Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Mjölbys kvarnhjulsvapen Det heraldiska vapnet är för ögat vad namnet är för örat. På samma sätt som namn, fast i bildform, är vapen kännetecken för fysiska eller juridiska personer. Heraldiken utgör ett internationellt symbolspråk, som fyllt sin funktion oavbrutet i mer än 850 år. Idag har det ursprungligen medeltida vapenbruket nått sin största utbredning någonsin, och vi möter dagligen vapen som igenkänningsmärken för till exempel kommuner, statliga myndigheter och olika kyrkliga enheter. Välkända är också landskapens vapen, och i det internationella sammanhanget ses varje land representerat av ett statsvapen. Det största antalet vapen har dock alltid funnits inom gruppen släktvapen. Alla har rätt att anta ett eget vapen och använda det som bildmässigt identitetstecken – föreningar, företag, privatpersoner osv – och så sker i tilltagande grad. Bland kommunerna är uppslutningen närmast total och den frekventa användningen av kommunvapnen har gjort dessa till det oftast förekommande slaget av vapen under 1900-talet. De kommunala vapnen är således ett viktigt inslag i vår kulturhistoria. Detta understryks av den stora betydelse deras bärare sedan lång tid har i svenskt samhällsliv genom den urgamla och vittgående kommunala självstyrelsen i Sverige. Mest utmärkande för ett heraldiskt vapen är dess sköldemärke, som oftast ses återgivet i en sköld men som också kan anbringas på andra ytor, till exempel en flaggduk, som då helt och hållet fylls ut med sköldemärket. Ett vapen är utformat enligt bestämda heraldiska regler i kontrasterande färger. Regelsystemet, som har internationell giltighet och formades redan tidigt under medeltiden, rymmer bestämmelser om hur ett vapen komponeras, beskrivs och avbildas. Normerna grundar sig på rent praktiska skäl och utgår från att vapnet är ett tidlöst särskiljande kännetecken som ska kunna uppfattas även på långa avstånd eller i kraftig förminskning. Enkelhet och tydlighet är de främsta ledstjärnorna. Ett av de förhållanden som ger det heraldiska vapnet en särställning bland bildsymboler är att det endast kan fixeras till sitt innehåll och inte till sin stil. Detta gör vapnet icke tidsbundet – det kan ändra sin yttre form och följa med konststilars växlingar medan innehållet ständigt bevaras. Ett vapen kan därmed alltid hållas modernt, till skillnad från andra former av identitetsmärken, till exempel logotyper och monogram. Vapnets komposition fastställs genom en vapenbeskrivning, så kallad blasonering, som är kortfattad, exakt och avfattad med en enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi (märk exempelvis att heraldiskt höger och vänster anges utifrån en tänkt bärare av skölden och därmed blir omkastat från betraktarens håll). Av ett och samma vapen kan tänkas en mängd olika avbildningar, alla med samma innehåll – varje konstnär har möjlighet att göra sin stilmässiga tolkning utifrån blasoneringens stadganden. För kännedom om ett vapens utseende framstår således blasoneringen som viktigare är en avbildning. De heraldiska figurerna, varav vapenmärken skapas, är av två slag: häroldsbilder, som är geometriska indelningar av sköldfältet, och allmänna bilder, dvs alla övriga bildformer. Häroldsbilderna kan varieras med olika delningslinjer, skuror. Ett korrekt sköldemärke är uppbyggt av intill varandra lagda ytor av omväxlande metall (guld/gult, silver/vitt) och färg (rött, blått, svart, grönt). De heraldiska kulörerna kallas tinkturer, och var och av dem har endast en nyans, den maximala. Bruket av heraldiska vapen uppkom på 1130-talet. I Sverige har de förekommit sedan åtminstone år 1219, då det äldsta kända svenska vapnet uppträder i ett sigill. Vapnet var ursprungligen ett personligt kännetecken för sin bärare. Snart gjordes det dock ärftligt, och på 1200-talet började furstar och högadel låta sina vapen beteckna också de områden som var i deras besittning. Därmed uppstod de territoriella vapnen, av vilka statsvapnen – i Sverige kallade riksvapen – är de förnämsta. Vapen för lokala områden och orter kan också ledas tillbaka till nyssnämnda århundrade. Det äldsta kända kommunala vapnet i Norden är Kalmar stads vapen, känt från 1250-talet. Under 1300-talet blev det vanligt att städerna förde vapen, framför allt i sina sigill. I Magnus Erikssons stadslag föreskrevs att "hwar stadher haffui sith mærke". Illustrationerna i städernas sigill var dock ingalunda alltid heraldiska, utan ofta användes ett borgmotiv eller en helgonbild. Städernas vapen förekom också som fälttecken, vilket användningsområde är känt från 1400-talet, samt senare som flaggor på handelsfartyg. De medeltida stadsvapnen är så gott som alltid självtagna, vilket vittnar om en rätt för var och en att anta sitt eget bildmässiga kännetecken. Under 1500-talet blev det regel att städerna tilldelades ett vapen genom privilegiebrevet. Däri förekommer också tinkturer, vilket visar att stadens symbol inte endast var avsedd som sigillbild utan utgjorde ett regelrätt, färgsatt vapen. Andra lokala menigheter, framför allt härader (skeppslag, bergslag) och i vissa landsdelar socknar och tingslag, skaffade sig från 1500-talet mer allmänt sigill. Motiven i dessa var i de flesta fall dock inte heraldiska men blev en viktig inspirationskälla när ett verkligt vapenbruk senare utvecklades. De lokala sigillen användes bland annat då de olika orternas och bygdernas ständerrepresentanter – präster, borgare och bönder – bekräftade riksdagsbeslut, vilket pågick till 1700-talets början; adelsmännen, som representerade sin ätt, hade självfallet också sigill och däri verkliga vapen. Under stormaktstiden förekom vidare häraders och socknars symboler anbringade på fanor som fälttecken. Landsbygdens symboler var, i likhet med de äldre städernas, så gott som alltid självtagna; endast i enstaka fall påträffas bygdesymboler förlänade av kungamakten. 1800-talets senare hälft kännetecknades av ett tilltagande intresse för hembygds- och fornminnesvård, vilket skulle sätta spår i den lokala emblematiken. Under denna tid började Kungl Maj:t att fastställa territoriella vapen; först ut var landskapsvapnen på 1880-talet. I många fall hade vapnen existerat sedan länge men fixerades nu på ett normerande sätt, vilket undanröjde de många och inte sällan heraldiskt bristfälliga varianter som florerat. På 1930-talet reviderades och fastställdes vissa av landskapsvapnen och de på denna vapengrupp byggande länsvapnen, som kommit till användning inte bara av den regionala statliga förvaltningen, dvs länsstyrelsen, utan också av de borgerliga sekundärkommunerna, landstingen. På motsvarande sätt tillkom under slutet av 1800-talet och det följande seklets första decennium fem stadsvapen. Under 1910- och 1920-talen utarbetades eller reviderades 26 vapen, 1930-talet 28 och 1940-talet 59. Innan Riksheraldikerämbetet, som handlade dessa heraldiska ärenden, avskaffades 1953 och i stället Riksarkivets heraldiska sektion inrättades, utarbetades eller reviderades ytterligare fyra stadsvapen. Arbetet fortsattes för de få återstående städerna av den nya heraldiska myndigheten, vilket resulterade i att väsentligen alla Sveriges 133 städer till slut hade fastställda vapen. Bortsett från de nya städer som tillkom, innebar fastställelsearbetet att man i allmänhet utgick från äldre bildsymboler för staden i fråga, framför allt förekommande i sigill eller som beskrivning eller avbildning av stadens märke i privilegiebrev. Dessa ingalunda alltid heraldiska bilder utsattes för en mer eller mindre långtgående heraldisering. När de borgerliga kommunerna på landet, motsvarande kyrkosocknens territorium, tillkom år 1863, fanns äldre sockensigill för vissa socknar, framför allt i Dalarna, Norrland och Sydsverige. Eftersom bilderna däri i allmänhet inte var av heraldisk natur och heller inte färgsatta, uppfattades de inte som kommunvapen. Först under 1930-talet, på initiativ av riksheraldikern, började en sed utbreda sig bland köpingar, municipalsamhällen och landskommuner att på städernas manér skaffa ett formenligt vapen. Sådant hade dessförinnan bara förekommit för någon enstaka köping men ingen landskommun. Den första kommunala bäraren av ett fastställt vapen vid sidan av städerna var Kinna municipalsamhälle, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sammantaget sju vapen för icke stadskommuner, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riksheraldikerämbetets avskaffande 63. Den närmaste tioårsperioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Därav var drygt en fjärdedel utarbetade av den år 1951 