Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Mjölby kommuns tillkomst Genom samhällets på många sätt genomgripande omvandling under 1800- och 1900-talen förändrades radikalt förutsättningarna för den lokala förvaltningen. Kraftigt utökade uppgifter som lades på kommunerna, befolkningsomflyttning från landsbygd till tätort och kommunernas mycket olika storlek och karaktär påkallade större och mer enhetliga kommunala enheter. 1913 tillsattes en statlig utredning, kallad Nybildningskommittén, för att utarbeta riktlinjer och förordningar för kommunala inkorporeringar och köpingsbildningar. Kommitténs arbete resulterade 1919 i lagen om ändring i kommunal och ecklesiastisk indelning med innebörden att staten fritt kunde överföra områden från en kommun till en annan. Nybildningskommittén introducerade samtidigt termen landskommun för en primärkommun på landsbygden. Detta år påbjöds också i lag bildande av kommunalförbund för samverkan mellan kommuner inom olika verksamhetsområden. Den traditionella bundenheten till sockenenheten medförde en utbredd ovilja till indelningsändringar. Samtidigt som skillnaden mellan stad och landsbygd blev alltmer markerad under 1900-talets första hälft, accentuerades behovet av en förändring av den mycket oregelbundna kommunindelningen. Vid 1940-talets början växlade folkmängden i landskommunerna mellan 78 och 24 926 invånare och skatteunderlaget från 222 till 484 139 skattekronor. I syfte att uppnå en mer effektiv kommunal förvaltning och komma till rätta med de uppenbara ekonomiska problemen tillsattes 1943 den så kallade kommunindelningskommittén med uppdrag att utreda frågan om en ny, mer rationell indelning. Genom större, i högre grad ekonomiskt självbärande enheter skulle kommunernas beroende av statsbidrag för sin verksamhet minska till gagn för den reella kommunala självstyrelsen. I och med kommunindelningskommitténs betänkande, som avgavs 1945, banades väg för en genomgripande förändring av rikets indelning i primärkommuner. Utan att överge den urgamla socknen som territoriell grundenhet, föreslog kommittén att sockengränserna för första gången skulle få ge vika för en helt ny kommunindelning. Med hänsyn till bland annat olika socialvårdsuppgifter ansågs ett befolkningsunderlag på 2 000–3 000 invånare vara lämpligt. Även andra faktorer föreslogs bli beaktade vid fixerandet av de nya kommunernas områden. 1946 utfärdades en lag om nyindelning av kommunerna, vilken i allt väsentligt överensstämde med kommitténs förslag. Lagen syftade till en sammanslagning av redan existerande kommuner till större enheter, kallade storkommuner. Lagen gällde till utgången av år 1951, och tiden 1946–1950 var avsedd för förberedelser inför den så kallade storkommunreformens indelningsändringar, som trädde i kraft 1952. Antalet landskommuner reducerade då från 2 281 till 821. Därtill kommer de bibehållna städerna och köpingarna, vilket ger det totala antalet 1 037 primärkommuner detta år. 1953 tillkom så en ny kommunallag, gemensam för de borgerliga kommunerna men med bibehållande av skillnaderna mellan de olika typerna av kommuner: landskommun, köping och stad samt därtill municipalsamhälle inom en eller flera landskommuner. Storkommunreformen befanns snart ha varit otillräcklig till följd av ytterligare långtgående förändringar i samhällsstrukturen. Särskilt framträdande var ökningen och fördyringen av kommunernas förvaltningsuppgifter och därtill den fortgående avfolkningen av landsbygden och en koncentration av såväl befolkning som olika näringsfunktioner. Kritik riktades i flera avseenden mot storkommunreformen, och redan i slutet av 1950-talet började man diskutera en ny kommunindelningsreform med större och mer bärkraftiga enheter som mål. Regeringen tillsatte 1959 en grupp sakkunniga som fick i uppgift att utreda frågan om en ny kommunindelning. 