens vŠgnar inom den nŠrmaste framtiden gšra Herr Grefven min uppvaktning fšr att framfšra de synpunkter, som Mjšlby stad šnskade fŒ beaktade vid faststŠllande af stadsvapnet". Cnattingius genomfšrde tydligen sin fšranstaltade resa till huvudstaden, ty i brev till riksheraldikern, dagtecknat den 24 april 1921 pŒ hans gŒrd Egebylund invid SvartŒn strax utanfšr sjŠlva stadsbebyggelsen, uttryckte han sin tacksamhet fšr "Herr Riksheraldikerns vŠlvilliga bemštande vid mitt besšk i Stockholm".

I sistnŠmnda brev behandlade Cnattingius ett antal utkast som riksheraldikern lŠmnat: "Af dessa fšrslag hafva vederbšrande hŠrnere mest tilltalats af det med den snedgŒende stršmmen och de tvŒ vattenhjulen." Bakgrunden till kompositionen var sjŠlvfallet SvartŒn, ortens lŠge vid dess hšga fall och den dŠrur utvecklade kvarnnŠringen, som ocksŒ givit namn Œt orten; Mjšlby skrevs under medeltiden bland annat Mšlnoby och har sŒledes betydelsen 'kvarnbyn'. Med vattenhjulen som symboler fšr kvarnar och deras samlade belŠgenhet pŒ šmse sidor av SvartŒn Šr vapnet nŠrmast att betrakta som talande, samtidigt som det anspelar pŒ topografi, historia och nŠringsliv.

Riksheraldikerns ursprungliga tanke var att vapnets tinkturer skulle vara blŒtt och silver, och det ansŒg Cnattingius i och fšr sig vara tilltalande eftersom denna kombination fšrekom i flera andra stŠders vapen, till exempel Huskvarnas. Men med hŠnvisning till att "vi emellertid gerna šnskade nŒgot som erinrade om vŒrt kŠra …stergyllen i vapnet" fšreslog kronofogden i stŠllet "provinsens fŠrger rštt och gult". Han tŠnkte sig att fŠltet pŒ ena sidan av stršmmen skulle bli gult och det andra rštt "eller pŒ nŒgot annat sŠtt".

BrevvŠxlingen mellan Mjšlby och Stockholm fortsatte i snabb takt. Riks­heraldikern gick Mjšlbyborna till mštes och fšreslog ett rštt fŠlt med hjul och stršm av guld. Cnattingius svarade med en hemstŠllan att riksheraldikern skulle lŒta mŒla vapnet dels i blŒtt och silver, dels i rštt och guld, sŒ att "vederbšrande hŠrnere" kunde fŒ vŠlja. En knapp mŒnad senare sŠnde Lewenhaupt de bŒda fšrslagen och rekommenderade dŠrvid det som var utfšrt i lŠnets fŠrger. Han uppmanade Cnattingius att ŒtersŠnda den gillade versionen, varefter riksheraldikern "ombesšrjer nŒdig faststŠllelse".

DŠrmed framstŒr Mjšlbys alltjŠmt befintliga vapen som begreppsmŠssigt fŠrdigt, men i ett avgšrande avseende skiljer sig det dŒ fšreliggande fšrslaget frŒn det senare antagna och faststŠllda, och kring denna skillnad skulle Œterstoden av tillkomstprocessen kretsa. VapenfrŒgan kunde inte slutfšras sŒ enkelt som Lewenhaupt – utifrŒn Cnattingius rapportering – sannolikt hade fšrestŠllt sig. Fšr Mjšlby stadsfullmŠktige blev det inte endast ett val mellan rštt och blŒtt.

Vid nŠrmaste sammantrŠde med stadsfullmŠktige, som Šgde rum den 7 juni 1921, kom saken upp till de folkvaldas behandling. Dagen efter rapporterade tidningen …stgšten att det under mštet "[o]m det blivande stadsvapnet uppstod en animerad debatt". En av de stadsfullmŠktige som tog till orda, redaktšr Erik Tšrnfelt, gillade inget av fšrslagen: "Man kunde icke se, att hjulen fšrestŠllde kvarnhjul och att randen fšrestŠllde Œn. Hjulen sŒgo ut som kugghjul eller ordnar eller vad som helst. Det ršda fšrslaget liknade mest en flik av bršstet pŒ en kung eller annan hšghet, men gav icke en aning om en pittoresk gammal kvarn." Han ville ocksŒ ha nŒgot slags bakgrund i vapnet, exempelvis i form av en kvarnvŠgg eller en kvarnrŠnna. Stadsstyrelsens ordfšrande Cnattingius invŠnde att "hŠr var det icke frŒga om en tavla utan ett vapen". Mest radikalt uttryckte sig lantbrukare A P Adolfsson i Gršnlund, som tyckte att vapnet borde vŠndas upp och ned, ty dŒ liknade det en mjšlsŠck! (NŠr Mjšlby–Hšgby pastorats nyantagna vapen 60 Œr senare skulle presenteras i …stgšta Correspondenten lyckades tidningstryckeriet med konststycket att just vŠnda skšlden upp och ned – avbildningen blev naturligtvis heraldiskt fšrkastlig men likheten med mjšlsŠcken pŒtaglig.) Till kritikerna sŠllade sig ocksŒ disponent S P Christensen och kvarnfšrman August Linder. Den senare, som representerade sakkunskapen inom den ortens huvudnŠring som var tŠnkt att symboliseras i vapnet, yttrade: "Om det dŠr skall vara kvarnhjul, dŒ har jag varit mjšlnare i fŒvitsko i all min tid." I motsŠttning till dessa kritiska stŒndpunkter fšreslog grosshandlare Knut Lindholm fullmŠktige att anta det ršda fšrslaget. "Att hjulen likna kraschaner skadar ju inte, ty det ser gentilt ut", var hans uppfattning.

FrŒn heraldisk synpunkt framstŒr detta som en diskussion om avbildning snarare Šn komposition av vapen. Det senare var uppgiften men det fšrra tilldrog sig intresset. Vid utarbetande vapen Šr det ofta en svŒr pedagogisk uppgift att fšrklara skillnaden mellan dessa bŒda aspekter pŒ ett vapen.

August Linder (1863–1935) kom – sannolikt genom bŒde sin hemvist i kvarnnŠringen och sitt historiska intresse fšr den Mjšlby socken dŠr han ocksŒ var fšdd – att dominera vapenfrŒgans fortsatta handlŠggning. Han yrkade att ett nytt fšrslag till stadsvapen skulle utarbetas. StadsfullmŠktige fšljde Linder och tillsatte – pŒ fšrslag av Lindholm – fšr uppgiften tre kommitterade, som alla hŠmtades bland dem som fšrhŒllit sig kritiska till riksheraldikerns fšrslag: Linder sjŠlv, Tšrnfelt och Christensen.

KommittŽn arbetade šver sommaren 1921, och till stadsfullmŠktiges sam­mantrŠde den 6 september hade den fullgjort sitt uppdrag. Den hade sjŠlv angivit utgŒngspunkten fšr sitt vŠrv genom att tolka den lokala opinionen: "Bland stadens invŒnare rŒder allmŠnt den šnskan, att det blivande stadsvapnet mŒ bli sŒdant, att det symboliserar den mycket gamla industri, kring vilken vŒrt samhŠlle har vuxit fram, nŠmligen kvarnindustrin." SŒledes var det inte tal om att stadsvapnet skulle innehŒlla nŒgon sinnebild fšr ortens andra karaktŠristiska nŠring, jŠrnvŠgen, som till skillnad frŒn kvarndriften haft avgšrande betydelse fšr Mjšlbys tillvŠxt och stadens tillkomst. Det vapenfšrslag som kommittŽn framlade utgick frŒn riksheraldikerns version i rštt och guld, vari de bŒda kvarnhjulen bytts ut. Det švre hade ersatts med en kvarnsten och det nedre med ett vatten- eller kvarnhjul av helt annat slag Šn det som riksheraldikern fšreslagit. DŠrigenom fšrekommer fortsŠttningsvis i diskus­sionerna – och i svensk heraldik – tvŒ typer av vatten- eller kvarnhjul (dessa bŒda termer fšrekommer synonymt och parallellt): radialekervattenhjul och parallellekervattenhjul, bŒda sjŠlvfallet bestŒende av hjulring och nav men i švrigt med olika utfšranden. Hjulens funktion Šr densamma, att utnyttja vattenflšde som drivkraft i ett industriellt sammanhang, till exempel en kvarn eller sŒg.