bildade och Riksförbundet för hembygdsvård närstående stiftelsen Svenska kommunalheraldiska institutet, vars vapen dock inte alltid av kommunerna fördes till fastställelse. Under den period då antagandet av kommunala vapen var som mest intensivt genomfördes den första riksomfattande kommunindelningsreformen, gällande från nyåret 1952. De vapen som då redan fanns övertogs som regel av en nybildad storkommun, men i några fall fanns mer än en vapenförande enhet som lades samman till en ny kommun med ett eller flera överflödiga vapen som följd. Indelningsreformen blev i sig pådrivande för ett antal kommuner att skaffa vapen, framför allt nya storkommuner men även gamla sockenkommuner som såg sin sista möjlighet till ett vapen innan kommunen upphörde. Bara ett decennium efter den första stora indelningsreformen, som reducerade antalet kommuner från omkring 2 500 till drygt 1 000, inleddes en ny total reform, som skulle nedbringa kommunernas numerär till något mer än en fjärdedel, dvs drygt en tiondel av det antal som fanns före 1952. Efter att den senaste indelningsreformen i allt väsentligt fullbordats 1974 och ett mindre antal sammanläggningar och delningar skett därefter, finns nu 290 kommuner. Ett femtiotal av dagens kommuner har antagit ett nykomponerat vapen. Resterande kommuners vapen har tillkommit genom att ett redan befintligt vapen för en tidigare enhet upptagits. Av dessa är drygt 120 förutvarande stadsvapen. Femtiotalet kommuner har övertagit vapen från en köping och något fler från en landskommun. Därtill har ett kommunvapen tidigare tjänat som häradsvapen och ett annat som landskapsvapen. Medan i princip alla enheter av dagens enhetliga kommuntyp har vapen och samtliga städer hade det, fördes vapen av omkring 90 procent av köpingarna och knappt hälften av landskommunerna innan dessas antal började reduceras kraftigt 1963; innan landskommunerna upphörde på nyåret 1971 var siffran något högre än 50 procent. Antalet vapenförande municipalsamhällen översteg aldrig tiotalet, men de som mest 240 municipalsamhällena minskades målmedvetet från 1940-talets början för att sina sista år utgöra endast fyra. En ny typ av kommunala vapen tillkom under 1980-talet i och med att upphörda kommunala vapen antagits och även inregistrerats som symboler för kommundelar. Numerären har dock stannat vid något dussin. De kommunala enheternas rätt att själva anta ett heraldiskt vapen är ett uttryck för den kommunala självstyrelsen. Med undantag för de stadsvapen som tilldelats av konungen i samband med stadsprivilegier har beslut om antagande av svenska kommunala vapen så gott som alltid fattats av vederbörande fullmäktigeförsamling. Beslutet har regelmässigt föregåtts av ett beredningsarbete i någon form av kommunal kommitté och under medverkan av heraldisk sakkunskap; ibland har också kommuninvånarna fått tillfälle att komma med idéer i tävlingens form. I de flesta fall har Riksheraldikerämbetet eller dess efterföljare inom Riksarkivet företagit utredning, utfört vapenkompositionen och uppgjort avbildningar. Motsvarande funktion har i sextiotalet fall i stället tillkommit Svenska kommunalheraldiska institutet, och ett mindre antal vapen har utarbetats av en enskild heraldiker eller annan person. Initiativet till att anskaffa ett vapen har kommit antingen från kommunalt håll eller från den statliga heraldiska myndigheten; även Svenska kommunalheraldiska institutet har initierat några vapenärenden. Både när Riksheraldikerämbetet eller Riksarkivet och när privat sakkunskap anlitats har utarbetandet skett på kommunens bekostnad. Sedan kommunen vanligen uttryckt sina önskemål om vapnets innehåll och en utredning företagits, har fullmäktige ställts inför ett förslag till vapen, som sedan antagits eller återförvisats för omarbetning. Ofta har visat sig en motsättning mellan å ena sidan de heraldiska fackmännens ambitioner om enkelhet och tydlighet i vapenkompositionen och å den andra de lokala företrädarnas inte sällan mycket bestämda och samtidigt med heraldikens ideal svårförenliga uppfattning om hur vapnet ska se ut. För en mindre del av de kommunala vapnen har tillblivelseprocessen stannat vid fullmäktiges antagningsbeslut, varefter vapnet tagits i praktiskt bruk. Detta gäller framför allt vapen utarbetade av Svenska kommunalheraldiska institutet, som hävdade uppfattningen att ett vapen hade ett tillräckligt skydd genom blott kommunens beslut. De flesta kommuner utnyttjade emellertid möjligheten att få Kungl Maj:ts fastställelse av vapnet. Ansökan därom ingavs till Riksheraldikerämbetet, från 1953 Riksarkivets heraldiska sektion (upphörd 1983, varvid dess uppgifter överfördes på en annan enhet inom Riksarkivet). Från 1953 granskades sedan varje vapen som skulle bli föremål för statlig sanktion av den detta år inrättade Statens heraldiska nämnd, som 1983 ersatts med en Riksarkivets heraldiska nämnd. År 1973 utbyttes fastställelseförfarandet mot en alltjämt gällande möjlighet för främst de nybildade kommunerna att registrera sina vapen hos Patent- och registreringsverket enligt lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och kungörelse om registrering av svenska kommunala vapen; redan fastställda vapen registrerades under vissa förutsättningar automatiskt vid det nya systemets början. Vid registrering utfärdas ett registreringsbevis och en kungörelse publiceras. Ett vapen antas, fastställs och registreras genom blasoneringen. Till denna fogas en avbildning som exempel på vapnets utseende, ofta med sköldemärket återgivet såväl på sköld som på flaggduk. Ett kommunalt vapen förlorar sin rättskraft när dess bärare upphör att existera som kommunal enhet och vapnet inte övertas av en efterföljande kommun. De upphörda kommunvapnen i Sverige kan därmed räknas i hundratal. Ett vapen är i sig en symbol för sin ägare. Under förutsättning att vapnet är unikt, är det förhållandet tillräckligt för att vapnet ska fylla sin funktion. Men därutöver brukar det finnas en vilja att ge vapenmärket ett rikhaltigt innehåll som på allehanda sätt symboliserar sin ägare. Ofta leder det till att vapnet överlastas, i strid med kravet på enkelhet. Heraldikens regelsystem har inga krav på att ett vapen ska spegla sin ägare fullständigt. De äldsta – och kvalitativt bästa – vapnen var enkla indelningar av skölden i olika fält och rymde ingen särskild symbolik alls. Det avgörande var att de var sin bärares unika kännemärke. Självfallet är det ingen nackdel om en enkel komposition kan förenas med en allsidig representativitet i vapeninnehållet. Från en eller flera av följande källor brukar inspirationen till vapenkompositioner för kommunala och andra likartade territoriella enheter hämtas: 1. Sedan tidigare befintliga kännetecken i bild, till exempel motiv i sockensigill 2. Ortnamnet och dess etymologi, varvid den mest renodlade formen är de så kallade talande vapnen, som framställer namnet som en rebus 3. Naturförhållanden, till exempel geografisk belägenhet, topografi, växt- eller djurliv 4. Förhållanden eller händelser i den lokala historien eller traditionen, till exempel någon för orten karaktäristisk näringsgren, händelse, personlighet eller sedvänja 5. Ortens nutida näringsliv 6. Inslag från annat vapen, till exempel ett härads, en kommuns eller annan territoriell enhets vapen eller sigillbild, släktvapen för personer med historisk anknytning till orten 7. Nonfigurativt mönster i form av enbart geometrisk indelning av sköldytan – en häroldsbild – som representerar enkelhetens ideal i sin mest fullkomliga form Med Mjölby kyrk- och kvarnby som centrum har genom tiderna funnits fem borgerliga primärkommunala enheter, alla bärande detta ortnamn: landskommun (1863), municipalsamhälle (1899), stad (1920), vidgad stad (1952) och kommun (1971). Ett bildmässigt kännetecken i form av ett och samma heraldiska vapen har funnits för de tre senare och är alltjämt i bruk. Symbolens utseende torde vara välbekant för de allra flesta Mjölbybor. Den består av en häroldsbild – en medelst vågskuror bildad balk eller ström – och av en allmän bild som tvåfaldigats – två kvarnhjul fördelade på båda sidor av strömmen. Fältet är rött och alla de tre figurerna av guld. Hur har då vapnet för Mjölby stad och senare kommun tillkommit och varför har det fått just detta utseende? Vilka samband finns med andra befintliga vapen som innehåller det för Mjölby karaktäristiska kvarnhjulet? Tillkomsten av Mjölby stads vapen På nyåret 1920 vann Mjölby sitt inträde i städernas krets, för att alltid förbli den yngsta inom Östergötlands gränser. Då trädde de stadsprivilegier i kraft, som Kungl