1959 års indelningssakkunniga var de första att anlägga kulturgeografiska och lokaliseringsteoretiska aspekter på indelningen. De var inte heller främmande för att överge socknen som basenhet. Utgångspunkt blev i stället den så kallade centralortsteorin. Denna bygger på att varje ort är utrustad med vissa funktioner som betjänar befolkningen inom ett visst omland med orten som centrum eller centralort. Spontana rörelsemönster borde ligga till grund för kommunindelningen. I sammanhanget hävdades också att uppdelningen mellan landskommun, köping och stad saknade funktionellt berättigande och borde ersättas med en enhetlig kommuntyp. Argument om stordriftsfördelar med större kommuner kom att få stor betydelse i kommunreformsdebatten. Särskilt utvecklingen på socialvårdens och skolans områden ställde krav på kommuner med större befolkningsunderlag. 1960 beslutade man göra en försöksutredning för att undersöka möjligheterna till en ny indelning. Länsstyrelserna fick i uppdrag att upprätta preliminära planer för en indelning i så kallade kommunblock. Dessa skulle ligga till grund för en kommande indelningsreform, kommunblockreformen. I detta utrednings- och indelningsarbete skulle centralortsteorin tillämpas. Ramar för försöksutredningen var bland annat att varje kommunblock i princip skulle bestå av en centralort med omland och att kommunblockens gränser om möjligt skulle anpassas till församlingar och storkommuner men inte nödvändigtvis till länsgränserna. Någon åtskillnad mellan olika typer av kommuner skulle inte göras. Resultatet av 1959 års indelningssakkunnigas utredning framlades 1961. Utredningen föreslog en minsta folkmängd på 8 000 invånare i de nya kommunerna, att indelningen skulle baseras på näringsgeografiska regioner och inte på dittillsvarande kommunala enheter, införande av en enhetlig kommuntyp samt att reformen skulle genomföras på frivillig väg. Olika slags kritik riktades mot förslaget, främst i form av farhågor om en urholkning av den kommunala demokratin genom för stora enheter och reducering av antalet förtroendevalda. 1959 års indelningssakkunnigas betänkande lades till grund för ett beslut av riksdagen 1962 om förberedelser för en ny kommunindelning, som liksom tidigare indelningar respekterade socknen som minsta byggsten i konstruerandet av de nya kommunerna. Riksdagsbeslutet gavs formen av ett tillägg till 1919 års indelningslag, innebärande att det för varje län skulle utarbetas en plan utvisande den lämpligaste indelningen av länet i kommuner. Riksdagsbeslutet syftade till en indelning av landet i kommunblock, dvs grupper av varandra närliggande kommuner som avsågs småningom sammanläggas till en enda större kommun, och ledde omedelbart till en minskning av antalet kommuner från 821 till 675. Planer för en lämplig indelning fastställdes 1963–1964 av Kungl Maj:t. Innebörden var att 37 kommuner bibehölls oförändrade, under det att de övriga fördes samman till 245 kommunblock. I planerna angavs alltså att landet skulle indelas i 282 kommuner. Redan under kommunblocksreformens utredningsfas 1959–1962 skedde 24 sammanläggningar och under tiden 1963–1968 ytterligare 156. Bildandet av nya kommuner var alltjämt frivilligt. Trots reformens icke tvingande art förutsatte statsmakterna att man i kommunblocken skulle utse så kallade samarbetsnämnder att handlägga frågor av beredningskaraktär inför reformens fullföljande. När sammanläggningen var närmare förestående bildades i de flesta kommunblock så kallade sammanläggningsdelegerade med representanter för områdets primärkommuner efter tillkomsten av en lag därom 1965. I huvudsak var uppgiften att förbereda kommunbildningen. Under den fas i kommunblocksreformen som påbjöd frivilliga sammanläggningar hade färdigbildats 38 kommuner förutom de 37 som skulle förbli oförändrade, och det fanns alltså 1969 75 kommuner som överensstämde med indelningsplanerna. Statsmakterna ansåg att denna sammanläggningstakt var alltför långsam, och detta år beslutades att reformen i fortsättningen skulle genomföras tvångsvis för att vara avslutad i sin helhet den 1 januari 1974. 