Radialekervattenhjul – den i heraldiska sammanhang traditionellt, allt sedan medeltiden, fšrekommande typen – utmŠrks av att dess ekrar Šr placerade radiellt utifrŒn navet samt av tydligt markerade, frŒn hjulringen utskjutande vattenskovlar. Det bšr anmŠrkas att det inte sŠkert alltid Šr kvarnens stora drivhjul med skovlar som avses nŠr ett kvarnhjul liknande det som hŠr karaktŠriseras fšrekommer i ett vapen; det kan i stŠllet vara frŒga om ett tandhjul frŒn kvarnens maskineri, dvs ett slags kugghjul. I danskt heraldiskt sprŒkbruk ses termen "m¿llehjul" anvŠndas synonymt med "tandhjul" om denna hjultyp. I Svenska nationalkommittŽns fšr genealogi och heraldik normerande Nordisk heraldisk terminologi (1987) gšrs Œtskillnad mellan kugghjul (danskans tandhjul, norskans tannhjul) och kvarnhjul (danskans och norskans m¿llehjul). DŠri fšrekommer inte alls termen vattenhjul och inte heller som begrepp den andra typen av kvarn- eller vattenhjul, parallellekervattenhjulet.

Parallellekervattenhjul – "Mjšlby-typen" – utmŠrks av att hjulringen fšrbinds med navet genom fyra tvŠrslŒar som ekrar, parvis parallella och paren korsande varandra till formen av ett tvillingkors. Detta resulterar i en likhet mellan det stiliserade vattenhjulet och ett hjulkors med dubbla armar. I ursprungsformen frŒn 1921 fanns inga utanfšr ringen utskjutande skovlar, men – som i hšg grad varit och Šr fallet ocksŒ med radialekervattenhjulet – har det uppstŒtt mŒnga individuella varianter, vilket Šr naturligt dŒ ju vapenfigurer inte kan faststŠllas till sin stil. Att heraldiska figurer med fšrdel Œterges starkt stiliserade, innebŠr dessutom stšrre eller mindre avvikelse frŒn den naturliga fšrebilden. Avbildningar av parallellekervattenhjulet kan sŒlunda indelas i tvŒ undertyper, en dŠr vattenskovlar syns skjuta ut och en annan dŠr sŒ inte Šr fallet.

I de kommitterades fšrslag avbildades kvarnhjulet skrŒstŠllt med ekrarna som ett andreaskors samt i perspektiv, vilket motiverades: "vi vilja pŒpeka att sŒvŠl vattenhjulet som kvarnstenen givits den fullt riktiga formen".

StadsfullmŠktiges beredningsutskott tillstyrkte de kommitterades fšrslag, men šnskade ytterligare markera perspektivet pŒ kvarnhjulet "fšr att tydligare angiva dess karaktŠr". Dessutom ville utskottet se Šven kvarnstenen i perspektiv. Vid behandlingen i fullmŠktige yrkade fabrikšren och riksdagsmannen Axel TrŠff (1875–1958) att bŒde kommittŽns och utskottets fšrslag skulle inges till riksheraldikern "[f]šr att av honom jŠmsides pršvas". StadsfullmŠktige beslutade att godkŠnna kommittŽns fšrslag med de erinringar som beredningsutskottet gjort samt att insŠnda underlaget till riksheraldikern.

Detta Mjšlby stadsfullmŠktiges fšrkastande av riksheraldikerns fšrslag till vapen fšr den unga staden, vilket med tidens mŒtt nŠrmast sŒgs som respektlšst trots mot sakkunskap och šverhet, tilldrog sig riksintresse. Bland annat fšranledde det Svenska dagbladet att efter stadsfullmŠktiges sistnŠmnda mšte raljera under rubriken "Demokratiserad heraldik": "Riksheraldikern fŒr vara glad, sŒ lŠnge man icke avskaffar hans trehšvdade šrnar, mŒngsvansade lejon, underliga liljor och andra rysliga alster av en smak, som ej hade fšrstŒnd att hŒlla sig till verkligheten. Modernt skall det vara!" Tre dagar senare publicerade samma organ en dikt, fšrfattat av signaturen Marasquino, med vidhŠngande skŠmtteckning:

Det Šr ocksŒ synd – en liten smul –

om grev' Lewenhaupt, som skall heraldiskt

teckna kvarnens underliga hjul

sŒ att Mjšlby varder tillfredsstŠllt.

Han sitt vŠrv har tagit sŒ pass skaldiskt,

att det flŠckat stadens vapenfŠlt!

Missnšjet i Mjšlby och den dŠrav fšljande utvecklingen med tillsŠttande av en kommittŽ gjorde att processen drog ut pŒ tiden, medan riksheraldikern vŠntade pŒ svar pŒ sitt senaste brev frŒn maj mŒnad, dŒ han šversŠnt de bŒda olikfŠrgade vapenfšrslagen. Det dršjde tydligen ocksŒ med besked om vad stadsfullmŠktige beslutat, ty tvŒ mŒnader efter det ifrŒgavarande sammantrŠdet skrev Lewenhaupt Œnyo till Cnattingius och frŒgade hur lŒngt saken framskridit: "Av pressen har jag sett att mitt fšrslag ej fallit stadens mjšlnare pŒ lŠppen. De hava synbarligen ingen aning om den heraldiska grundregeln att perspektiv ej fŒr fšrekomma."

OmgŒende svarade Cnattingius, som dŒ "lemnat stadsstyrelsen, men pŒ dess begŠran lofvat fšrhandla med Herr Riksheraldikern om Mjšlby stads vapen", och redogjorde fšr vad som fšrevarit i Mjšlby i form av Œsikter och ŒtgŠrder. I sitt brev framlade han argumenten fšr "mjšlnarnas" instŠllning: Hjulen i skšldarna verkade inte som kvarnhjul utan snarare "kugghjul i en klocka eller en maskin". "Wattenhjul voro i gamla tider byggda med fyrkantig hjulstock af grof dimension i stil nŒgot med det nya fšrslagets hjul." Cnattingius informerade ocksŒ om att han instŠllt sig vid den av stadsfullmŠktige tillsatta kommittŽns mšte och dŠrvid upplyst dess ledamšter om de synpunkter han fŒtt av riksheraldikern vid besšket i Stockholm, dvs dels att figurerna pŒ šmse sidor av stršmmen borde vara lika och dels att perspektiv ej finge fšrekomma. DŠrvid hade de kommitterade invŠnt att enbart vattenhjul inte skulle "verka sŒ signifikant fšr platsen som om bŒde vattenhjul och kvarnsten Œterfunnes i vapnet, enŠr vattenhjul anvŠndts utom vid kvarnar Šfven vid andra fabriksinrŠttningar". Dessutom hade man noterat att det i mŒnga Šldre vapen fšrekommer figurer sedda i perspektiv; vad kommunalmŠnnen observerat var sŠkerligen vapen tillkomna under den lŒnga fšrfallsperiod som heraldiken genomgŒtt under de tre nŠrmast fšregŒende seklen. Cnattingius konstaterade att "[k]ommitterade lŒte sig ej rubba i sin stŒndpunkt" och att de lagt fram ett fšrslag till stadsfullmŠktige, som med begŠran om škat perspektiv pŒ figurerna godkŠnde de kommitterades vapenutkast. DŠrmed šverlŠmnade Cnattingius vapenfrŒgan fšr riksheraldikerns bedšmning och vidare ŒtgŠrder.