Maj:t beslutat om blott några timmar tidigare, för det område som dittills utgjorts av Mjölby socken eller landskommun i Vifolka härad. Samtidigt upphörde det tjugo år gamla municipalsamhället, som omfattat tätbebyggelsen kring kyrkan, vattenkvarnarna vid Svartån, marknadsplatsen, järnvägsstationen och korsningen mellan de stora landsvägarna från Stockholm mot kontinenten och från Småland norrut över Skänninge. Vare sig municipalsamhället eller landskommunen hade haft något vapen, och genom den ovisshet som in i det sista rått kring Mjölbys upphöjande till stad var frågan om stadsvapen helt oberedd när staden blev ett faktum. Senare detta år inleddes en två och ett halvt år lång process som utmynnade i ett innovativt och högkvalitativt stadsvapen, vilket skulle komma att ge återverkningar långt utanför Mjölby stad. Den utdragna tillblivelsen av stadens vapen är ett typexempel på den vid utarbetande av kommunala vapen till synes allestädes närvarande motsättningen mellan den heraldiska sakkunskapen, i allmänhet företrädd av riks- eller statsheraldikern, och kommunalmännens bestämda uppfattning om vapnets utseende, stödd på den kommunala självstyrelsen. Denna gång var dialektiken fruktbar och ledde till uppkomsten av ett nytt bildmoment inom heraldiken. Initiativet till att utarbeta ett stadsvapen togs den 22 oktober 1920 av den högste ansvarige för den offentliga heraldiken i Sverige, riksheraldikern greve Adam Lewenhaupt (1861–1944): "Sedan Mjölby blifvit stad, tillkommer det mig att föreslå vapen för staden och får jag derföre framställa förfrågan, huruvida staden i berörda hänseende har några särskilda önskningar." På hans handskrivna koncept finns skisserade med blyerts tre förslag, alla enbart linjetecknade och okolorerade: 1) tre vattenhjul, ordnade två över ett (som i riksvapnet tre kronor), 2) tre förmodade kvarnstenar (en cirkel vari en mindre dito), ordnade på samma vis, samt 3) ett vattenhjul och däröver en ginstam med tre bjälkvis ordnade figurer, vilka kan tolkas som treklöverblad. Huruvida dessa förslag företeddes för staden är ovisst. Svar från Mjölby avgavs redan inom en knapp vecka. En av den nya stadens starka män, stadsstyrelsens ordförande kronofogden J E S Cnattingius (1860–1937), lät brevledes till riksheraldikern "meddela, att det är min afsigt att å stadsstyrelsens vägnar inom den närmaste framtiden göra Herr Grefven min uppvaktning för att framföra de synpunkter, som Mjölby stad önskade få beaktade vid fastställande af stadsvapnet". Cnattingius genomförde tydligen sin föranstaltade resa till huvudstaden, ty i brev till riksheraldikern, dagtecknat den 24 april 1921 på hans gård Egebylund invid Svartån strax utanför själva stadsbebyggelsen, uttryckte han sin tacksamhet för "Herr Riksheraldikerns välvilliga bemötande vid mitt besök i Stockholm". I sistnämnda brev behandlade Cnattingius ett antal utkast som riksheraldikern lämnat: "Af dessa förslag hafva vederbörande härnere mest tilltalats af det med den snedgående strömmen och de två vattenhjulen." Bakgrunden till kompositionen var självfallet Svartån, ortens läge vid dess höga fall och den därur utvecklade kvarnnäringen, som också givit namn åt orten; Mjölby skrevs under medeltiden bland annat Mölnoby och har således betydelsen 'kvarnbyn'. Med vattenhjulen som symboler för kvarnar och deras samlade belägenhet på ömse sidor av Svartån är vapnet närmast att betrakta som talande, samtidigt som det anspelar på topografi, historia och näringsliv. Riksheraldikerns ursprungliga tanke var att vapnets tinkturer skulle vara blått och silver, och det ansåg Cnattingius i och för sig vara tilltalande eftersom denna kombination förekom i flera andra städers vapen, till exempel Huskvarnas. Men med hänvisning till att "vi emellertid gerna önskade något som erinrade om vårt kära Östergyllen i vapnet" föreslog kronofogden i stället "provinsens färger rött och gult". Han tänkte sig att fältet på ena sidan av strömmen skulle bli gult och det andra rött "eller på något annat sätt". Brevväxlingen mellan Mjölby och Stockholm fortsatte i snabb takt. Riksheraldikern gick Mjölbyborna till mötes och föreslog ett rött fält med hjul och ström av guld. Cnattingius svarade med en hemställan att riksheraldikern skulle låta måla vapnet dels i blått och silver, dels i rött och guld, så att "vederbörande härnere" kunde få välja. En knapp månad senare sände Lewenhaupt de båda förslagen och rekommenderade därvid det som var utfört i länets färger. Han uppmanade Cnattingius att återsända den gillade versionen, varefter riksheraldikern "ombesörjer nådig fastställelse". Därmed framstår Mjölbys alltjämt befintliga vapen som begreppsmässigt färdigt, men i ett avgörande avseende skiljer sig det då föreliggande förslaget från det senare antagna och fastställda, och kring denna skillnad skulle återstoden av tillkomstprocessen kretsa. Vapenfrågan kunde inte slutföras så enkelt som Lewenhaupt – utifrån Cnattingius rapportering – sannolikt hade föreställt sig. För Mjölby stadsfullmäktige blev det inte endast ett val mellan rött och blått. Vid närmaste sammanträde med stadsfullmäktige, som ägde rum den 7 juni 1921, kom saken upp till de folkvaldas behandling. Dagen efter rapporterade tidningen Östgöten att det under mötet "[o]m det blivande stadsvapnet uppstod en animerad debatt". En av de stadsfullmäktige som tog till orda, redaktör Erik Törnfelt, gillade inget av förslagen: "Man kunde icke se, att hjulen föreställde kvarnhjul och att randen föreställde ån. Hjulen sågo ut som kugghjul eller ordnar eller vad som helst. Det röda förslaget liknade mest en flik av bröstet på en kung eller annan höghet, men gav icke en aning om en pittoresk gammal kvarn." Han ville också ha något slags bakgrund i vapnet, exempelvis i form av en kvarnvägg eller en kvarnränna. Stadsstyrelsens ordförande Cnattingius invände att "här var det icke fråga om en tavla utan ett vapen". Mest radikalt uttryckte sig lantbrukare A P Adolfsson i Grönlund, som tyckte att vapnet borde vändas upp och ned, ty då liknade det en mjölsäck! (När Mjölby–Högby pastorats nyantagna vapen 60 år senare skulle presenteras i Östgöta Correspondenten lyckades tidningstryckeriet med konststycket att just vända skölden upp och ned – avbildningen blev naturligtvis heraldiskt förkastlig men likheten med mjölsäcken påtaglig.) Till kritikerna sällade sig också disponent S P Christensen och kvarnförman August Linder. Den senare, som representerade sakkunskapen inom den ortens huvudnäring som var tänkt att symboliseras i vapnet, yttrade: "Om det där skall vara kvarnhjul, då har jag varit mjölnare i fåvitsko i all min tid." I motsättning till dessa kritiska ståndpunkter föreslog grosshandlare Knut Lindholm fullmäktige att anta det röda förslaget. "Att hjulen likna kraschaner skadar ju inte, ty det ser gentilt ut", var hans uppfattning. Från heraldisk synpunkt framstår detta som en diskussion om avbildning snarare än komposition av vapen. Det senare var uppgiften men det förra tilldrog sig intresset. Vid utarbetande vapen är det ofta en svår pedagogisk uppgift att förklara skillnaden mellan dessa båda aspekter på ett vapen. August Linder (1863–1935) kom – sannolikt genom både sin hemvist i kvarnnäringen och sitt historiska intresse för den Mjölby socken där han också var född – att dominera vapenfrågans fortsatta handläggning. Han yrkade att ett nytt förslag till stadsvapen skulle utarbetas. Stadsfullmäktige följde Linder och tillsatte – på förslag av Lindholm – för uppgiften tre kommitterade, som alla hämtades bland dem som förhållit sig kritiska till riksheraldikerns förslag: Linder själv, Törnfelt och Christensen. Kommittén arbetade över sommaren 1921, och till stadsfullmäktiges sammanträde den 6 september hade den fullgjort sitt uppdrag. Den hade själv angivit utgångspunkten för sitt värv genom att tolka den lokala opinionen: "Bland stadens invånare råder allmänt den önskan, att det blivande stadsvapnet må bli sådant, att det symboliserar den mycket gamla industri, kring vilken vårt samhälle har vuxit fram, nämligen kvarnindustrin." Således var det inte tal om att stadsvapnet skulle innehålla någon sinnebild för ortens andra karaktäristiska näring, järnvägen, som till skillnad från kvarndriften haft avgörande betydelse för Mjölbys tillväxt och stadens tillkomst. Det vapenförslag som kommittén framlade utgick från riksheraldikerns version i rött och guld, vari de båda kvarnhjulen bytts ut. Det övre hade ersatts med en kvarnsten och det nedre med ett vatten- eller kvarnhjul av helt annat slag än det som riksheraldikern föreslagit. Därigenom förekommer