1969 beslutade riksdagen också om införande av en enhetlig kommuntyp 1971, varigenom rättsliga och terminologiska skillnader mellan städer, köpingar och landskommuner upphävdes. Åren 1969–1970 nedbringades antalet primärkommuner från 848 till 464 genom att det den 1 januari 1971 inom 119 kommunblock ägde rum sammanläggning av samtliga kommuner och inom ett antal andra kommunblock partiella sammanläggningar. Efter 1971 minskades antalet kommuner ytterligare till 278 den 1 januari 1974 genom fullföljande av indelningsreformen med nya sammanläggningsbeslut samt genom vissa ändringar i planerna. Kommunblocksreformen var i princip genomförd 1974, vilket dock inte har hindrat att några korrigeringar i den planerade kommunindelningen skett därefter. Så sent som 1976 fanns dessutom tre kommunblock som formellt inte blivit kommuner och 1978 alltjämt ett. Den 1 januari 1977 var antalet kommuner i riket 277. Medan man efter tidigare förändringar i den kommunala indelningen hade ansett de nytillskapade kommunerna för små, var reaktionerna under och efter kommunblocksreformens genomförande de motsatta. Målsättningen att kommunerna tekniskt sett skulle fungera effektivt och rationellt var i allt väsentligt infriad, men kritik riktades i hög grad mot att de nya enheterna blivit för stora för att tillfredsställa kravet på inflytande från medborgarna. Indelningskommittén blev namnet på en grupp sakkunniga som tillsattes efter den stora reformens genomförande för att se över 1919 års lag om ändring i kommunal och ecklesiastisk indelning. Enligt kommitténs direktiv borde det kunna bli möjligt att i framtiden vidta förändringar i den nu genomförda kommunindelningen. Kommitténs utredningsarbete resulterade i att till exempel delning av en kommun ska kunna ske om ett förslag stöds av en majoritet i kommunen, medför fördelar för den kommunala förvaltningen, lättar eller utjämnar kommunala bördor och främjar den lokala ekonomiska utvecklingen. Önskemål om delning av en kommun har efter 1974 lett till positivt beslut av regeringen i fler fall. Första gången var 1980 då Vadstena bröts ut ur Motala kommun och Dorotea ur Vilhelmina. Mängden kommuner har genom delningar stegvis utökats och omfattar nu 290 primärkommuner. Först av Mjölbyområdets fullmäktigeförsamlingar att formellt reagera på signalerna om en ny kommunindelning var Skänninge stadsfullmäktige, som i december 1960 beslutade inrätta en kommunindelningskommitté med uppgiften att "föra förhandlingar och utföra allsidig och förutsättningslös utredning om en eventuell sammanslagning av angränsande kommuner med staden". Den sammanläggningspartner som i detta skede främst åsyftades var Folkunga landskommun. Samtliga primärkommuner introducerades i den process, som skulle utmynna i kommunblocksreformens genomförande, i och med att kommunerna bereddes tillfälle att yttra sig över 1959 års indelningssakkunnigas betänkande rörande principer för en ny kommunindelning. Denna utredning behandlades av respektive stads- och kommunalfullmäktige i april 1961. I sina yttranden var kommunerna i huvudsak positiva, vilket kan sättas i samband med att var och en av dem tog för givet att just den egna staden eller landskommunen skulle bli kärnan i ett kommunblock. Så var till exempel Skänninges stadsfullmäktige välvilligt inställda till en reform och förutsatte att Skänninge även fortsättningsvis skulle utgöra en särskild primärkommun, och fullmäktige betonade att den vidgade staden bestämt skulle "bibehålla det uråldriga historiska namnet