Efter nyŒr 1922, dvs tvŒ mŒnader senare, avsŠnde Lewenhaupt som svar ett lŠngre brev, dŠr han lŠmnade en redogšrelse fšr hela vapenŠrendets handlŠggning dittills. Han framhšll bland annat det fšr heraldiken centrala fšrhŒllandet med stiliserade bilder och att han "sjelffallet anvŠnde den vanliga heraldiska typen fšr kvarnhjul". Riksheraldikern hade vidare observerat …stgštens rapportering frŒn debatten i stadsfullmŠktige och "sett att der framhšllos nŒgra fullkomligt orealiserbara šnskemŒl". Han noterade emellertid att dessa modererats betydligt i kommitterades fšrslag. €ndŒ ansŒg han sig inte kunna godkŠnna det fšrslag som stadsfullmŠktige antagit, dock "undantagandes att hjulekrarna kunna framstŠllas med fyra dubbla sŒ, som der gšres". DŠrvid konstaterar han att skovlarna dŒ inte kan bli synliga. Vill man se dem fŒr man vŠlja den andra hjultypen "men som sŠrskilt tyckes hava vŠckt herrar kvarn­Šgares misshag".

Med sitt brev šversŠnde riksheraldikern ett vapenfšrslag som han givit fšljande blasonering: i rštt fŠlt en bandvis stŠlld, gyllene stršm, Œtfšljd av tvenne gyllene kvarnhjul. PŒ den bifogade vapenmŒlningen hade August Linders mer naturalistiska kvarnhjul stiliserats varsamt, vŠnts helt en face och vridits sŒ att ekrarna hamnat i horisontal- respektive vertikallŠge. Avslutningen i riksheraldikerns skrivelse antar ett ultimativt tonlŠge: om det reviderade fšrslag som nu formats inte skulle godkŠnnas, borde ett helt nytt fšrslag upprŠttas och kvarn­hjulen frŒngŒs.

StadsfullmŠktige remitterade det nya fšrslaget till den tidigare utsedda utredningskommittŽn, vars svar blev "att vi icke finna anledning utarbeta nŒgot nytt fšrslag". Det Šr osŠkert om yttrandet ska tolkas sŒ att de kommitterade dŠrmed ansŒg sig nšjda med riksheraldikerns nya vapenfšrslag eller att de vidhšll sitt eget. I alla hŠndelser beslutade stadsfullmŠktige den 7 november 1922, under ordfšrandeskap av kvarnbolagsŠgaren och fšrre riksdagsmannen Carl Gustafsson (1862–1941), att anta riksheraldikerns stadsvapenfšrslag, dock med den Šndringen "att ekrarna Œ de heraldiskt framstŠllda kvarnhjulen erhŒlla det utseende som av kommitterade fšreslagits". OcksŒ detta uttryck Šr tvetydigt: hade kommittŽn fšreslagit nŒgon justering – i sŒ fall okŠnd i kŠllmaterialet – av riksheraldikerns sista fšrslag eller Œsyftas skillnaden mellan radialeker- och parallellekertypen, varmed formuleringen kanske Šr Šgnad att tillfredsstŠlla de kommitterade, som inte fick se hela sitt fšrslag fšrverkligat?

Om stadsfullmŠktiges beslut underrŠttades riksheraldikern genom Mjšlbys kommunalborgmŠstare, fšrre riksdagsmannen Axel Sterne (1878–1930), pŒ stadsstyrelsens vŠgnar. Riksheraldikern anhšll sŒ hos konungen om faststŠllelse av vapnet, varefter lŠnsstyrelsen hade att avge utlŒtande. PŒ denna grund faststŠllde Kungl Maj:t den 24 april 1923 vapen fšr Mjšlby stad med orden "gillar den ingivna ritningen till ifrŒgavarande vapen". Den officiella vapenavbildningen ŒterstŠlldes till riksheraldikern, och staden expedierades Kungl Maj:ts resolution genom Kungl Maj:ts befallningshavande i …stergštlands lŠn, dvs lŠnsstyrelsen.

Ett vapenŠrende var slutfšrt. Mjšlby stad hade fŒtt sitt bildmŠssiga kŠnnetecken. Det faststŠllda vapnet var resultatet av en fšr svenska kommunala vapen karaktŠristisk process, dŠr grŠnsen mellan samspel och konflikt mellan den heraldiska sakkunskapen och lokala makthavare inte sŠllan Šr svŒrkontrollerbar. Slutet denna gŒng fŒr betecknas som lyckligt.

NŠrmare tvŒ decennier senare fick stadsvapenŠrendet sin definitiva fullbordan. Mjšlbys vapen faststŠlldes i ett tidigt skede av det omfattande arbete med renovering eller nykomposition av stads- och senare Šven kšpings-, municipalsamhŠlles- och landskommunsvapen som RiksheraldikerŠmbetet och dŠrefter Riksarkivet utfšrt. r 1923 var de rutiner, som med tiden skulle komma att gŠlla Šnda till faststŠllelsefšrfarandets upphšrande 1973, Šnnu inte helt fŠrdigutvecklade. Praxis blev sŒ smŒningom att varje nytt vapen som var fšremŒl fšr faststŠllelse uppmŒlades i tvŒ exemplar, det ena att insŠndas till Kungl Maj:t och pŒtecknas av konungen personligen fšr att sedan šversŠndas till vederbšrande kommun jŠmte faststŠllelsebrevet, det andra att fšrvaras hos den heraldiska myndigheten. RiksheraldikerŠmbetet framstŠllde dŠrfšr 1941 till drŠtselkammaren i Mjšlby om att staden skulle bekosta uppmŒlning av sitt vapens bŒda exemplar (kostnaden fšr de tvŒ exemplaren uppgick till 40 kronor, och fšr tidigare vapenmŒlningar i samband med tillkomsten av stadsvapnet, som alla hade utfšrts av den av riksheraldikern anlitade konstnŠrinnan Brita Gustafsson, sedermera Grep, hade staden fŒtt betala sammanlagt 100 kronor, vilket kan jŠmfšras med de 5 000 kronor kommunfullmŠktige anslog fšr uppritning av tre exemplar nŠr samma vapen skulle inregistreras fšr Mjšlby kommun 1976). DrŠtselkammaren accepterade, och kommunalborgmŠstaren Ragnar Olsson (1904–1981), som med tiden antog slŠktnamnet Bendt, underrŠttade RiksheraldikerŠmbetet hŠrom, varpŒ vapenmŒlningen šversŠndes till Mjšlby redan efter mindre Šn en vecka.

Genom den fšrsta av de tvŒ riksomfattande kommunindelningsreformer som Šgt rum i Sverige, utvidgades Mjšlby stad med omrŒdet fšr Hšgby landskommun den 1 januari 1952. Fšr mŒnga av de storkommuner som dŒ tillskapades medfšrde reformen att nya vapen utarbetades, antingen dŠrfšr att inget vapen alls funnits i omrŒdet eller i syfte att smŠlta samman inslag frŒn tvŒ eller flera befintliga vapen. DŒ en nybildad storkommun hade rang av stad var det emellertid regel att det befintliga stadsvapnet švertogs av den nya enheten. I enlighet dŠrmed blev Mjšlbyvapnet automatiskt symbol ocksŒ fšr den vidgade Mjšlby stad vid dess tillkomst, och nŒgot vapen fšr Hšgby som kunde konkurrera fanns heller inte.

Tillkomsten av Mjšlby kommuns vapen

NŠsta stora indelningsreform blev i MjšlbyomrŒdet genomfšrd den 1 januari 1971. DŒ bildades Mjšlby kommun av fem dittillsvarande kommunala enheter: Mjšlby och SkŠnninge stŠder, Vifolka landskommun samt delar av Folkunga och Bobergs landskommuner.