fortsättningsvis i diskussionerna – och i svensk heraldik – två typer av vatten- eller kvarnhjul (dessa båda termer förekommer synonymt och parallellt): radialekervattenhjul och parallellekervattenhjul, båda självfallet bestående av hjulring och nav men i övrigt med olika utföranden. Hjulens funktion är densamma, att utnyttja vattenflöde som drivkraft i ett industriellt sammanhang, till exempel en kvarn eller såg. Radialekervattenhjul – den i heraldiska sammanhang traditionellt, allt sedan medeltiden, förekommande typen – utmärks av att dess ekrar är placerade radiellt utifrån navet samt av tydligt markerade, från hjulringen utskjutande vattenskovlar. Det bör anmärkas att det inte säkert alltid är kvarnens stora drivhjul med skovlar som avses när ett kvarnhjul liknande det som här karaktäriseras förekommer i ett vapen; det kan i stället vara fråga om ett tandhjul från kvarnens maskineri, dvs ett slags kugghjul. I danskt heraldiskt språkbruk ses termen "møllehjul" användas synonymt med "tandhjul" om denna hjultyp. I Svenska nationalkommitténs för genealogi och heraldik normerande Nordisk heraldisk terminologi (1987) görs åtskillnad mellan kugghjul (danskans tandhjul, norskans tannhjul) och kvarnhjul (danskans och norskans møllehjul). Däri förekommer inte alls termen vattenhjul och inte heller som begrepp den andra typen av kvarn- eller vattenhjul, parallellekervattenhjulet. Parallellekervattenhjul – "Mjölby-typen" – utmärks av att hjulringen förbinds med navet genom fyra tvärslåar som ekrar, parvis parallella och paren korsande varandra till formen av ett tvillingkors. Detta resulterar i en likhet mellan det stiliserade vattenhjulet och ett hjulkors med dubbla armar. I ursprungsformen från 1921 fanns inga utanför ringen utskjutande skovlar, men – som i hög grad varit och är fallet också med radialekervattenhjulet – har det uppstått många individuella varianter, vilket är naturligt då ju vapenfigurer inte kan fastställas till sin stil. Att heraldiska figurer med fördel återges starkt stiliserade, innebär dessutom större eller mindre avvikelse från den naturliga förebilden. Avbildningar av parallellekervattenhjulet kan sålunda indelas i två undertyper, en där vattenskovlar syns skjuta ut och en annan där så inte är fallet. I de kommitterades förslag avbildades kvarnhjulet skråställt med ekrarna som ett andreaskors samt i perspektiv, vilket motiverades: "vi vilja påpeka att såväl vattenhjulet som kvarnstenen givits den fullt riktiga formen". Stadsfullmäktiges beredningsutskott tillstyrkte de kommitterades förslag, men önskade ytterligare markera perspektivet på kvarnhjulet "för att tydligare angiva dess karaktär". Dessutom ville utskottet se även kvarnstenen i perspektiv. Vid behandlingen i fullmäktige yrkade fabrikören och riksdagsmannen Axel Träff (1875–1958) att både kommitténs och utskottets förslag skulle inges till riksheraldikern "[f]ör att av honom jämsides prövas". Stadsfullmäktige beslutade att godkänna kommitténs förslag med de erinringar som beredningsutskottet gjort samt att insända underlaget till riksheraldikern. Detta Mjölby stadsfullmäktiges förkastande av riksheraldikerns förslag till vapen för den unga staden, vilket med tidens mått närmast sågs som respektlöst trots mot sakkunskap och överhet, tilldrog sig riksintresse. Bland annat föranledde det Svenska dagbladet att efter stadsfullmäktiges sistnämnda möte raljera under rubriken "Demokratiserad heraldik": "Riksheraldikern får vara glad, så länge man icke avskaffar hans trehövdade örnar, mångsvansade lejon, underliga liljor och andra rysliga alster av en smak, som ej hade förstånd att hålla sig till verkligheten. Modernt skall det vara!" Tre dagar senare publicerade samma organ en dikt, författat av signaturen Marasquino, med vidhängande skämtteckning: Det är också synd – en liten smul – om grev' Lewenhaupt, som skall heraldiskt teckna kvarnens underliga hjul så att Mjölby varder tillfredsställt. Han sitt värv har tagit så pass skaldiskt, att det fläckat stadens vapenfält! Missnöjet i Mjölby och den därav följande utvecklingen med tillsättande av en kommitté gjorde att processen drog ut på tiden, medan riksheraldikern väntade på svar på sitt senaste brev från maj månad, då han översänt de båda olikfärgade vapenförslagen. Det dröjde tydligen också med besked om vad stadsfullmäktige beslutat, ty två månader efter det ifrågavarande sammanträdet skrev Lewenhaupt ånyo till Cnattingius och frågade hur långt saken framskridit: "Av pressen har jag sett att mitt förslag ej fallit stadens mjölnare på läppen. De hava synbarligen ingen aning om den heraldiska grundregeln att perspektiv ej får förekomma." Omgående svarade Cnattingius, som då "lemnat stadsstyrelsen, men på dess begäran lofvat förhandla med Herr Riksheraldikern om Mjölby stads vapen", och redogjorde för vad som förevarit i Mjölby i form av åsikter och åtgärder. I sitt brev framlade han argumenten för "mjölnarnas" inställning: Hjulen i sköldarna verkade inte som kvarnhjul utan snarare "kugghjul i en klocka eller en maskin". "Wattenhjul voro i gamla tider byggda med fyrkantig hjulstock af grof dimension i stil något med det nya förslagets hjul." Cnattingius informerade också om att han inställt sig vid den av stadsfullmäktige tillsatta kommitténs möte och därvid upplyst dess ledamöter om de synpunkter han fått av riksheraldikern vid besöket i Stockholm, dvs dels att figurerna på ömse sidor av strömmen borde vara lika och dels att perspektiv ej finge förekomma. Därvid hade de kommitterade invänt att enbart vattenhjul inte skulle "verka så signifikant för platsen som om både vattenhjul och kvarnsten återfunnes i vapnet, enär vattenhjul användts utom vid kvarnar äfven vid andra fabriksinrättningar". Dessutom hade man noterat att det i många äldre vapen förekommer figurer sedda i perspektiv; vad kommunalmännen observerat var säkerligen vapen tillkomna under den långa förfallsperiod som heraldiken genomgått under de tre närmast föregående seklen. Cnattingius konstaterade att "[k]ommitterade låte sig ej rubba i sin ståndpunkt" och att de lagt fram ett förslag till stadsfullmäktige, som med begäran om ökat perspektiv på figurerna godkände de kommitterades vapenutkast. Därmed överlämnade Cnattingius vapenfrågan för riksheraldikerns bedömning och vidare åtgärder. Efter nyår 1922, dvs två månader senare, avsände Lewenhaupt som svar ett längre brev, där han lämnade en redogörelse för hela vapenärendets handläggning dittills. Han framhöll bland annat det för heraldiken centrala förhållandet med stiliserade bilder och att han "sjelffallet använde den vanliga heraldiska typen för kvarnhjul". Riksheraldikern hade vidare observerat Östgötens rapportering från debatten i stadsfullmäktige och "sett att der framhöllos några fullkomligt orealiserbara önskemål". Han noterade emellertid att dessa modererats betydligt i kommitterades förslag. Ändå ansåg han sig inte kunna godkänna det förslag som stadsfullmäktige antagit, dock "undantagandes att hjulekrarna kunna framställas med fyra dubbla så, som der göres". Därvid konstaterar han att skovlarna då inte kan bli synliga. Vill man se dem får man välja den andra hjultypen "men som särskilt tyckes hava väckt herrar kvarnägares misshag". Med sitt brev översände riksheraldikern ett vapenförslag som han givit följande blasonering: i rött fält en bandvis ställd, gyllene ström, åtföljd av tvenne gyllene kvarnhjul. På den bifogade vapenmålningen hade August Linders mer naturalistiska kvarnhjul stiliserats varsamt, vänts helt en face och vridits så att ekrarna hamnat i horisontal- respektive vertikalläge. Avslutningen i riksheraldikerns skrivelse antar ett ultimativt tonläge: om det reviderade förslag som nu formats inte skulle godkännas, borde ett helt nytt förslag upprättas och kvarnhjulen frångås. Stadsfullmäktige remitterade det nya förslaget till den tidigare utsedda utredningskommittén, vars svar blev "att vi icke finna anledning utarbeta något nytt förslag". Det är osäkert om yttrandet ska tolkas så att de kommitterade därmed ansåg sig nöjda med riksheraldikerns nya vapenförslag eller att de vidhöll sitt eget. I alla händelser beslutade stadsfullmäktige den 7 november 1922, under ordförandeskap av kvarnbolagsägaren och förre riksdagsmannen Carl Gustafsson (1862–1941), att anta riksheraldikerns stadsvapenförslag, dock med den ändringen "att ekrarna å de heraldiskt framställda kvarnhjulen erhålla det utseende som av kommitterade föreslagits". Också detta uttryck är tvetydigt: hade kommittén föreslagit någon justering – i så fall okänd i källmaterialet – av riksheraldikerns