Skänninge". Att Skänninge stadsfullmäktige var angelägna om det historiska arvet skulle komma till uttryck vid flera tillfällen, bland annat 1968 i stadens remissvar angående införande av enhetlig kommuntyp. Vifolka landskommuns ställningstagande till indelningssakkunnigas betänkande ledde in på ett spår liknande det som Skänninge valt redan föregående år. Kommunalfullmäktige inrättade 1961 en förhandlings- och utredningskommitté om sju ledamöter att likaledes förutsättningslöst behandla indelningsfrågan. Utifrån länsstyrelsens försöksutredning, som initierats 1960, indelningssakkunnigas förslag och 1962 års riksdagsbeslut om förberedelser för en ny kommunindelning framlade länsstyrelsen i Östergötlands län i början av 1963 sitt förslag till ny kommunindelning. Enligt detta avsågs Mjölby stad, Vifolka landskommun och församlingarna Hogstad, Väderstad och Kumla av Folkunga landskommun sammanföras till ett block, medan Skänninge stad stod utanför ett föreslaget Mjölbyblock för att bli centralort i en eventuellt vidgad Skänninge stad. Mjölby stadsfullmäktige godkände förslaget med förhoppningen att det skulle "bli realiserat inom en icke alltför avlägsen framtid". Också stadsfullmäktige i Skänninge tillstyrkte länsstyrelsens förslag till indelning av länet i kommunblock med förbehållet att Skänninge skulle komma utgöra centralort i en kommun med dåvarande Skänninge stad som kärna. I Vifolka behandlades länsstyrelsens förslag av den av kommunalfullmäktige tillsatta kommunindelningskommittén innan saken dryftades av fullmäktige, som ingalunda var eniga. Kommunalfullmäktige uttalade sig bestrida länsstyrelsens motivering till indelningsförslaget, vilket baserades på centralortsteorin, att Vifolka i olika avseenden föll inom Mjölbys influensområde. Fullmäktige framhöll att landskommunen skulle "kunna hävda sig som självständig kommun under en lång tid framåt". Bland annat ansågs den kommunala förvaltningsorganisationen väl utbyggd, underlaget för kommunens högstadium tillräckligt och att en aktiv kommunalpolitik lett och skulle leda till en ökad lokalisering av företag till orten. Som ett tänkbart alternativ till anslutning till Mjölby framförde kommunen ett samgående med landskommunerna Norra och Södra Valkebo, som av länsstyrelsen föreslagits tillföras Linköping. Det hela utmynnade i att Vifolka ställde sig avvaktande och inte tog definitiv ställning i indelningsfrågan. Det stod emellertid klart att kommunens närmaste mål var att kvarstå som en egen enhet. Folkunga landskommun ställdes med länsstyrelsens förslag inför ett särskilt problem, som inte blivit aktuellt i Mjölby, Skänninge och Vifolka, nämligen en delning av landskommunen. Folkunga föreslogs uppdelas på tre kommunblock: Mjölby, Motala och Boxholm. I sitt yttrande över indelningsförslaget framförde kommunalfullmäktige att Folkunga var tillfreds med kommunens dåvarande utseende och befarade en nedsatt service för invånarna i Folkunga till följd av att landskommunen skulle utgöra ytterområden i kommunblocken. Man avvisade dock inte tanken att ingå i ett kommunblock, om Folkunga bibehölls samlad och odelad; fullmäktige kunde tänka sig att föra sin landskommun odelad till ett tilltänkt Skänninge kommunblock. Kommunalfullmäktige var emellertid inte eniga och en del tillstyrkte länsstyrelsens förslag att dela Folkunga på tre block. Folkunga förklarade sig genom kommunalfullmäktige medveten om önskvärdheten av en blockindelning och beslutade sammanfatta sitt yttrande i ett främsta önskemål att landskommunen så länge som möjligt skulle bestå som självständig kommun. När inte detta längre kunde realiseras ville man att Folkunga skulle föras odelad till Mjölby kommunblock. För att understryka sin uppfattning i frågan beslutade fullmäktige 1963 att göra en uppvaktning hos statsrådet och chefen för finansdepartementet. I