NŠr kommunen skulle fŒ sitt vapen upprepades i nŒgon mŒn historien frŒn den motsvarande process som staden genomgŒtt ett halvsekel tidigare. Om motsŠttningen den gŒngen, mellan kommunalmŠn och riksheraldiker, kan betecknas som vertikal, fšljde nu en vapenstrid i en horisontell konfliktdimension, dvs mellan sidoordnade intressen. Det var en konflikt inom den nya kommunen, och den hade egentligen inte sin grund i heraldiska fšrhŒllanden utan i sjŠlva indelningsreformen. Utfallet av denna i MjšlbyomrŒdet gav upphov till meningsmotsŠttningar avseende kommunens kŠnnetecken i sŒvŠl ord som bild, dvs bŒde dess namn och vapen. Till det allmŠnna motstŒnd som fanns runt om i landet mot "inkorporeringarna" kom hŠr det sŠrskilda fšrhŒllandet att kommunen kommit att rymma tvŒ fšrutvarande stŠder, av vilka dessutom den avgjort stšrre var flera hundra Œr yngre. Denna "rangobalans" bŠddade fšr ett lŠge dŠr SkŠnningeborna kŠnde sig fšrfšrdelade.

Efter Mjšlby kommuns tillkomst var det inte i fšrsta hand frŒga om att komponera ett nytt vapen, till skillnad frŒn fallet med Mjšlby stad, dŠr det inte existerade nŒgot tidigare vapen. Fšre kommunsammanlŠggningen 1971 fanns nŠmligen i omrŒdet inte mindre Šn fyra kommunala vapen, som alla upphšrde att gŠlla nŠr de vapenbŠrande kommunala enheterna upplšstes fšr att helt eller delvis uppgŒ i Mjšlby kommun. Fšrutom Mjšlby stads fanns ocksŒ vapen fšr SkŠnninge stad (ÓI blŒtt en stŒende naturfŠrgad madonna med klŠdnad av silver samt krona och gloria av guld, bŠrande barnet pŒ vŠnstra armen och en liljestav av guld i hšgra handen samt pŒ vardera sidan Œtfšljd av ett Mariamonogram av guld. Barnet Šr likaledes naturfŠrgat med klŠdnad av silver och gloria av guldÓ), Vifolka landskommun (ÓI rštt fŠlt en tjuga och en slaga i kors, bŠgge av silverÓ) och Folkunga landskommun (ÓI blŒtt fŠlt tre ginbalkvis stŠllda kavlar av silver, šverlagda med ett upprest lejon av guld med ršd bevŠpning, allt inom en bŒrd av guldÓ). Av vapnen var dock endast tre kŠnda av Riksarkivets heraldiska sektion, som nu var statlig heraldisk myndighet; det fjŠrde, Folkunga landskommuns vapen, hade inte utarbetats av statsheraldikern utan av Svenska kommunalheraldiska institutet.

I de fall det bara fšrekom ett enda tidigare vapen inom omrŒdet fšr en nybildad kommun och det bars av den namngivande enheten och det dessutom var faststŠllt av Kungl Maj:t, registrerades detta automatiskt i Patent- och registreringsverket 1973 enligt den nya ordningen fšr statlig sanktionering och rŠttsskydd av kommunala vapen. Eljest fick vapenfrŒgan tas upp till behandling i varje enskilt fall av kommunen och Riksarkivet. Detta senare fšrfarande skulle sŒlunda bli aktuellt fšr Mjšlbys vidkommande. Efter den nya kommunens bildande fanns alltsŒ i rŠttslig mening inget gŠllande kommunvapen. Eftersom kommunen švertagit namnet frŒn Mjšlby stad, fšll det sig emellertid naturligt att de kommunala organen, lokaliserade till samma maktcentrum som under stadstiden, ocksŒ – men informellt – anvŠnde sig av stadens vapen.

Det dršjde mer Šn ett halvt decennium frŒn kommunens tillkomst innan frŒgan om ett formenligt kommunvapen togs upp till behandling. (Under den formellt sett vapenlšsa tiden i den nya kommunens tidigaste barndom anordnade kulturnŠmnden – utan kommunfullmŠktiges eller kommunstyrelsens medverkan – dock en tŠvling, dŠr man fšrsškte fŒ fram idŽer till ett representativt vapen fšr hela kommunen. Detta gav emellertid inget resultat som ansŒgs vara anvŠndbart och aktiverade inte heller nŒgon kommunal beslutsprocess.) Anledningen till tidsutdrŠkten var sŠkerligen att man till fšljd av de lokalpatriotiska intressen som fanns inom de olika kommundelarna – inte bara i SkŠnninge utan bevisligen ocksŒ i Vifolka och Folkunga – "bedšmde [É] den som alltfšr kŠnslig och inte sŒ betydelsefull att det var vŠrt att ta en strid i frŒgan". Likartade spŠnningar fanns fšrvisso i namnfrŒgan, men den var nšdvŠndig att lšsa fšre dagen fšr kommunbildningen; en vapenlšs kommun Šr ju tŠnkbar men knappast en namnlšs. (In i det sista var det ovisst om kommunnamnet skulle bli Vifolka eller Mjšlby. Avgšrande fšr att regeringen till sist stannade fšr det senare var mšjligen den nŠra bekantskap som fanns mellan statsrŒdet och chefen fšr civildepartementet Svante Lundkvist och kommunalrŒdet i Mjšlby Bengt TŠgtstršm.) VapenfrŒgan fšrdes till sist upp pŒ den politiska agendan av kommunens kanslichef Karl-ke Karlsson i en skrivelse till kommunstyrelsen den 21 maj 1976. Han hade erfarit att det var "en nackdel i det dagliga arbetet" att det inte fanns nŒgot vederbšrligen antaget och inregistrerat vapen, och han plŠderade fšr att man skulle anta Mjšlby stads vapen. Samtidigt fšreslog han att kommunstyrelsen "uppdrar till nŒgon eller nŒgra att utreda frŒgan hur pŒ bŠsta sŠtt de gamla vapnen skall bevaras Œt eftervŠrlden".

I en intervju i lokalpressen utvecklade Karl-ke Karlsson sina argument fšr stadsvapnets lŠmplighet. Han framhšll att detta "uppfyller de krav som man bšr stŠlla pŒ ett bra kommunalt vapen"; genom att det innehŒller endast tvŒ fŠrger och tvŒ olika symboler šverensstŠmmer det med de heraldiska ledstjŠrnorna enkelhet och tydlighet. Vidare framhšll kanslichefen att SvartŒn inte bara rinner genom Mjšlby stad utan ocksŒ fyra ytterligare socknar, att en stor del av kommunens industrier fŒr sin elkraft frŒn Œn och att kvarnhjulen ocksŒ kan anspela pŒ …jebro gamla kvarnby, som tidvis till och med varit stšrre Šn Mjšlby. Kvarnhjulsvapnet angavs ocksŒ rymma en indirekt anknytning till jordbruksbygden inom kommunen och till spannmŒlshanteringen i SkŠnninge. Karl-ke Karlsson sŒg en fara i att kombinera alla fyra vapnen i omrŒdet till ett kommunvapen, som sannolikt skulle bli allt fšr detaljerat. Han var inte heller tilltalad av att utforma ett helt nytt vapen, vilket skulle bli bŒde tidskrŠvande och dyrt. I den andra av ortens bŒda lokaltidningar skrev redaktšr Wille Hammar att kanslichefen betrŠffande bevarande av minnet av de gamla kommunernas vapen ville "lŒta mŒla de fyra vapnen pŒ en gemensam skšld fšr placering nŒgonstans i stadshuset och dessutom lŒta utfšra en kort beskrivning om Mjšlby olika kommundelar".

I enlighet med kanslichefens fšrslag beslutade kommunstyrelsen att tillstyrka fullmŠktige att anta och lŒta registrera Mjšlby stads vapen fšr kommunen och dŠrvid lŒta Riksarkivets heraldiska sektion mŒla upp vapnet, vilket blev fullmŠktiges enhŠlliga beslut den 22 juni 1976.