sista förslag eller åsyftas skillnaden mellan radialeker- och parallellekertypen, varmed formuleringen kanske är ägnad att tillfredsställa de kommitterade, som inte fick se hela sitt förslag förverkligat? Om stadsfullmäktiges beslut underrättades riksheraldikern genom Mjölbys kommunalborgmästare, förre riksdagsmannen Axel Sterne (1878–1930), på stadsstyrelsens vägnar. Riksheraldikern anhöll så hos konungen om fastställelse av vapnet, varefter länsstyrelsen hade att avge utlåtande. På denna grund fastställde Kungl Maj:t den 24 april 1923 vapen för Mjölby stad med orden "gillar den ingivna ritningen till ifrågavarande vapen". Den officiella vapenavbildningen återställdes till riksheraldikern, och staden expedierades Kungl Maj:ts resolution genom Kungl Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län, dvs länsstyrelsen. Ett vapenärende var slutfört. Mjölby stad hade fått sitt bildmässiga kännetecken. Det fastställda vapnet var resultatet av en för svenska kommunala vapen karaktäristisk process, där gränsen mellan samspel och konflikt mellan den heraldiska sakkunskapen och lokala makthavare inte sällan är svårkontrollerbar. Slutet denna gång får betecknas som lyckligt. Närmare två decennier senare fick stadsvapenärendet sin definitiva fullbordan. Mjölbys vapen fastställdes i ett tidigt skede av det omfattande arbete med renovering eller nykomposition av stads- och senare även köpings-, municipalsamhälles- och landskommunsvapen som Riksheraldikerämbetet och därefter Riksarkivet utfört. År 1923 var de rutiner, som med tiden skulle komma att gälla ända till fastställelseförfarandets upphörande 1973, ännu inte helt färdigutvecklade. Praxis blev så småningom att varje nytt vapen som var föremål för fastställelse uppmålades i två exemplar, det ena att insändas till Kungl Maj:t och påtecknas av konungen personligen för att sedan översändas till vederbörande kommun jämte fastställelsebrevet, det andra att förvaras hos den heraldiska myndigheten. Riksheraldikerämbetet framställde därför 1941 till drätselkammaren i Mjölby om att staden skulle bekosta uppmålning av sitt vapens båda exemplar (kostnaden för de två exemplaren uppgick till 40 kronor, och för tidigare vapenmålningar i samband med tillkomsten av stadsvapnet, som alla hade utförts av den av riksheraldikern anlitade konstnärinnan Brita Gustafsson, sedermera Grep, hade staden fått betala sammanlagt 100 kronor, vilket kan jämföras med de 5 000 kronor kommunfullmäktige anslog för uppritning av tre exemplar när samma vapen skulle inregistreras för Mjölby kommun 1976). Drätselkammaren accepterade, och kommunalborgmästaren Ragnar Olsson (1904–1981), som med tiden antog släktnamnet Bendt, underrättade Riksheraldikerämbetet härom, varpå vapenmålningen översändes till Mjölby redan efter mindre än en vecka. Genom den första av de två riksomfattande kommunindelningsreformer som ägt rum i Sverige, utvidgades Mjölby stad med området för Högby landskommun den 1 januari 1952. För många av de storkommuner som då tillskapades medförde reformen att nya vapen utarbetades, antingen därför att inget vapen alls funnits i området eller i syfte att smälta samman inslag från två eller flera befintliga vapen. Då en nybildad storkommun hade rang av stad var det emellertid regel att det befintliga stadsvapnet övertogs av den nya enheten. I enlighet därmed blev Mjölbyvapnet automatiskt symbol också för den vidgade Mjölby stad vid dess tillkomst, och något vapen för Högby som kunde konkurrera fanns heller inte. Tillkomsten av Mjölby kommuns vapen Nästa stora indelningsreform blev i Mjölbyområdet genomförd den 1 januari 1971. Då bildades Mjölby kommun av fem dittillsvarande kommunala enheter: Mjölby och Skänninge städer, Vifolka landskommun samt delar av Folkunga och Bobergs landskommuner. När kommunen skulle få sitt vapen upprepades i någon mån historien från den motsvarande process som staden genomgått ett halvsekel tidigare. Om motsättningen den gången, mellan kommunalmän och riksheraldiker, kan betecknas som vertikal, följde nu en vapenstrid i en horisontell konfliktdimension, dvs mellan sidoordnade intressen. Det var en konflikt inom den nya kommunen, och den hade egentligen inte sin grund i heraldiska förhållanden utan i själva indelningsreformen. Utfallet av denna i Mjölbyområdet gav upphov till meningsmotsättningar avseende kommunens kännetecken i såväl ord som bild, dvs både dess namn och vapen. Till det allmänna motstånd som fanns runt om i landet mot "inkorporeringarna" kom här det särskilda förhållandet att kommunen kommit att rymma två förutvarande städer, av vilka dessutom den avgjort större var flera hundra år yngre. Denna "rangobalans" bäddade för ett läge där Skänningeborna kände sig förfördelade. Efter Mjölby kommuns tillkomst var det inte i första hand fråga om att komponera ett nytt vapen, till skillnad från fallet med Mjölby stad, där det inte existerade något tidigare vapen. Före kommunsammanläggningen 1971 fanns nämligen i området inte mindre än fyra kommunala vapen, som alla upphörde att gälla när de vapenbärande kommunala enheterna upplöstes för att helt eller delvis uppgå i Mjölby kommun. Förutom Mjölby stads fanns också vapen för Skänninge stad (”I blått en stående naturfärgad madonna med klädnad av silver samt krona och gloria av guld, bärande barnet på vänstra armen och en liljestav av guld i högra handen samt på vardera sidan åtföljd av ett Mariamonogram av guld. Barnet är likaledes naturfärgat med klädnad av silver och gloria av guld”), Vifolka landskommun (”I rött fält en tjuga och en slaga i kors, bägge av silver”) och Folkunga landskommun (”I blått fält tre ginbalkvis ställda kavlar av silver, överlagda med ett upprest lejon av guld med röd beväpning, allt inom en bård av guld”). Av vapnen var dock endast tre kända av Riksarkivets heraldiska sektion, som nu var statlig heraldisk myndighet; det fjärde, Folkunga landskommuns vapen, hade inte utarbetats av statsheraldikern utan av Svenska kommunalheraldiska institutet. I de fall det bara förekom ett enda tidigare vapen inom området för en nybildad kommun och det bars av den namngivande enheten och det dessutom var fastställt av Kungl Maj:t, registrerades detta automatiskt i Patent- och registreringsverket 1973 enligt den nya ordningen för statlig sanktionering och rättsskydd av kommunala vapen. Eljest fick vapenfrågan tas upp till behandling i varje enskilt fall av kommunen och Riksarkivet. Detta senare förfarande skulle sålunda bli aktuellt för Mjölbys vidkommande. Efter den nya kommunens bildande fanns alltså i rättslig mening inget gällande kommunvapen. Eftersom kommunen övertagit namnet från Mjölby stad, föll det sig emellertid naturligt att de kommunala organen, lokaliserade till samma maktcentrum som under stadstiden, också – men informellt – använde sig av stadens vapen. Det dröjde mer än ett halvt decennium från kommunens tillkomst innan frågan om ett formenligt kommunvapen togs upp till behandling. (Under den formellt sett vapenlösa tiden i den nya kommunens tidigaste barndom anordnade kulturnämnden – utan kommunfullmäktiges eller kommunstyrelsens medverkan – dock en tävling, där man försökte få fram idéer till ett representativt vapen för hela kommunen. Detta gav emellertid inget resultat som ansågs vara användbart och aktiverade inte heller någon kommunal beslutsprocess.) Anledningen till tidsutdräkten var säkerligen att man till följd av de lokalpatriotiska intressen som fanns inom de olika kommundelarna – inte bara i Skänninge utan bevisligen också i Vifolka och Folkunga – "bedömde […] den som alltför känslig och inte så betydelsefull att det var värt att ta en strid i frågan". Likartade spänningar fanns förvisso i namnfrågan, men den var nödvändig att lösa före dagen för kommunbildningen; en vapenlös kommun är ju tänkbar men knappast en namnlös. (In i det sista var det ovisst om kommunnamnet skulle bli Vifolka eller Mjölby. Avgörande för att regeringen till sist stannade för det senare var möjligen den nära bekantskap som fanns mellan statsrådet och chefen för civildepartementet Svante Lundkvist och kommunalrådet i Mjölby Bengt Tägtström.) Vapenfrågan fördes till sist upp på den politiska agendan av kommunens kanslichef Karl-Åke Karlsson i en skrivelse till kommunstyrelsen den 21 maj 1976. Han hade erfarit att det var "en nackdel i det dagliga arbetet" att det inte fanns något vederbörligen antaget och inregistrerat vapen, och han pläderade för att man skulle anta Mjölby stads vapen. Samtidigt föreslog han att kommunstyrelsen "uppdrar till någon eller några att utreda frågan hur på bästa sätt de gamla