skrivelse av den 3 april 1964 angående indelning av Östergötlands län i kommunblock fastställde Kungl Maj:t en från länsstyrelsens förslag 1963 något avvikande blockindelning för det aktuella Mjölbyområdet. Det föreskrevs att följande primärkommunala enheter skulle sammanföras till ett Mjölby kommunblock 1965: Mjölby och Skänninge städer, Vifolka landskommun samt den del av Bobergs landskommun som motsvaras av Normlösa, Vallerstads och Skeppsås församlingar och den del av Folkunga landskommun som motsvaras av Appuna, Hogstads, Väderstads och Kumla församlingar. Några reaktioner mot regeringens beslut förekom inte i fullmäktigeförsamlingarna. Representanter för de primärkommuner som enligt statsmakternas beslut helt eller delvis skulle sammanföras till Mjölby kommunblock 1965 samlades i oktober 1964 till överläggningar om bildande av en samarbetsnämnd för kommunerna inom blocket, varvid man enades om ett förslag till reglemente att föreläggas respektive fullmäktige. Stads- och kommunalfullmäktige i de berörda kommunerna antog reglementet och valde ledamöter och suppleanter till det nyinrättade organet med namnet Samarbetsnämnden inom Mjölby kommunblock. Samarbetsnämnden, som höll sitt konstituerande sammanträde i februari 1965, skulle vara ett forum för fortlöpande kontakt mellan de i blocket ingående kommunerna med uppgift att främja samarbete mellan dessa och utreda frågor rörande kommunernas gemensamma angelägenheter. Städerna och landskommunerna deltog med av respektive fullmäktige utsedda ledamöter, fem för Mjölby och vardera två för övriga fyra primärkommuner. Samarbetsnämnden utsåg inom sig ett arbetsutskott. Nämnden fungerade bland annat som remissinstans och fick utreda och ta ställning till ett stort antal detaljfrågor rörande olika kommunala verksamheter. Samarbetsnämnden inte bara förberedde en framtida kommunsammanläggning utan i den skedde också ett faktiskt samarbete i andra för kommunerna gemensamma sakfrågor. Under de sex år, 1965–1970, som samarbetsnämnden var verksam avhölls trettiotalet möten med nämnden, utöver arbetsutskottets sammanträden. Vid två tillfällen, i februari 1965 och januari 1967, tjänstgjorde nämnden som mottagare av information om statsmakternas planer för en kommande indelningsändring, som förmedlades av tillresta tjänstemän från länsstyrelsen, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. När planerna för en sammanläggning inom kommunblocket fixerats och accepterats av de berörda kommunerna, inrättade samarbetsnämnden två arbetsgrupper, benämnda A och B, genom delning av arbetsutskottet. Arbetsgrupp A gavs i uppgift att utreda den nya kommunens nämndorganisation, reglementen för denna, sammanläggningens samband med andra indelningar, till exempel landstingsvalkretsar och domkretsar, antal sammanläggningsdelegerade och kommunfullmäktige, medan det åt grupp B uppdrogs att behandla förvaltningsorganisationen och personalens inplacering i den nya kommunens förvaltning. Dessutom fanns i kommunblocket samarbetsorgan för olika kommunala frågor och verksamheter, till exempel blockskolkommitté och blocklönenämnd. Samarbetsnämnden beslutade i februari 1967 att låta Svenska stadsförbundet för kommunblockets vidkommande verkställa en organisationsundersökning och administrationsutredning avseende den blivande kommunsammanläggningen samt att uppdra åt Svenska kommunförbundet att upprätta en flerårsbudget och utreda de ekonomiska frågorna i samband med kommunsammanläggningen. I november detta år förelåg stadsförbundets förslag till nämnd- och förvaltningsorganisation och synpunkter på kommunindelningsreformens genomförande i Mjölby kommunblock, som beslutade förelägga fullmäktigeförsamlingarna förslaget för yttrande. Som lämplig tidpunkt för sammanläggning ansågs den 1 januari 1971. I juli 1968 noterade