En intressemotsŠttning mellan Mjšlby och SkŠnninge kom dŠrefter i dagen genom att kommunfullmŠktiges beslut šverklagades av tre SkŠnningebor (Hans Pettersson, Ulf Wadstein och Gunnar Ršrby). Som besvŠrsgrund anfšrde de att vapenfrŒgan "ej blivit tillrŠckligt utredd", att "inte nŒgon som helst hŠnsyn tagits till de i Mjšlby kommun ingŒende fšrutvarande egna kommunernas vapen" och att Mjšlby stads vapen inte kunde anses vara representativt fšr hela kommunen. De exemplifierade med att inget i vapnet antyds om "SkŠnninge 700-Œriga stad" eller jordbruksnŠringen. SkŠnninges vapen anfšrs som "fastslaget redan Œr 1301, och det Šr alltsŒ det Šldsta inom kommunen" (SkŠnninges vapen faststŠlldes emellertid sŒ sent som den 12 juni 1942, alltsŒ nŠstan tjugo Œr senare Šn Mjšlbyvapnet). €ven om det Šr lŠtt att fŒ uppfattningen att de klagande šnskade se SkŠnninge stads vapen som kommunsymbol, uttalas inte detta i besvŠrsskrivelsen. De tre SkŠnningeborna yrkade att lŠnsstyrelsen skulle upphŠva fullmŠktiges beslut och uppmana kommunen att utarbeta ett nytt vapenfšrslag, som "Šven innefattar symboler frŒn nŒgon eller nŒgra av de švriga kommundelarna". De klagande krŠvde ocksŒ att landsantikvarien och RiksheraldikerŠmbetet skulle yttra sig, men de saknade dŒ kunskap om att sistnŠmnda Šmbete hade upphšrt redan 1953 och att dess efterfšljares medverkan faktiskt uttryckligen innefattades i det fullmŠktigebeslut som šverklagats.

Lokalpressen har till eftervŠrlden fšrmedlat ytterligare motiv till šverklagandet: "En annan aspekt Šr att Mjšlbyvapnet inte Šr estetiskt tilltalande. Ta bara det faktum att ett gult tvŠrband skall symbolisera SvartŒn, inskjuter Hans Pettersson, med betoning pŒ svart." SkŠnningeborna sade sig ocksŒ vara besvikna šver att inte ens SkŠnninges egna representanter i fullmŠktige opponerat sig.

BesvŠren šversŠndes frŒn lŠnsstyrelsen till Mjšlby kommun fšr yttrande. DŠr noterade kommunstyrelsen att fullmŠktiges beslut varit enhŠlligt och fšreslog kommunfullmŠktige att infšr besvŠrsinstansen vidhŒlla att det fattade beslutet inte strider mot kommunallagens 76 ¤, som var det aktuella lagrummet, och att besvŠren dŠrmed ska lŠmnas utan bifall. SŒ blev ocksŒ fullmŠktiges beslut den 28 september 1976.

€ven lŠnsstyrelsen fann i sin tur att beslutet inte stred mot kommunallagen och avvisade besvŠren. Fšr att fšrvissa sig om att saken nu var definitivt avgjord, anhšll kanslichefen Karl-ke Karlsson om lagakraftsbevis hos RegeringsrŠtten. Rikets hšgsta fšrvaltningsdomstol utfŠrdade sŒdant den 25 februari 1977 och Mjšlby kommuns beslut om att anta den fšrutvarande stadens vapen hade rŠttskraft.

Mjšlby kommuns vapenŠrende kunde nu švertas av Riksarkivets heraldiska sektion. Dess insatser kom att bestŒ i dels uppmŒlning av vapnet, utfšrd av konstnŠrinnan Ingrid Lamby, i tre exemplar, som fšreskrivet i kungšrelse (1973:686) om registrering av svenska kommunala vapen, dels modernisering av blasoneringen. Denna fšrblev ofšrŠndrad till sitt innehŒll men klŠddes i en mer tidsenlig sprŒkdrŠkt: i rštt en balkvis stŠlld stršm, Œtfšljd av tvŒ kvarnhjul, allt av guld. Statens heraldiska nŠmnd godkŠnde det renoverade vapnet fšr kommunen, och den 1 december 1978 inregistrerades det i Patent- och registreringsverket.

Mjšlby brukar inte sŠllan framhŒllas som en representant fšr det genomsnittligt svenska – hŠr Šr det mesta lagom och riksnormalt. NŠrmare Œtta Œr efter sin tillkomst anpassade sig Mjšlby kommun slutligen till det normala fšr Sveriges kommuner Šven vad gŠller officiellt kŠnnetecken, inte bara i ord utan ocksŒ i bild. Av de enheter varav kommunen bildades var Mjšlby stad den namngivande, den stšrsta, den mest centralt belŠgna och den – en av tvŒ – med hšgst rang. Det var sŒledes inte ologiskt att ocksŒ dess vapen švertogs av kommunen.

Men i lika hšg grad motiverades detta val av de utmŠrkta heraldiska egenskaper som kŠnnetecknar Mjšlbys kvarnhjulsvapen och av den solida symboliska anknytning som skšldemŠrket har till hela kommunens omrŒde. NŠr kvarnhjulet vŠl vŠnts en face, vilket var greve Lewenhaupts verk, uppkom en exemplarisk ytmŠssighet i enlighet med de yttersta grundvalarna fšr heraldiken. Med sin utmŠrkta enkelhet och silhuettverkan framstŒr Mjšlby kommuns vapen som ett av de allra bŠsta som heraldiken kŠnner. I heraldiska sammanhang Šr Mjšlby ingalunda utslŠtat och mediokert utan snarare avantgarde och fšredšme.

Avbildning och anvŠndning av Mjšlbyvapnet

Vid avbildning av ett vapen har varje konstnŠr i princip fria hŠnder inom ramen fšr blasoneringens stadganden och de allmŠnna reglerna om ett vapens sammansŠttning. En korrekt vapenbeskrivning rymmer inga fšr vapnets innehŒll ovidkommande fšreskrifter, sŒsom angivande av skšldform eller viss stil i vilket vapnet ska utfšras. Om dylika till Šventyrs pŒtrŠffas i en blasonering, Šr de inte bindande fšr den som avser att utfšra en bild av vapnet. Alla varianter av ett vapen som fšljer blasoneringen och generella normer fšr vapenavbildning Šr sŒledes lika korrekta. Av ett sŠrskilt intresse Šr dock naturligtvis den uppritning som presenterats i samband med antagande eller faststŠllelse och den som vapnets bŠrare sjŠlv anvŠnder.

Ett vapen Šr i sin ursprungsform utfšrt i sina bestŠmda tinkturer men kan ocksŒ Œterges i svart-vitt, varvid man antingen nšjer sig med en linjeteckning av vapnet eller lŒter de partier som bŠr en fŠrg bli svarta medan metallfŠlten lŠmnas vita.

Vapnet som ett fšr sin Šgare unikt kŠnnemŠrke har anvŠnts i en rad olika sammanhang. Det vanligaste anvŠndningsomrŒdet vid sidan av det ursprungliga – riddarens rustning – var under medeltiden sigillen. Dessutom kom vapnen bland annat att mŒlas pŒ kyrkornas innervŠggar, anbringas pŒ antependier och andra textilier, Œterges i stenskulptur pŒ portaler och pŒ gravmonument samt brukas som begravningsvapen och som sŒdana upphŠngas i kyrkorna.