vapnen skall bevaras åt eftervärlden". I en intervju i lokalpressen utvecklade Karl-Åke Karlsson sina argument för stadsvapnets lämplighet. Han framhöll att detta "uppfyller de krav som man bör ställa på ett bra kommunalt vapen"; genom att det innehåller endast två färger och två olika symboler överensstämmer det med de heraldiska ledstjärnorna enkelhet och tydlighet. Vidare framhöll kanslichefen att Svartån inte bara rinner genom Mjölby stad utan också fyra ytterligare socknar, att en stor del av kommunens industrier får sin elkraft från ån och att kvarnhjulen också kan anspela på Öjebro gamla kvarnby, som tidvis till och med varit större än Mjölby. Kvarnhjulsvapnet angavs också rymma en indirekt anknytning till jordbruksbygden inom kommunen och till spannmålshanteringen i Skänninge. Karl-Åke Karlsson såg en fara i att kombinera alla fyra vapnen i området till ett kommunvapen, som sannolikt skulle bli allt för detaljerat. Han var inte heller tilltalad av att utforma ett helt nytt vapen, vilket skulle bli både tidskrävande och dyrt. I den andra av ortens båda lokaltidningar skrev redaktör Wille Hammar att kanslichefen beträffande bevarande av minnet av de gamla kommunernas vapen ville "låta måla de fyra vapnen på en gemensam sköld för placering någonstans i stadshuset och dessutom låta utföra en kort beskrivning om Mjölby olika kommundelar". I enlighet med kanslichefens förslag beslutade kommunstyrelsen att tillstyrka fullmäktige att anta och låta registrera Mjölby stads vapen för kommunen och därvid låta Riksarkivets heraldiska sektion måla upp vapnet, vilket blev fullmäktiges enhälliga beslut den 22 juni 1976. En intressemotsättning mellan Mjölby och Skänninge kom därefter i dagen genom att kommunfullmäktiges beslut överklagades av tre Skänningebor (Hans Pettersson, Ulf Wadstein och Gunnar Rörby). Som besvärsgrund anförde de att vapenfrågan "ej blivit tillräckligt utredd", att "inte någon som helst hänsyn tagits till de i Mjölby kommun ingående förutvarande egna kommunernas vapen" och att Mjölby stads vapen inte kunde anses vara representativt för hela kommunen. De exemplifierade med att inget i vapnet antyds om "Skänninge 700-åriga stad" eller jordbruksnäringen. Skänninges vapen anförs som "fastslaget redan år 1301, och det är alltså det äldsta inom kommunen" (Skänninges vapen fastställdes emellertid så sent som den 12 juni 1942, alltså nästan tjugo år senare än Mjölbyvapnet). Även om det är lätt att få uppfattningen att de klagande önskade se Skänninge stads vapen som kommunsymbol, uttalas inte detta i besvärsskrivelsen. De tre Skänningeborna yrkade att länsstyrelsen skulle upphäva fullmäktiges beslut och uppmana kommunen att utarbeta ett nytt vapenförslag, som "även innefattar symboler från någon eller några av de övriga kommundelarna". De klagande krävde också att landsantikvarien och Riksheraldikerämbetet skulle yttra sig, men de saknade då kunskap om att sistnämnda ämbete hade upphört redan 1953 och att dess efterföljares medverkan faktiskt uttryckligen innefattades i det fullmäktigebeslut som överklagats. Lokalpressen har till eftervärlden förmedlat ytterligare motiv till överklagandet: "En annan aspekt är att Mjölbyvapnet inte är estetiskt tilltalande. Ta bara det faktum att ett gult tvärband skall symbolisera Svartån, inskjuter Hans Pettersson, med betoning på svart." Skänningeborna sade sig också vara besvikna över att inte ens Skänninges egna representanter i fullmäktige opponerat sig. Besvären översändes från länsstyrelsen till Mjölby kommun för yttrande. Där noterade kommunstyrelsen att fullmäktiges beslut varit enhälligt och föreslog kommunfullmäktige att inför besvärsinstansen vidhålla att det fattade beslutet inte strider mot kommunallagens 76 §, som var det aktuella lagrummet, och att besvären därmed ska lämnas utan bifall. Så blev också fullmäktiges beslut den 28 september 1976. Även länsstyrelsen fann i sin tur att beslutet inte stred mot kommunallagen och avvisade besvären. För att förvissa sig om att saken nu var definitivt avgjord, anhöll kanslichefen Karl-Åke Karlsson om lagakraftsbevis hos Regeringsrätten. Rikets högsta förvaltningsdomstol utfärdade sådant den 25 februari 1977 och Mjölby kommuns beslut om att anta den förutvarande stadens vapen hade rättskraft. Mjölby kommuns vapenärende kunde nu övertas av Riksarkivets heraldiska sektion. Dess insatser kom att bestå i dels uppmålning av vapnet, utförd av konstnärinnan Ingrid Lamby, i tre exemplar, som föreskrivet i kungörelse (1973:686) om registrering av svenska kommunala vapen, dels modernisering av blasoneringen. Denna förblev oförändrad till sitt innehåll men kläddes i en mer tidsenlig språkdräkt: i rött en balkvis ställd ström, åtföljd av två kvarnhjul, allt av guld. Statens heraldiska nämnd godkände det renoverade vapnet för kommunen, och den 1 december 1978 inregistrerades det i Patent- och registreringsverket. Mjölby brukar inte sällan framhållas som en representant för det genomsnittligt svenska – här är det mesta lagom och riksnormalt. Närmare åtta år efter sin tillkomst anpassade sig Mjölby kommun slutligen till det normala för Sveriges kommuner även vad gäller officiellt kännetecken, inte bara i ord utan också i bild. Av de enheter varav kommunen bildades var Mjölby stad den namngivande, den största, den mest centralt belägna och den – en av två – med högst rang. Det var således inte ologiskt att också dess vapen övertogs av kommunen. Men i lika hög grad motiverades detta val av de utmärkta heraldiska egenskaper som kännetecknar Mjölbys kvarnhjulsvapen och av den solida symboliska anknytning som sköldemärket har till hela kommunens område. När kvarnhjulet väl vänts en face, vilket var greve Lewenhaupts verk, uppkom en exemplarisk ytmässighet i enlighet med de yttersta grundvalarna för heraldiken. Med sin utmärkta enkelhet och silhuettverkan framstår Mjölby kommuns vapen som ett av de allra bästa som heraldiken känner. I heraldiska sammanhang är Mjölby ingalunda utslätat och mediokert utan snarare avantgarde och föredöme. Avbildning och användning av Mjölbyvapnet Vid avbildning av ett vapen har varje konstnär i princip fria händer inom ramen för blasoneringens stadganden och de allmänna reglerna om ett vapens sammansättning. En korrekt vapenbeskrivning rymmer inga för vapnets innehåll ovidkommande föreskrifter, såsom angivande av sköldform eller viss stil i vilket vapnet ska utföras. Om dylika till äventyrs påträffas i en blasonering, är de inte bindande för den som avser att utföra en bild av vapnet. Alla varianter av ett vapen som följer blasoneringen och generella normer för vapenavbildning är således lika korrekta. Av ett särskilt intresse är dock naturligtvis den uppritning som presenterats i samband med antagande eller fastställelse och den som vapnets bärare själv använder. Ett vapen är i sin ursprungsform utfört i sina bestämda tinkturer men kan också återges i svart-vitt, varvid man antingen nöjer sig med en linjeteckning av vapnet eller låter de partier som bär en färg bli svarta medan metallfälten lämnas vita. Vapnet som ett för sin ägare unikt kännemärke har använts i en rad olika sammanhang. Det vanligaste användningsområdet vid sidan av det ursprungliga – riddarens rustning – var under medeltiden sigillen. Dessutom kom vapnen bland annat att målas på kyrkornas innerväggar, anbringas på antependier och andra textilier, återges i stenskulptur på portaler och på gravmonument samt brukas som begravningsvapen och som sådana upphängas i kyrkorna. Släktvapen torde nu vara vanligast i exlibris, på brevpapper, korrespondenskort och kuvert, i sigill och signetringar samt som väggprydnad. Dessa vapen lämpar sig också på porslin, dryckesbägare och bordssilver, i släktkrönikor och på släkttavlor samt på gravstenar. Av till exempel föreningar, företag och kommuner används vapen i annonser, stämplar, på trycksaker, dekaler och skyltar. Vapen återfinns vidare på plaketter, medaljer och som officiell symbol på mynt och sedlar. Andra användningsområden är vindflöjlar, standar, rockslagsnålar, uniformsknappar och märken på kavajer och idrottsdräkter. En användning av vapnet som ligger nära den ursprungliga är bruket av vapenflaggor. Det nyaste användningsområdet för heraldiken är bruket att utefter större vägar vid kommungränserna uppsätta vägskyltar med kommunernas vapen och namn. För återgivning av vapen står flera tekniker utöver de vanligaste till buds, till exempel gravering i metall och glas, glasmålning, brodering, vävning, intarsia, skulptur i sten och trä, relieftryck på papper och prägling i läder. Den officiella avbildningen