samarbetsnämnden att alla kommuner utom Skänninge inkommit med yttrande och godkänt den föreslagna tidpunkten för sammanläggningen. I Skänninge var meningarna delade om det goda i ett samgående med Mjölby stad och landskommunerna i området. När planerna för sammanläggning i Mjölby kommunblock började ta form och förslaget till tidpunkt för sammanläggningen samt nämnd- och förvaltningsorganisationen presenterades för stadsfullmäktige i april 1968 "följde en mycket livlig diskussion", som resulterade i bland annat tillsättande av en särskild utredningskommitté för att närmare behandla sammanläggningsfrågan. Därtill bereddes stadens nämnder och styrelser tillfälle att yttra sig. Ledamöter i kommittén tillsattes vid nästa stadsfullmäktigesammanträde så att fullmäktiges alla partier blev representerade. Av diskussionerna framgick att en uppfattning som synes ha spelat en icke obetydlig roll var den, att Skänningeborna ansåg det mer eller mindre förödmjukande att underställas en annan, i ett historiskt perspektiv underlägsen tätort. För att väl förankra indelningsfrågan hos Skänninges invånare, beslutade man anordna ett informations- och diskussionsmöte om sammanläggningen. Mötet hölls i september 1968, men uppslutningen motsvarade inte fullmäktiges förväntningar och det antecknades att det var "tämligen fåtaligt besökt". Vidare uttalade sig övervägande delen av de kommunala nämnderna och styrelserna i Skänninge för stadens anslutning till Mjölbyblocket den 1 januari 1971, som samarbetsnämnden föreslagit. Ett ställningstagande av stadsfullmäktige brådskade, och fullmäktige beslutade hålla extra sammanträde för ett slutligt avgörande av frågan om kommunsammanläggningen. Det extra sammanträdet ägde rum redan i slutet av september 1968. Ordföranden konstaterade inledningsvis, "att ärendet vore att betrakta som ett av de betydelsefullaste, som förekommit i Skänninge stadsfullmäktige". Efter en "synnerligen livlig diskussion" beslutade fullmäktige uttala sig för sammanläggning i Mjölby kommunblock från 1971, och därmed hade enighet inom blocket nåtts. De folkvalda fattade dock sitt beslut med förbehållet att "därvid Skänninges berättigade krav" tillgodoses. Vad gäller statsmakternas förändring av planerna om kommunindelningsreformens fullföljande och övergången från frivillig till tvångsvis sammanläggning, saknar detta betydelse för Mjölbyblockets del eftersom sammanläggningen där redan var utstakad. Samarbetsnämnden och kommunerna bereddes ändå tillfälle att yttra sig över förslaget och hävdade i remissvar 1969, att det inte fanns skäl att överge frivilliglinjen. 1969 var tiden inne för primärkommunerna att definitivt ena sig om kommunsammanläggningen. I detta skede förelåg ett resultat av de båda arbetsgruppernas uppdrag, och Svenska kommunförbundet hade upprättat en promemoria rörande sammanläggningsproceduren, främst rörande den ekonomiska regleringen mellan de berörda kommunerna. Samarbetsnämnden beslutade i oktober 1969 att rekommendera kommunerna att besluta i enlighet med arbetsgruppernas och kommunförbundets förslag. Utöver ekonomiska och vissa organisatoriska frågor innefattade samarbetsnämndens beslutsförslag till fullmäktigeförsamlingarna, att dessa skulle anhålla om att Kungl Maj:t måtte förordna om sammanläggning av det område som då utgjorde Mjölby kommunblock till en kommun den 1 januari 1971 samt att beslutanderätten i den nybildade kommunen till indelningsändringens ikraftträdande skulle utövas av sammanläggningsdelegerade. Alla blockets kommuner utom Skänninge stad beslutade i november 1969 att hemställa om sammanläggning 1971. Skänninge stadsfullmäktige bordlade frågan under åberopande av att statsmakterna uttalat att den kommunala servicen inte fick försämras i och med sammanläggningen och att fara ansågs föreligga för Skänninges del. Stadsfullmäktige