SlŠktvapen torde nu vara vanligast i exlibris, pŒ brevpapper, korrespondenskort och kuvert, i sigill och signetringar samt som vŠggprydnad. Dessa vapen lŠmpar sig ocksŒ pŒ porslin, dryckesbŠgare och bordssilver, i slŠktkršnikor och pŒ slŠkttavlor samt pŒ gravstenar. Av till exempel fšreningar, fšretag och kommuner anvŠnds vapen i annonser, stŠmplar, pŒ trycksaker, dekaler och skyltar. Vapen Œterfinns vidare pŒ plaketter, medaljer och som officiell symbol pŒ mynt och sedlar. Andra anvŠndningsomrŒden Šr vindflšjlar, standar, rockslagsnŒlar, uniformsknappar och mŠrken pŒ kavajer och idrottsdrŠkter. En anvŠndning av vapnet som ligger nŠra den ursprungliga Šr bruket av vapenflaggor. Det nyaste anvŠndningsomrŒdet fšr heraldiken Šr bruket att utefter stšrre vŠgar vid kommungrŠnserna uppsŠtta vŠgskyltar med kommunernas vapen och namn.

Fšr Œtergivning av vapen stŒr flera tekniker utšver de vanligaste till buds, till exempel gravering i metall och glas, glasmŒlning, brodering, vŠvning, intarsia, skulptur i sten och trŠ, relieftryck pŒ papper och prŠgling i lŠder.

Den officiella avbildningen av Mjšlbyvapnet har fšrekommit i tvŒ till tid och form klart Œtskilda huvudvarianter: under stadens epok anvŠndes en sŒ kallad fransk skšld (fyrsidig med rundade hšrn nedtill och nedre skšldkanten i mitten utbšjd till en spets), medan man vid den nyuppritning som gjordes infšr inregistrering av vapnet fšr kommunen 1978 švergick till sŒ kallad spansk skšld (nedtill halvcirkelformad och upptill skšldhšrn med rŠta vinklar). Vardera formen Šr karaktŠristisk fšr svenska kommunala vapen under respektive tid. Den nŠmnda officiella avbildningen av vapnet med spansk skšld ligger alltjŠmt till grund fšr kommunens vapenbruk.

Stadsvapnet kršntes av en murkrona, som brukligt var fšr stŠderna. Kronan Šr ett vŠrdighetstecken, symboliserande de sŠrskilda privilegier som staden – till skillnad frŒn kšpingar och landskommuner – fŒtt av statsmakten. En sŒdan grund fšr bruk av murkrona saknas fšr de nya kommunerna, mellan vilka det inte lŠngre finns nŒgon rangskillnad. Staden existerar numera inte som juridiskt begrepp, Šven om en och annan kommun – utan rŠttsligt stšd – lagt sig till med termen 'stad' i stŠllet fšr 'kommun' i vissa halvofficiella sammanhang. PŒ motsvarande sŠtt har nŒgra kommuner, som švertagit en tidigare stads vapen, behŒllit murkronan pŒ sin skšld, men Mjšlby kommun – som tillkom samma dag som den enhetliga kommunbeteckningen infšrdes – fšr enbart skšld.

Mjšlbys vapenkomposition liksom den avbildning som anvŠnds av kommunen Šr av i alla avseenden mycket god heraldisk kvalitet, dvs stŒr i šverensstŠmmelse med de ursprungligen medeltida idealen fšr ett funktionellt vapen. DŠrtill anvŠnds av hŠvd vapnet mycket frekvent som bildmŠssig parallell till namnet i sŒ gott som alla sammanhang dŠr den kommunala myndigheten fšrekommer. Dagligen mšter Mjšlbyborna sitt vapen i tidningsannonser, och i fŠrg fšrekommer den ršd-gula skšlden pŒ alla kommunala fšrvaltningars brevpapper och kuvert, trycksaker, overaller och kommunens fordon. NŒgot sigill med vapnet som motiv har vare sig staden eller kommunen haft, men vapnet fšrekommer i alla fšrvaltningars stŠmplar. Utanfšr stadshuset vajar varje vardag, som inte Šr allmŠn flaggdag, tvŒ kvadratiska kommunvapenflaggor, dŠr enligt den heraldiska konstens alla regler skšldemŠrket fyller ut hela flaggdukens yta. Fšr representationssyften har kommunen lŒtit tillverka vapenprydda standar och rockslags- och slipsnŒlar, de bŒda senare tillŠmpningarna Šven i bruk av vissa kommunala fšrtroende- och tjŠnstemŠn.

OcksŒ i den lokala arkitekturen har kvarnhjulsheraldiken satt spŒr. Mjšlbys fšrsta stadshus, uppfšrt 1939–1940 efter ritningar av den store Cyrillus Johansson, pryds pŒ den sidofasad som vetter mot Stora torget och kyrkan av det kršnta stadsvapnet i rštt och gult tegel. Fšr ŠndamŒlet rekvirerade arkitekten en auktoritativ uppritning av vapnet frŒn RiksheraldikerŠmbetet. Stadsvapnet fšrekommer ocksŒ interišrt, utfšrt i intarsiainlŠggning pŒ en fondvŠgg; fšretag i Mjšlby har nŒtt sŒvŠl nationell som internationell ryktbarhet fšr sin intarsiatillverkning.

NŠr den fšrutvarande stadens vapen antogs fšr kommunen, uttalades att de gamla kommunernas vapen borde "bevaras Œt eftervŠrlden". Som ett steg i den riktningen kan ses den "borgmŠstarkedja", avsedd fšr kommunfullmŠktiges eller kommunstyrelsens ordfšrande, som under 1980-talet framstŠlldes av elever vid den gymnasiala guldsmedsutbildningen vid Dackeskolan och som pryds av de fem fšrutvarande storkommunernas vapen. PŒ platsen fšr Bobergs landskommun, som saknade vapen, har intagits det likabenŠmnda, om Šn geografiskt nŒgot avvikande, hŠradets skšldemŠrke. Bobergsskšlden har pŒ fšrslag av Per Andersson givits blŒtt fŠlt med figurer av silver.

Som en av de sista kommunerna i landet bekostade Mjšlby kommun uppsŠttande av vapenskyltar, i enlighet med vŠgverkets bestŠmmelser, utefter de fyra stšrsta infartsvŠgarna till kommunen dŠr dessa bryter kommungrŠnsen. Fšrst efter uppmŠrksamhet i massmedia om att alla kommuner i lŠnet utom Mjšlby hade lŒtit sŠtta upp vapenskyltar kom saken till ett avgšrande och sŒdana grŠnsmarkeringar kom till slutligen pŒ plats (dock fick skyltarna vid E 4 felaktigt blŒ i sŠllet fšr gršn bakgrundsfŠrg). Det fšreslogs ocksŒ att SkŠnninge stads vapen – dock inte motsvarande fšr de bŒda gamla landskommunerna – skulle ta plats utanfšr denna tŠtort, vilket emellertid inte blev fallet.

Spridning av Mjšlby-kvarnhjulet till andra vapen

Den nya allmŠnna bild – parallellekervattenhjulet – som den heraldiska floran tillfšrdes i och med utarbetandet av Mjšlby stads vapen skulle komma att spridas till andra nya vapenkompositioner, bŒde inom och utom landet. Spridningen initierades av ingen mindre Šn riksheraldiker Lewenhaupt sjŠlv, han som fšraktfullt uttalat sig om de heraldiskt okunniga "mjšlnarna" som givit upphov till denna Mjšlby-typ av kvarn- eller vattenhjul.

Fšrsta tillfŠllet dŒ den nya figuren upptrŠder i ett annat vapen intrŠffar redan innan Mjšlby stads vapen hunnit faststŠllas, och det sker i ett fšrslag till vapen fšr den nyblivna staden Mšlndal. Lewenhaupt beskriver i detta sammanhang hjulformen som "ett fyrekradt kvarnhjul". Mellan de tvŒ stŠderna i …ster- respektive VŠstergštland finns flera likheter. De fick sina stadsprivilegier ungefŠr samtidigt – Mšlndal 1922 – och bŒda bildades av en landskommun och ett dŠrinom liggande municipalsamhŠlle. SŒvŠl Mšlndal som Mjšlby Šr belŠgna i gammal jordbruksbygd och genomflyts av en Œ, vid vars fall vattenkvarnar anlades tidigt och gav upphov till en betydande kvarndrift. Mšllornas dominans har ocksŒ format vart och ett av ortnamnen.

€ven tillkomstprocesserna i de bŒda fallen uppvisar stora likheter. Tinkturerna i riksheraldikerns fšrsta fšrslag till vapen fšr Mšlndals stad var, som fšr Mjšlby, blŒtt och silver, men fŠrgen kom ocksŒ dŠr att bytas ut mot rštt. KommunalmŠnnen i Mšlndal ville dessutom precis som Mjšlbyborna symbolisera sin Œ med en snedstŠlld stršm. VŠstgštarna var dock ofšrsiktiga nog att fšreslŒ den placerad ginbalksvis – tvŠrtom Mjšlbyvapnets – vilket fšranledde riksheraldikern att i brev den 9 februari 1922 "anfšra fšljande: ginbalkvis dragen stršm eller band betecknar oŠkta bšrd och kan sŒledes visserligen anvŠndas av meniskor, som šnska markera detta, men ej av stŠder". Ordfšranden i Mšlndals stadsfullmŠktige skyndade sig att med vŠndande post infšr riksheraldikern framhŒlla att "vi icke šnska markera vŒr stad som 'oŠkta'". Riksheraldikern hade ocksŒ i sitt nŠmnda brev lŒtit fšrstŒ att "stršmmen snedt šver skšlden – ehuru frŒn andra hŒllet – kommit till anvŠndning vid sŒ mŒnga nya stadsvapen, till exempel Avesta, Huskvarna, Ludvika, Motala, Ronneby och TrollhŠttan, vartill antagligen kommer Mjšlby, att den hŠr ej bšr Œterupprepas". Riksheraldikern befann sig ju mitt uppe i tillkomsten av Mjšlby stads vapen, och nŠr han fšreslog Mšlndal ett kvarnhjul av Mjšlby-typ insŒg han sjŠlvfallet att likheten skulle bli fšr stor om ocksŒ en snedstŠlld stršm blev gemensam vapenfigur fšr de tvŒ nya stŠderna. MšlndalsŒn fick i stŠllet representeras av en bjŠlke med raka skuror, och kvarnhjulet – placerat i fšrsta fŠltet – var givet. Sedan Mšlndals stads vapen med ett kvarnhjul av Mjšlby-typ tillkommit 1924 pŒ riksheraldikerns fšrslag, kan den nya allmŠnna bilden sŠgas ha blivit etablerad i svensk heraldik. Fler exempel pŒ denna kvarnhjulsheraldik skulle fšlja. Till nŠsta vapen dršjde det dock ett helt kvartssekel, varefter det kontinuerligt har komponerats nya vapen med denna figur.

r 1949 blev Nacka stad och redan i december Œret innan hade Kungl Maj:t faststŠllt vapen fšr staden. Det blev det tredje och sista stadsvapnet med ett kvarnhjul, och det fick bestŒ av enbart ett hjul, av silver i blŒtt fŠlt. I likhet med fallen Mjšlby och Mšlndal har kvarnnŠringen intagit en central plats i sŒvŠl Nackas historia som samtida nŠringsliv vid tiden fšr detta vapens tillkomst. Vapnet har švertagits av Nacka kommun.

SŒ lŠnge RiksheraldikerŠmbetet existerade tillkom ett fjŠrde vapen med en figur fšr vilken termen kvarnhjul kom till anvŠndning i blasoneringen, nŠmligen 1951 fšr Bromšlla kšping. Vapnet fšrs ofšrŠndrat vidare av Bromšlla kommun. Emellertid Šr detta det enda av totalt elva svenska kommunala vapen med kvarn- eller vattenhjul som i den officiella avbildningen Šr av radialekertyp. Sedan Riksarkivet švertog ansvaret fšr den offentliga heraldiken har alla vapen med den aktuella bilden i stŠllet blasonerats med termen vattenhjul, Šven i de fall vapnet haft en privat upphovsman. Vapen med denna bild tillkom fšr Tyresš och Gnosjš landskommuner 1954 (senare švertagna av nuvarande kommuner med samma namn), Lilla Edets och Virserums kšpingar 1956, SelŒngers landskommun 1962, Hultsfreds kommun 1982, Hylte kommun 1987 och senast fšr den nybildade Nykvarns kommun 2007. Gnosjšs, Lilla Edets och Virserums vapen skapades av Svenska kommunalheraldiska institutet, SelŒngers av Hans Schlyter och Hyltes av Per Andersson, švriga av Riksarkivet.

De sex fšrsta svenska kommunala vapnen med kvarn- eller vattenhjul har švertagits av en nu existerande kommun. De tre yngsta komponerades fšr en sŒdan kommun. SŒlunda har tre av vapnen med vattenhjul av Mjšlby-typ kommit ur bruk. Vapnet fšr Virserums kšping, vilken ingŒr i nuvarande Hultsfreds kommun, har emellertid bidragit med vattenhjulet i den nya kommunens vapen.

I de nordiska grannlŠnderna finns kvarn- eller vattenhjul i flera kommunvapen. DŠr fšrekommer dock merendels hjul med radiellt placerade ekrar och dŠrtill skovlar. Tre icke-svenska exempel finns pŒ Mjšlby-typen av vattenhjul. Av Finlands sju kommunala vapen med kvarnhjul, som Šr den dŠr anvŠnda termen, Šr tvŒ av detta slag: LŠngelmŠki (1952) och SonkajŠrvi (1954). OcksŒ ett danskt kommunvapen, B¿rkop (1975), har fšrsetts med ett sŒdant "vandm¿llehjul". Vattenhjulet i detta vapen hŠnsyftar dels pŒ den riksbekanta B¿rkop Vandm¿lle, dels pŒ den danska uradelsslŠkten Prip (utdšd 1644), som i sitt vapen fšrde ett vattenhjul av traditionell heraldisk typ eller ett "tandhjul fra m¿llemaskineriet". Fšr kommunvapnet valde man emellertid vattenkvarnens stora drivhjul av Mjšlby-typ. Utanfšr Norden har Mjšlby-typen inte pŒtrŠffats.

I vapenkompositioner Šr de tvŒ typerna av kvarn- eller vattenhjul inte begreppsmŠssigt separerade. Man kan dŠrmed inte utlŠsa i blasoneringen vilken variant som Šr avsedd; mellan de bŒda termerna kvarnhjul och vattenhjul fšreligger, som tidigare nŠmnts, ingen begreppsolikhet. Vid ett studium av hjulets utformning i den avbildning som anvŠnds av bŠraren sjŠlv, blir dock artskillnaden uppenbar.

Vid avbildning av Mjšlby-typen av hjul fšrekommer ocksŒ en frŒn ursprungsversionen avvikande variant, dŠr skovlar skjuter ut frŒn hjulringen. SŒ har varit fallet med Mšlndals vapen, de tre vapen som utarbetats av Svenska kommunalheraldiska institutet och uppritats av konstnŠren Sven Skšld samt Šven vapnet fšr LŠngelmŠki kommun i Finland. I nutida avbildningar saknas i allmŠnhet skŠrningskonturer mellan hjulets olika bestŒndsdelar, i enlighet med heraldikens silhuettideal, varav fšljer att linjer inte bšr fšrekomma inom fŠlt av en och samma tinktur. De bŒda yngsta av de nŠmnda vattenhjulsvapnen, fšr Hylte och Nykvarn, Šr ensamma om att avbildas med hjulekrarna skrŒstŠllda – utan att det regleras i blasoneringen – efter fšrebild frŒn vapnet fšr Per Andersson (se nedan).

Kvarnstenen, vilken ocksŒ fšreslogs som motiv i Mjšlbys vapen, var vid den tiden ocksŒ en nyhet i svensk territoriell heraldik, om Šn inte i mŠngden av slŠktvapen. Denna bild blev ju aldrig verklighet i Mjšlby stads vapen, men den kom senare att ingŒ i tre olika kommunala vapen: RŒneŒ (1944), Hššr (1949) och rsunda (1966).

De tre kommitterade, som i 1920-talets bšrjan vŠnde sig mot riksheraldikern, med den kulturhistoriskt intresserade – men heraldiskt oinitierade – kvarnfšrmannen August Linder i spetsen har alltsŒ inte bara introducerat en ny figur i svensk heraldik utan ocksŒ fŒtt den spridd till mŒnga vapen, till och med internationellt. Mjšlby-typen av vattenhjul Šr nu ett begrepp inom heraldiken, en exportvara frŒn Mjšlby – mŒhŠnda det enda som Mjšlby salufšrt pŒ kulturens marknad! I sin egenskap av vŠlfšrtjŠnt kommunalman med rštterna i den Šldsta av ortens bŒda karaktŠristiska nŠringar har Linder som en av blott tre Mjšlbybor genom tiderna fŒtt en gata uppkallad efter sig i staden. Till hans fšrtjŠnster kan alltsŒ lŠggas ytterligare en, varom han nog inte ens sjŠlv var medveten.

Spridning av kvarnhjulet till andra vapen i Mjšlbybygden

PŒ fŒ orter Šr vapen idag sŒ talrikt fšrekommande som i Mjšlby. Naturligt nog Šr denna lokala heraldiska tradition i hšg grad prŠglad av det karaktŠristiska kvarnhjulet. Under 1900-talets sista tvŒ decennier tillkom mellan tjoget och dussinet kvarnhjulsvapen, alla komponerade av Per Andersson, som dŒ ock­sŒ utarbetade vapen fšr alla socknar socknar och hŠrader i …stergštland.

Det fšrsta vapnet med kvarnhjul i MjšlbyomrŒdet efter stads- och kommunvapnet var ett personligt vapen fšr Per Andersson (komponerat 1976 efter ritningar frŒn 1971; i blŒtt fŠlt ett mŠrke av guld i form av en ring, fšrenad med ett šverlagt andreaskors, bildat av tvŒ par utanfšr ringen utskjutande och i Šndarna mot varandra snedskurna kavlar, bildande inom ringen nio šppningar). Dennes fŠderneslŠkt, mjšlnarslŠkten Andersson, som varit verksam inom kvarndriften i …jebro och Mjšlby under fem generationer, antog dŠrefter ett slŠktvapen (1977; i blŒtt fŠlt tre kvarnhjul av guld, ordnade tvŒ šver ett).

Den fšrsta fšrening som anskaffade ett vapen var Mjšlby hembygdsfšrening (1979; medelst en vŒgskura delad i guld, vari ett rštt kvarnhjul, och blŒtt, vari tvŒ bjŠlkar av guld). Genom denna vapenbŠrares roll som vŒrdare av det historiska arvet inom Mjšlby socken, har vapnet ocksŒ fŒtt karaktŠren av sockenvapen. I enlighet dŠrmed upptogs samma vapen 15 Œr senare ocksŒ av Mjšlby fšrsamling (1994), som utgšr den nutida primŠrkommunala enheten med socknen som territorium. Vapnet fšr Mjšlby kommuns hembygdsrŒd (1980) rymmer i en fyrstyckad skšld vapnen fšr SkŠnninge stad, Vifolka och Folkunga landskommuner samt Bobergs hŠrad, varšver lagts en hjŠrtskšld med Mjšlby stads vapen. Det Šldsta kyrkovapnet i omrŒdet Šr det fšr Mjšlby–Hšgby pastorat (1981; i fŠlt av guld ett blŒtt kors, Œtfšljt av fyra ršda kvarnhjul, och dŠrunder ett rštt treberg).

I 1980-talets bšrjan tillkom vapen fšr ytterligare tvŒ slŠkter med band till Mjšlby: slŠkten Jehander–Wennberg (1982; i rštt fŠlt ett tvillingkors av guld, bildat av tvŒ stolpvis och tvŒ bjŠlkvis stŠllda kavlar) och slŠkten Quarn (1982; i blŒtt fŠlt en bjŠlke av guld, belagd med tre ršda kvarnhjul). Tvillingkorset i det fšrra slŠktvapnet Šr detsamma som inom parallellekerkvarnhjulets hjulring. Samtidigt som det anspelar pŒ slŠktens Mjšlbyanknytning ska det ses som en stiliserad jŠrnvŠgskorsning och en sinnebild fšr det fšr slŠkten karaktŠristiska jŠrnvŠgsbyggandet; dŠrmed skulle ocksŒ symboliken i Mjšlby kommuns vapen kunna fšrstŠrkas med ett faktiskt befintligt inslag fšr jŠrnvŠgens avgšrande betydelse fšr Mjšlby, SkŠnninge, Mantorp, VŠderstad, Sya och Hogstad. SlŠkten Jehander–Wennberg Šr en del av den sŒ kallade LŒngaryds­slŠkten – noterad av Guinness som den stšrsta kartlagda slŠkten och som den som avhŒllit det stšrsta slŠktmštet – vilken ocksŒ fšr ett kvarnhjulsvapen (1998; i fŠlt av guld ett blŒtt kors, Œtfšljt ovan av tvŒ ršda lejonhuvuden med blŒ bevŠring, dŠrest sŒdan skall komma till anvŠndning, och nedan av tvŒ ršda kvarnhjul).

Fšreningen Norden i Mjšlby kommun brukar ett vapen (1982; tre gŒnger delad i rštt, guld, blŒtt och silver, i fšrsta fŠltet tre kvarnhjul av guld och i fjŠrde fŠltet tvŒ blŒ kvarnhjul) dŠr den lokala kvarnsymbolen inplacerats i ett sammanhang fŠrgat av Nordens alla nationsflaggor. I Mjšlby fšrekommer vidare ett fšretagsvapen, fšr Aktiebolaget Draking (1988; i blŒtt fŠlt ett andreaskors av guld, belagt med fem ršda kvarnhjul). Till de vapen som tillkommit under 1990-talet hšr de fšr Mjšlbys nŠst stšrsta fšrening Mjšlbygymnasisternas fšrening (1990; i rštt fŠlt en genomgŒende trekant av guld, belagd med ett rštt kvarnhjul), fšr Mjšlbyhistoriska sŠllskapet (1992; i rštt fŠlt ett stšrtat gaffelkors, Œtfšljt nedtill och pŒ vardera sidan av ett kvarnhjul, allt av guld) och fšr SamfŠlligheten Sankt Per (1994; i fŠlt av guld tvŒ korslagda blŒ nycklar, Œtfšljda av fyra ršda kvarnhjul).

Utanfšr Mjšlby tŠtort men alltjŠmt inom kommunens grŠnser har Herrberga fšrsamling i samrŒd med …jebro hembygdsfšrening antagit ett vapen som anspelar pŒ kvarnbyn …jebro vid SvartŒn nedstršms Mjšlby (1994; i fŠlt av guld en blŒ stolpe, belagd med tvŒ rundlar av guld, en i ginstammen och en i stammen, och en stolpen šverlagd ršd bjŠlke, belagd med ett kvarnhjul av guld). Ytterligare tvŒ šstgštska sockenvapen innehŒller kvarnhjul, vapnen fšr GŠrdserums fšrsamling (1996; i gršnt fŠlt en medelst vŒgskuror bildad balk, Œtfšljd ovan av ett jŠrntecken och nedan av ett vattenhjul, allt av guld) och StrŒ fšrsamling (1996; i fŠlt, kluvet i blŒtt och guld, tvŒ bjŠlkvis ordnade grekiska kors och dŠrunder ett vattenhjul, allt av motsatta tinkturer).

 

Mjšlbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid SvartŒn som fick jŠrnvŠg och blev sydvŠstra …stergštlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.

 

 

 

 

slekt.se/mjolby

Start Mjšlbyhistoria

Start slekt.se

Kontakt

© 2022 Per Andersson