av Mjölbyvapnet har förekommit i två till tid och form klart åtskilda huvudvarianter: under stadens epok användes en så kallad fransk sköld (fyrsidig med rundade hörn nedtill och nedre sköldkanten i mitten utböjd till en spets), medan man vid den nyuppritning som gjordes inför inregistrering av vapnet för kommunen 1978 övergick till så kallad spansk sköld (nedtill halvcirkelformad och upptill sköldhörn med räta vinklar). Vardera formen är karaktäristisk för svenska kommunala vapen under respektive tid. Den nämnda officiella avbildningen av vapnet med spansk sköld ligger alltjämt till grund för kommunens vapenbruk. Stadsvapnet kröntes av en murkrona, som brukligt var för städerna. Kronan är ett värdighetstecken, symboliserande de särskilda privilegier som staden – till skillnad från köpingar och landskommuner – fått av statsmakten. En sådan grund för bruk av murkrona saknas för de nya kommunerna, mellan vilka det inte längre finns någon rangskillnad. Staden existerar numera inte som juridiskt begrepp, även om en och annan kommun – utan rättsligt stöd – lagt sig till med termen 'stad' i stället för 'kommun' i vissa halvofficiella sammanhang. På motsvarande sätt har några kommuner, som övertagit en tidigare stads vapen, behållit murkronan på sin sköld, men Mjölby kommun – som tillkom samma dag som den enhetliga kommunbeteckningen infördes – för enbart sköld. Mjölbys vapenkomposition liksom den avbildning som används av kommunen är av i alla avseenden mycket god heraldisk kvalitet, dvs står i överensstämmelse med de ursprungligen medeltida idealen för ett funktionellt vapen. Därtill används av hävd vapnet mycket frekvent som bildmässig parallell till namnet i så gott som alla sammanhang där den kommunala myndigheten förekommer. Dagligen möter Mjölbyborna sitt vapen i tidningsannonser, och i färg förekommer den röd-gula skölden på alla kommunala förvaltningars brevpapper och kuvert, trycksaker, overaller och kommunens fordon. Något sigill med vapnet som motiv har vare sig staden eller kommunen haft, men vapnet förekommer i alla förvaltningars stämplar. Utanför stadshuset vajar varje vardag, som inte är allmän flaggdag, två kvadratiska kommunvapenflaggor, där enligt den heraldiska konstens alla regler sköldemärket fyller ut hela flaggdukens yta. För representationssyften har kommunen låtit tillverka vapenprydda standar och rockslags- och slipsnålar, de båda senare tillämpningarna även i bruk av vissa kommunala förtroende- och tjänstemän. Också i den lokala arkitekturen har kvarnhjulsheraldiken satt spår. Mjölbys första stadshus, uppfört 1939–1940 efter ritningar av den store Cyrillus Johansson, pryds på den sidofasad som vetter mot Stora torget och kyrkan av det krönta stadsvapnet i rött och gult tegel. För ändamålet rekvirerade arkitekten en auktoritativ uppritning av vapnet från Riksheraldikerämbetet. Stadsvapnet förekommer också interiört, utfört i intarsiainläggning på en fondvägg; företag i Mjölby har nått såväl nationell som internationell ryktbarhet för sin intarsiatillverkning. När den förutvarande stadens vapen antogs för kommunen, uttalades att de gamla kommunernas vapen borde "bevaras åt eftervärlden". Som ett steg i den riktningen kan ses den "borgmästarkedja", avsedd för kommunfullmäktiges eller kommunstyrelsens ordförande, som under 1980-talet framställdes av elever vid den gymnasiala guldsmedsutbildningen vid Dackeskolan och som pryds av de fem förutvarande storkommunernas vapen. På platsen för Bobergs landskommun, som saknade vapen, har intagits det likabenämnda, om än geografiskt något avvikande, häradets sköldemärke. Bobergsskölden har på förslag av Per Andersson givits blått fält med figurer av silver. Som en av de sista kommunerna i landet bekostade Mjölby kommun uppsättande av vapenskyltar, i enlighet med vägverkets bestämmelser, utefter de fyra största infartsvägarna till kommunen där dessa bryter kommungränsen. Först efter uppmärksamhet i massmedia om att alla kommuner i länet utom Mjölby hade låtit sätta upp vapenskyltar kom saken till ett avgörande och sådana gränsmarkeringar kom till slutligen på plats (dock fick skyltarna vid E 4 felaktigt blå i sället för grön bakgrundsfärg). Det föreslogs också att Skänninge stads vapen – dock inte motsvarande för de båda gamla landskommunerna – skulle ta plats utanför denna tätort, vilket emellertid inte blev fallet. Spridning av Mjölby-kvarnhjulet till andra vapen Den nya allmänna bild – parallellekervattenhjulet – som den heraldiska floran tillfördes i och med utarbetandet av Mjölby stads vapen skulle komma att spridas till andra nya vapenkompositioner, både inom och utom landet. Spridningen initierades av ingen mindre än riksheraldiker Lewenhaupt själv, han som föraktfullt uttalat sig om de heraldiskt okunniga "mjölnarna" som givit upphov till denna Mjölby-typ av kvarn- eller vattenhjul. Första tillfället då den nya figuren uppträder i ett annat vapen inträffar redan innan Mjölby stads vapen hunnit fastställas, och det sker i ett förslag till vapen för den nyblivna staden Mölndal. Lewenhaupt beskriver i detta sammanhang hjulformen som "ett fyrekradt kvarnhjul". Mellan de två städerna i Öster- respektive Västergötland finns flera likheter. De fick sina stadsprivilegier ungefär samtidigt – Mölndal 1922 – och båda bildades av en landskommun och ett därinom liggande municipalsamhälle. Såväl Mölndal som Mjölby är belägna i gammal jordbruksbygd och genomflyts av en å, vid vars fall vattenkvarnar anlades tidigt och gav upphov till en betydande kvarndrift. Möllornas dominans har också format vart och ett av ortnamnen. Även tillkomstprocesserna i de båda fallen uppvisar stora likheter. Tinkturerna i riksheraldikerns första förslag till vapen för Mölndals stad var, som för Mjölby, blått och silver, men färgen kom också där att bytas ut mot rött. Kommunalmännen i Mölndal ville dessutom precis som Mjölbyborna symbolisera sin å med en snedställd ström. Västgötarna var dock oförsiktiga nog att föreslå den placerad ginbalksvis – tvärtom Mjölbyvapnets – vilket föranledde riksheraldikern att i brev den 9 februari 1922 "anföra följande: ginbalkvis dragen ström eller band betecknar oäkta börd och kan således visserligen användas av meniskor, som önska markera detta, men ej av städer". Ordföranden i Mölndals stadsfullmäktige skyndade sig att med vändande post inför riksheraldikern framhålla att "vi icke önska markera vår stad som 'oäkta'". Riksheraldikern hade också i sitt nämnda brev låtit förstå att "strömmen snedt över skölden – ehuru från andra hållet – kommit till användning vid så många nya stadsvapen, till exempel Avesta, Huskvarna, Ludvika, Motala, Ronneby och Trollhättan, vartill antagligen kommer Mjölby, att den här ej bör återupprepas". Riksheraldikern befann sig ju mitt uppe i tillkomsten av Mjölby stads vapen, och när han föreslog Mölndal ett kvarnhjul av Mjölby-typ insåg han självfallet att likheten skulle bli för stor om också en snedställd ström blev gemensam vapenfigur för de två nya städerna. Mölndalsån fick i stället representeras av en bjälke med raka skuror, och kvarnhjulet – placerat i första fältet – var givet. Sedan Mölndals stads vapen med ett kvarnhjul av Mjölby-typ tillkommit 1924 på riksheraldikerns förslag, kan den nya allmänna bilden sägas ha blivit etablerad i svensk heraldik. Fler exempel på denna kvarnhjulsheraldik skulle följa. Till nästa vapen dröjde det dock ett helt kvartssekel, varefter det kontinuerligt har komponerats nya vapen med denna figur. År 1949 blev Nacka stad och redan i december året innan hade Kungl Maj:t fastställt vapen för staden. Det blev det tredje och sista stadsvapnet med ett kvarnhjul, och det fick bestå av enbart ett hjul, av silver i blått fält. I likhet med fallen Mjölby och Mölndal har kvarnnäringen intagit en central plats i såväl Nackas historia som samtida näringsliv vid tiden för detta vapens tillkomst. Vapnet har övertagits av Nacka kommun. Så länge Riksheraldikerämbetet existerade tillkom ett fjärde vapen med en figur för vilken termen kvarnhjul kom till användning i blasoneringen, nämligen 1951 för Bromölla köping. Vapnet förs oförändrat vidare av Bromölla kommun. Emellertid är detta det enda av totalt elva svenska kommunala vapen med kvarn- eller vattenhjul som i den officiella avbildningen är av radialekertyp. Sedan Riksarkivet övertog ansvaret för den offentliga heraldiken har alla vapen med den aktuella bilden i stället blasonerats med termen vattenhjul, även i de fall vapnet haft en privat upphovsman. Vapen med denna bild tillkom för Tyresö och Gnosjö landskommuner 1954 (senare övertagna av nuvarande