tog upp kommunsammanläggningen till förnyad behandling i december, varvid samarbetsnämndens förslag tillstyrktes under uttalande av några speciella önskemål för Skänninges del. Till det som fullmäktige i städerna och landskommunerna hade att besluta om hörde också den nya kommunens namn, den fråga som förefaller ha vållat störst oenighet mellan samarbetsnämndens medlemmar. Arbetsutskottets ursprungliga förslag var namnet Folkunga. Detta biträddes av fullmäktige i Mjölby, Skänninge, Folkunga och Boberg. Vifolka kommunalfullmäktige framförde Vifolka som sitt förslag, och en minoritet av stadsfullmäktige i Mjölby hävdade namnförslaget Mjölby. Utöver det starka stödet för namnet Folkunga noteras dels den undanskymda plats förslaget Mjölby intog, dels att Skänninge inte ens av stadens egna fullmäktige vidhölls som namnförslag. Mjölby stad kom 1970 att revidera sin tidigare uppfattning i namnfrågan och beslutade enhälligt att den nya kommunens namn borde vara Mjölby. Frågan om en indelningsändring i Mjölbyområdet var därefter färdigutredd, och Kungl Maj:t förordnade den 24 april 1970 om sammanläggning av samtliga enheter i Mjölby kommunblock på nyåret 1971 till en kommun kallad Mjölby. Beslutanderätten i det som den 1 januari 1971 skulle bli Mjölby kommun tillkom Sammanläggningsdelegerade i Mjölby nybildade kommun, som sammanträdde första gången i maj 1970, för tiden fram till indelningsändringens formella ikraftträdande. Sammanläggningsdelegerade, som kan karaktäriseras som en interimistisk fullmäktigeförsamling för den nya kommunen, var sammansatt av 50 ledamöter och 34 suppleanter, som valts av fullmäktige i de fem primärkommunerna. Antalet delegerade från respektive kommun stod i förhållande till folkmängden: Mjölby utsåg 25 ledamöter (9 suppleanter), Skänninge och Vifolka vardera 9 (9), Folkunga 4 (4) och Boberg 3 (3). Vid samma tid som sammanläggningsdelegerade inledde sin verksamhet upplöstes samarbetsnämnden, och dennas funktion övertogs av delegerade. De ärenden som inkommit men inte slutgiltigt avgjorts av nämnden vid dess upplösning överlämnades till sammanläggningsdelegerade. Städernas och landskommunernas fullmäktige upphörde inte i och med tillkomsten av sammanläggningsdelegerade utan var verksamma till 1970 års utgång och höll sitt respektive sista sammanträde i december månad. Sammanläggningsdelegerade kom att handlägga främst frågor av organisatorisk natur för den nya kommunen. Samarbetsnämnden hade till delegerade för antagande överlämnat bland annat ett av arbetsgruppen A utarbetat förslag till nämndorganisation. Detta antogs med en i helhetsperspektivet obetydlig minskning av ett ledamotsantal och ett ersättande av föreslagna social-, barnavårds- och nykterhetsnämnder med en social centralnämnd. Samarbetsnämnden hade också förelagt delegerade arbetsgrupp B:s förslag till förvaltningsorganisation och personalinplaceringar, vilket antogs av sammanläggningsdelegerade. Vidare hade sammanläggningsdelegerade att ta ställning till utgifts- och inkomststat för 1971, indelning av kommunen i valkretsar och antalet ledamöter i kommunfullmäktige, vilket fastställdes till 51. Därutöver hade delegerade på sitt bord diverse andra sakfrågor, alltifrån fastighetsförvärv, föreningsanslag och uppförande av ålderdomshem till införande av slakteritvång för ren! Liksom stads- och kommunfullmäktige i de gamla kommunerna, sammanträdde sammanläggningsdelegerade sista gången i december 1970. Efter kommunbildningen var den beslutande församlingen Mjölby kommunfullmäktige, som redan under 1970 höll två sammanträden, ett första konstituerande i november och ett där val förrättades i december, för att börja sin egentliga verksamhet på nyåret 1971. Mjölby kommun var ett faktum. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ Kontakt ➤ © 2022 Per Andersson