kommuner med samma namn), Lilla Edets och Virserums köpingar 1956, Selångers landskommun 1962, Hultsfreds kommun 1982, Hylte kommun 1987 och senast för den nybildade Nykvarns kommun 2007. Gnosjös, Lilla Edets och Virserums vapen skapades av Svenska kommunalheraldiska institutet, Selångers av Hans Schlyter och Hyltes av Per Andersson, övriga av Riksarkivet. De sex första svenska kommunala vapnen med kvarn- eller vattenhjul har övertagits av en nu existerande kommun. De tre yngsta komponerades för en sådan kommun. Sålunda har tre av vapnen med vattenhjul av Mjölby-typ kommit ur bruk. Vapnet för Virserums köping, vilken ingår i nuvarande Hultsfreds kommun, har emellertid bidragit med vattenhjulet i den nya kommunens vapen. I de nordiska grannländerna finns kvarn- eller vattenhjul i flera kommunvapen. Där förekommer dock merendels hjul med radiellt placerade ekrar och därtill skovlar. Tre icke-svenska exempel finns på Mjölby-typen av vattenhjul. Av Finlands sju kommunala vapen med kvarnhjul, som är den där använda termen, är två av detta slag: Längelmäki (1952) och Sonkajärvi (1954). Också ett danskt kommunvapen, Børkop (1975), har försetts med ett sådant "vandmøllehjul". Vattenhjulet i detta vapen hänsyftar dels på den riksbekanta Børkop Vandmølle, dels på den danska uradelssläkten Prip (utdöd 1644), som i sitt vapen förde ett vattenhjul av traditionell heraldisk typ eller ett "tandhjul fra møllemaskineriet". För kommunvapnet valde man emellertid vattenkvarnens stora drivhjul av Mjölby-typ. Utanför Norden har Mjölby-typen inte påträffats. I vapenkompositioner är de två typerna av kvarn- eller vattenhjul inte begreppsmässigt separerade. Man kan därmed inte utläsa i blasoneringen vilken variant som är avsedd; mellan de båda termerna kvarnhjul och vattenhjul föreligger, som tidigare nämnts, ingen begreppsolikhet. Vid ett studium av hjulets utformning i den avbildning som används av bäraren själv, blir dock artskillnaden uppenbar. Vid avbildning av Mjölby-typen av hjul förekommer också en från ursprungsversionen avvikande variant, där skovlar skjuter ut från hjulringen. Så har varit fallet med Mölndals vapen, de tre vapen som utarbetats av Svenska kommunalheraldiska institutet och uppritats av konstnären Sven Sköld samt även vapnet för Längelmäki kommun i Finland. I nutida avbildningar saknas i allmänhet skärningskonturer mellan hjulets olika beståndsdelar, i enlighet med heraldikens silhuettideal, varav följer att linjer inte bör förekomma inom fält av en och samma tinktur. De båda yngsta av de nämnda vattenhjulsvapnen, för Hylte och Nykvarn, är ensamma om att avbildas med hjulekrarna skråställda – utan att det regleras i blasoneringen – efter förebild från vapnet för Per Andersson (se nedan). Kvarnstenen, vilken också föreslogs som motiv i Mjölbys vapen, var vid den tiden också en nyhet i svensk territoriell heraldik, om än inte i mängden av släktvapen. Denna bild blev ju aldrig verklighet i Mjölby stads vapen, men den kom senare att ingå i tre olika kommunala vapen: Råneå (1944), Höör (1949) och Årsunda (1966). De tre kommitterade, som i 1920-talets början vände sig mot riksheraldikern, med den kulturhistoriskt intresserade – men heraldiskt oinitierade – kvarnförmannen August Linder i spetsen har alltså inte bara introducerat en ny figur i svensk heraldik utan också fått den spridd till många vapen, till och med internationellt. Mjölby-typen av vattenhjul är nu ett begrepp inom heraldiken, en exportvara från Mjölby – måhända det enda som Mjölby salufört på kulturens marknad! I sin egenskap av välförtjänt kommunalman med rötterna i den äldsta av ortens båda karaktäristiska näringar har Linder som en av blott tre Mjölbybor genom tiderna fått en gata uppkallad efter sig i staden. Till hans förtjänster kan alltså läggas ytterligare en, varom han nog inte ens själv var medveten. Spridning av kvarnhjulet till andra vapen i Mjölbybygden På få orter är vapen idag så talrikt förekommande som i Mjölby. Naturligt nog är denna lokala heraldiska tradition i hög grad präglad av det karaktäristiska kvarnhjulet. Under 1900-talets sista två decennier tillkom mellan tjoget och dussinet kvarnhjulsvapen, alla komponerade av Per Andersson, som då också utarbetade vapen för alla socknar socknar och härader i Östergötland. Det första vapnet med kvarnhjul i Mjölbyområdet efter stads- och kommunvapnet var ett personligt vapen för Per Andersson (komponerat 1976 efter ritningar från 1971; i blått fält ett märke av guld i form av en ring, förenad med ett överlagt andreaskors, bildat av två par utanför ringen utskjutande och i ändarna mot varandra snedskurna kavlar, bildande inom ringen nio öppningar). Dennes fädernesläkt, mjölnarsläkten Andersson, som varit verksam inom kvarndriften i Öjebro och Mjölby under fem generationer, antog därefter ett släktvapen (1977; i blått fält tre kvarnhjul av guld, ordnade två över ett). Den första förening som anskaffade ett vapen var Mjölby hembygdsförening (1979; medelst en vågskura delad i guld, vari ett rött kvarnhjul, och blått, vari två bjälkar av guld). Genom denna vapenbärares roll som vårdare av det historiska arvet inom Mjölby socken, har vapnet också fått karaktären av sockenvapen. I enlighet därmed upptogs samma vapen 15 år senare också av Mjölby församling (1994), som utgör den nutida primärkommunala enheten med socknen som territorium. Vapnet för Mjölby kommuns hembygdsråd (1980) rymmer i en fyrstyckad sköld vapnen för Skänninge stad, Vifolka och Folkunga landskommuner samt Bobergs härad, varöver lagts en hjärtsköld med Mjölby stads vapen. Det äldsta kyrkovapnet i området är det för Mjölby–Högby pastorat (1981; i fält av guld ett blått kors, åtföljt av fyra röda kvarnhjul, och därunder ett rött treberg). I 1980-talets början tillkom vapen för ytterligare två släkter med band till Mjölby: släkten Jehander–Wennberg (1982; i rött fält ett tvillingkors av guld, bildat av två stolpvis och två bjälkvis ställda kavlar) och släkten Quarn (1982; i blått fält en bjälke av guld, belagd med tre röda kvarnhjul). Tvillingkorset i det förra släktvapnet är detsamma som inom parallellekerkvarnhjulets hjulring. Samtidigt som det anspelar på släktens Mjölbyanknytning ska det ses som en stiliserad järnvägskorsning och en sinnebild för det för släkten karaktäristiska järnvägsbyggandet; därmed skulle också symboliken i Mjölby kommuns vapen kunna förstärkas med ett faktiskt befintligt inslag för järnvägens avgörande betydelse för Mjölby, Skänninge, Mantorp, Väderstad, Sya och Hogstad. Släkten Jehander–Wennberg är en del av den så kallade Långarydssläkten – noterad av Guinness som den största kartlagda släkten och som den som avhållit det största släktmötet – vilken också för ett kvarnhjulsvapen (1998; i fält av guld ett blått kors, åtföljt ovan av två röda lejonhuvuden med blå beväring, därest sådan skall komma till användning, och nedan av två röda kvarnhjul). Föreningen Norden i Mjölby kommun brukar ett vapen (1982; tre gånger delad i rött, guld, blått och silver, i första fältet tre kvarnhjul av guld och i fjärde fältet två blå kvarnhjul) där den lokala kvarnsymbolen inplacerats i ett sammanhang färgat av Nordens alla nationsflaggor. I Mjölby förekommer vidare ett företagsvapen, för Aktiebolaget Draking (1988; i blått fält ett andreaskors av guld, belagt med fem röda kvarnhjul). Till de vapen som tillkommit under 1990-talet hör de för Mjölbys näst största förening Mjölbygymnasisternas förening (1990; i rött fält en genomgående trekant av guld, belagd med ett rött kvarnhjul), för Mjölbyhistoriska sällskapet (1992; i rött fält ett störtat gaffelkors, åtföljt nedtill och på vardera sidan av ett kvarnhjul, allt av guld) och för Samfälligheten Sankt Per (1994; i fält av guld två korslagda blå nycklar, åtföljda av fyra röda kvarnhjul). Utanför Mjölby tätort men alltjämt inom kommunens gränser har Herrberga församling i samråd med Öjebro hembygdsförening antagit ett vapen som anspelar på kvarnbyn Öjebro vid Svartån nedströms Mjölby (1994; i fält av guld en blå stolpe, belagd med två rundlar av guld, en i ginstammen och en i stammen, och en stolpen överlagd röd bjälke, belagd med ett kvarnhjul av guld). Ytterligare två östgötska sockenvapen innehåller kvarnhjul, vapnen för Gärdserums församling (1996; i grönt fält en medelst vågskuror bildad balk, åtföljd ovan av ett järntecken och nedan av ett vattenhjul, allt av guld) och Strå församling (1996; i fält, kluvet i blått och guld, två bjälkvis ordnade grekiska kors och därunder ett vattenhjul, allt av motsatta tinkturer). Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson