Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	När Mjölbys gator fick namn Den mycket kraftiga expansion, som Mjölby erfarit efter järnvägens tillkomst, har medfört att antalet gator i tätorten mångdubblats. Vid tiden för ikraftträdandet av 1913 års stadsplan under municipalsamhällets tid var antalet namngivna gatunamn 28, eller 32 om man medräknar Gästistorget, Kyrktorget, Fisktorget och Kovallen med sina inofficiella namn. När Mjölby upphöjdes till stad 1920 hade antalet ökat till 57 och 1935 till 84. Under två decennier därefter var nettoökningen mycket liten. Från 90 namnbärare år 1955 skedde en betydligt större ökning fram till 1970, då siffran var 148. Tillväxten fortsatte och antalet uppgick 1980 till 206. Under tjugoårsperioden därefter var ökningen åter blygsam; vid millennieskiftet räknade tätorten 224 gator, vägar, gränder, torg, planer osv försedda med namn. Endast tio av de 28 utlagda gatorna med fastställda namn dem bär idag oförändrat samma namn. I 1913 års uppsättning utgjordes nio gator av gamla vägar inom byn: Hogstagatan (nu Kungsvägen väster om järnvägen), Skeningegatan (Skänningevägen med sin äldre sträckning som nu Kanikegatan), Vetagatan (Egebygatan), Syaägen (Kungsvägen öster om järnvägen samt Järnvägsgatan till stationen), Bockarpsvägen, Västra Hargsvägen (Vasavägen och Hargsvägen), Sörbygatan (Smålandsvägen med sin äldre sträckning som nu Jerikodalsgatan), Holmgatan (Norrgårdsgatan) och Strandvägen (Norra Strandvägen). Därtill hade tätorten hunnit byggas ut med följande anlagda gator: på Gravgården Niklas Eskilsgatan (Parkgatan), Föreningsgatan, S:t Persgatan (Sankt Persgatan) och Finnstugugatan (Finnstugatan), på Munke- eller Gästgivaregården öster om järnvägen Lagmansgatan, Södergårdsgatan, Tingsgatan och Bondegatan samt väster därom Tränggatan (Magasinsgatan), Klostergårdsgatan (Kyrkogatan), Stationsgatan (Fabriksgatan) och Burensköldsvägen, på Lundby by vid Egna hem Storgårdsgatan (Villagatan), Hantverkaregatan, Gesällgatan och Kungshögagatan (senare Mårtensgatan och nu Hälsogatan), på Duvelunds och Norrgårdens marker Svartmansgatan (senare Kvarngatan och nu Axel Träffs gata) samt på Egebybacken inom Egeby by Egebygatan (Runögatan) och Sätergatan. Att ge gator och torg namn är inget tvång. Att så ändå nästan alltid sker är ett uttryck för att det är praktiskt med sådana benämningar vid lägesangivelser i tätorten. De första gatunamnen hade formen av spontant tillkomna beskrivningar, informellt skapade och tagna i bruk av människor som bodde och verkade på platsen. Gatan som man färdades för att komma till Bockarp kallades Bockarpsgatan, den förbi Logen David omtalades som Godtemplargatan, den största genom byn blev naturligt Storgatan, osv. När Mjölby började anta stadslika former och lokalsamhällets styre fick ansvar för att i stadsplanens form skapa ordning och reda i bebyggelsen, formaliserades också gatunamnsgivningen. Allt sedan dess gällande praxis, att kommunen beslutar om denna och en del andra typer av ortnamn, är inte lagfäst utan grundas på sedvana och den äganderätt till namnbärarna som kommunen med tiden i allmänhet skaffat sig. Idag får kommunen vid antagande av detaljplanen för ett område – stadsplanens efterföljare – avgöra vem som ska ha rätten att ge gatunamn. Oftast behåller kommunen själv denna, även då väghållningen är privat. När det gäller kvarter, har kommunen en uttrycklig rätt och skyldighet enligt fastighetsregisterkungörelsen att ge dem namn. Beslut om kommunnamn fattas enligt lag av regeringen och namn på tätorter av Lantmäteriverket. Inte heller formerna för kommunens namngivning av gator är reglerade i lag eller förordning, annat än genom kommunallagens allmänna bestämmelser. Det dröjde till 1910-talets mitt innan officiella gatunamn blev en realitet i Mjölby. Adresser till fastigheter som avstyckats i den växande tätorten angavs dessförinnan vanligen med vederbörande gård inom byn och tomtnummer, medan kvarnbyns gamla inrättningar gick under sina inarbetade namn. Vissa nya byggnader och områden hade egna namn, som användes även i adressammanhang, till exempel Bankhuset, Villa Vik, Egna hem och Stationsområdet. Det äldre adressbruket dröjde på sina håll kvar ännu ett par decennier efter gatunamnens ikraftträdande. Gatorna i periferibebyggelsen namngavs senare än i det centrala Mjölby, i vissa fall först på 1970-talet. Där bevarades därför längst adresser med områdesnamn och tomtnummer, såsom Snippen 10, Ljungkullen 16 och Skogsudden 40. Framväxten av Mjölbys gatunamn kan indelas i sex faser, vardera representerande ett i genomsnitt ungefär tjugoårigt intervall. Före 1910 var i princip alla gatunamn spontant tillkomna utan kommunal inblandning. Den första officiella namngivningen av gator, liksom kvarter, i hela tätorten hänför sig till tiden 1910–1915 och var föranledd av den stadsplan som blev fastställd 1913. Åren 1927–1934 skedde en genomgripande reformering av stadens uppsättning av gatunamn med anledning av utarbetandet av en ny stadsplan. Till följd av denna fick en betydande del av gatorna se sina namn ändrade. Perioderna 1939–1950 och 1979–1997 utgör kompletterings- och justeringsfaser, då relativt få nya namn beslutades. Däremellan utmärks åren 1957–1978 av en kraftig expansion av tätorten och därmed tillkomst av ungefär hälften av dagens gällande gatunamn. Totalt är 405 gatunamn kända genom tiderna i Mjölby. Bland dessa finns förutom de idag befintliga namnen även upphörda och aldrig realiserade namn, liksom en liten kategori av inofficiella namn som varit i bruk men aldrig blivit formenligt fastställda. De inofficiella namnens respektive uppkomst är svår att datera, men de får genomgående anses härröra från tiden före den första officiella gatunamnsgivningens förslag 1910, även om det äldsta skriftliga belägg som påträffats är från exempelvis 1911 eller 1912; förmodligen har namnen varit i bruk under lång tid dessförinnan. Ett starkt samband finns mellan gatunamnens och de korresponderande gatornas status; den vanligaste anledningen till att ett gatunamn inte realiserats är att gatan inte blivit utlagd, medan ett mindre antal namn förkastats under namngivningsprocessen. Däremot kan endast ett fåtal av de upphörda namnen förklaras med att gatan inte längre existerar. Merparten av namnen i denna kategori har i stället fallit offer för namnbytesbeslut. Även om de första uttryckligen fastställda gatunamnen i Mjölby är de som ingår i 1913 års stadsplan, förekommer redan i slutet av det föregående seklet tre gatunamn på nyanlagda gator i den "Plan öfver Byggnadstomter vid Mjölby", som upprättades 1875 och reviderades 1897. Planen avsåg Mjölby munke-, måne- eller gästgivaregårds mark öster om ån, som blev platsen för järnvägsstationen. Namn förekommer på följande av planens tiotalet gator: Östra Jernvägsgatan (nuvarande Järnvägsgatan), Westra Jernvägsgatan (Magasinsgatan) och Ågatan (Burensköldsvägen). Den motsvarande planen från 1884 för Gravgårdens jord, som var nästa område att bebyggas, innehåller dock inga namn på de gator som därigenom drogs upp mellan nuvarande Kungsvägen och Bockarpsvägen. I samband med ett förslag till stadsplaneändringar 1904 omtalas dock där "den så kallade S:t Persgatan", vilket skulle kunna tyda på någon form av äldre namngivning. Detta "Förslag till ändringar i stadsplan", som upprättades den 18 juni 1904, är en värdefull källa till kunskap om det inofficiella gatunamnsbruket. I planförslagets beskrivningar omnämns nämligen – utan att det är fråga om att införa några namn – flera benämningar på gator eller vägar som av allt att döma var i bruk bland mjölbyborna: Hogstavägen, Vägen till Eksjö, Skeningevägen, Bockarpsgatan, Egebyvägen och Hargsvägen, förutom den tidigare nämnda S:t Persgatan. I övrigt sker orienteringen i tätorten med hjälp av uttryck som Theorells tomt, Handlande Halls hus, Finnstugulyckan och Kattkällejorden. I den stadsplan som vice kommissionslantmätaren Gustaf Wilhelm Müntzing (1849–1919), senare distriktslantmätare i Östergötlands län, utarbetade inför bildandet av Mjölby municipalsamhälle förekommer visserligen inga gatunamn på stadsplanekartan, men några av de sedan tidigare brukade gatu- och vägbenämningarna framskymtar i tillhörande handlingar, bland annat Stufrumsgatan, Öjebrovägen och Linköpingsvägen (Handlingar angående byggnadsplan öfver Mjölby stationssamhälle, upprättade år 1899 och 1901). I en förslagsskiss från 1909 för en del av Mjölby gravgårds mark anges namnet på den sistnämnda i stället vara Linköpingsgatan. Den process, som ledde till fastställda namn på municipalsamhällets alla gator, inleddes 1909 i och med att uppdraget att upprätta en ny stadsplan anförtroddes innehavaren av Kommunaltekniska byrån i Stockholm, civilingenjör Nils Gellerstedt (1875–1961). Denne betecknas som en av de ledande företrädarna för det tidiga 1900-talets moderna, främst tyskinspirerade samhällsplanering, och han vann priser i tävlingar i både Sverige och utlandet. Han uppmärksammades bland annat för sitt förslag till stadsplan för Australiens nya huvudstad Canberra 1911–1912. I Sverige utförde han stadsplanearbeten i mer än hundratalet städer och samhällen. 1910 framlade han ett stadsplaneförslag för Mjölby med en stor mängd nya gator inom samhället. Han tog också initiativet till att namnge såväl gator som kvarter. Uppgiften att utarbeta namnförslag överlät han på en medarbetare inom byrån, ingenjör Erik Hübe (1879–1963). Denne skulle från 1921 till sin pensionering 1945 – då med namnet Erik Bülow Hübe – komma att vara verksam som förste stadsingenjör i Malmö och i den egenskapen namnge åtskilliga av den stadens gator. Malmös erkänsla för hans insatser kom till uttryck i en Bülow Hübes väg därstädes. Uppsättningen av gatu- och kvartersnamn i Mjölby utarbetade Hübe under sommaren 1910. För sitt uppdrag reste han till samhället och anlände fredagen den 17 juni. Redan den 26 juli översände Gellerstedt för municipalmännens granskning det förslag som blev resultatet av Hübes arbete. Vis av sin erfarenhet anmärkte han i följebrevet: "Däremot bör detta förslag ej utställas för allmänheten, emedan i så fall säkerligen en onödigt vidlyftig diskussion skulle komma till stånd. Om icke Kommunalnämnden [municipalnämnden torde avses] anser sig kunna godkänna namnförslaget utan stämmans hörande, måste det naturligtvis framläggas för stämman, men vore det vida bättre om detta kunde undvikas." Eftersom municipalnämndens protokoll och handlingar är förkomna för tiden 1910–1915, är mottagandet av förslaget i Mjölby inte närmare känt. Det står dock klart att de styrande här hade ett öppnare demokratiskt sinnelag än vad som utmärkte Gellerstedts råd. Byggnadsnämnden föreslog municipalstämman att godkänna namnsättningen, och stämman behandlade denna i samband med stadsplanefrågan den 5 oktober 1910: "Sedan därefter ett förslag till namn å gator och kvarter inom det planlagda området blivit uppläst, uppdrog stämman åt byggnadsnämnden att hålla detta förslag för allmänheten tillgängligt under 14 dagar och därefter med ledning av eventuellt framställda anmärkningar vidtaga de ändringar av nämnda benämningar, som nämnden finner nödiga och lämpliga, samt därefter låta å stadsplanekartan inrita desamma." Exakt två veckor senare sammanträdde byggnadsnämnden och ändrade namnet på fyra gator, efter förslag som inkommit från allmänheten. I början av 1911 beslutade stämman att framställa till Kungl Maj:t om fastställelse av stadsplanen. På hösten detta år fick byggnadsnämnden anledning att inför fastställelsen bekräfta sin ändring av tre av de reviderade gatunamnen, som inte tillräckligt tydligt framgått av det ursprungliga protokollet. Den kungliga sanktionen kom slutligen den 2 maj 1913, varefter byggnadsnämnden beslutade att förvara den fastställda stadsplanekartan säkert i Östergötlands Enskilda Bank. Redan två och ett halvt år dessförinnan började gatunamnen användas i det kommunala planeringsarbetet, till exempel vid upprättande av styckningsplaner och tomtindelningar. Hübes namngivning fick ett ekonomiskt efterspel, som framgår av en bevarad skriftväxling från februari 1911 mellan Gellerstedt och byggnadsnämndens ordförande, grosshandlare Oscar Hall (1852–1947). Diskussionen gällde huruvida det ingick i arvodet för stadsplaneförslaget att också utarbeta namnförslagen. Det hela utmynnade i att Gellerstedt skickade en extra räkning till municipalsamhället, och därför är priset för Mjölbys gatu- och kvartersnamn känt: 300 kronor. Ibruktagandet av de fastställda gatunamnen förefaller inte ha skett med någon större iver. Bland annat lät gatunamnsskyltar som fullbordan av namngivningen vänta på sig ett par år. Skyltfrågan aktualiserades 1914 av platsredaktören för Östergötlands Folkblad, riksdagsman Axel Sterne (1878–1930), i municipalfullmäktige, som inrättats året innan: "Herr Sterne väckte förslag om att å lämpliga platser inom samhället anbringa skyltar med gatunamn och husnummer." Ärendet behandlades vidare efter nyår men fick bordläggas på grund av oenighet om skyltmaterialet: trä eller järn. Beslutet blev till sist att sätta upp skyltar av trä, vilket byggnadsnämnden fick i uppdrag att verkställa. Något måste dock ha hänt på vägen, ty det som sattes upp var emaljskyltar! De levererades av Sparkareds Emaljverk i Kinna, vars ombud i Mjölby var den mångsysslande litteratören, reservlöjtnanten, riksantikvarieombudet m m Alfred Brogren (1873–1934). Skyltningen uppmärksammades av lokalpressen: "Gatuskyltar i Mjölby ha nu börjat uppsättas, så att snart få innevånarna reda på var de bo. […] Gatuskyltarna bekostas av samhället, men däremot få husnumren betalas av husägarna. Det är att hoppas, att samtliga skola skyndsamt låta uppsätta dessa, vilka numer bli adressnumren och således ej böra förväxlas med de nu använda tomtnumren. […] Det är ju åtskilliga, även gamla Mjölbybor, som icke hava en aning om de för flera år tillbaka beslutade gatunamnen. Man kritiserar därför en del namn, troligen i tanke att desamma bestämts i samband med beslutet om uppsättande av namnskyltarna, men så är ingalunda förhållandet." Att de namn som gator fått i folkmun nu måste lämna plats för de nytillkomna namnen, exemplifierade tidningen med att huvudgatan väster om järnvägen, Storgatan, blivit Hogstagatan, Magasinsgatan Tränggatan och Godtemplargatan i stället Niklas Eskilsgatan. Bortsett från ett namn som uppstod av misstag 1915 (Brageslättsgatan), tillkom efter 1913 inga nya gatunamn förrän i och med ikraftträdandet av 1934 års stadsplan. Då blev omdaningen desto större av den under två decennier oförändrade namnfloran. Ett första initiativ till en namnöversyn togs 1920, då stadsfullmäktige gav byggnadsnämnden i uppdrag att utreda och komma med förslag för att "rätta vissa felstavade gatuskyltar jämte [vidta] ändring av en del mindre tilltalande gatunamn". Något resultat av detta uppdrag kan dock inte skönjas i det kommunala källmaterialet. Möjligen lät man saken bero i avvaktan på den stadsplanerevision som var i antågande. Initiativet till en sådan medförde besök i Mjölby den 11 och 12 oktober 1923 av den förra stadsplanens upphovsman, Nils Gellerstedt. Den 22 i samma månad beslutade byggnadsnämnden att skriva kontrakt med Kommunaltekniska byrån om mätnings- och stadsplanearbete för tätortens utvidgning österut, och staden fick i februari 1924 det förslag som Gellerstedt utarbetat. Ett år senare inkom åtta fastighetsägare vid dåvarande Kattkällegatan, anförda av Eric Elmgren, med en skrivelse till staden, där de föreslog att deras gata skulle namnändras till Furuvägen. Då hade också Gellerstedt gjort en framställan om namnfrågan i allmänhet. Detta ledde byggnadsnämnden till ställningstagandet "att fullmäktige måtte tillsätta en särskild för uppdraget kvalificerad kommitté med uppdrag att inkomma med förslag till såväl önskvärda förändringar å nu gällande gatu- och kvartersnamn, som ock namn å de nya gator och kvarter, som genom stadsplaneutvidgningen kan ifrågakomma". En kommitté utsågs, med kronofogde Jakob Cnattingius (1860–1937) som ordförande. Övriga ledamöter blev kvarnmästare August Linder (1863–1935), läroverksadjunkt Mauritz Brogren (1889–1939), redaktör Robert Karlsson (1879–1964) samt den nämnde Eric Elmgren (1881–1960), folkskollärare och sedermera överlärare och rektor. De kommitterade avgav sitt betänkande den 21 mars 1927 med de inledande orden: "Undertecknade, som af Stadsfullmäktige i Mjölby erhållit i uppdrag att afgifva förslag dels till de namnändringar å gator, kvarter och allmänna platser å den nuvarande stadsplanen, hvilka synas behöfliga, dels ock till benämningar å de nya gator, kvarter och allmänna platser, hvilka finnas utlagda å den under utvidgning varande stadsplanen, få härmed fullgöra detta uppdrag och i sådant afseende föreslå […]". I stadsfullmäktige mottogs det genomgripande förslaget väl. "Punktvis behandlat blev kommittébetänkandet till alla delar gillat med de av beredningsutskottet föreslagna ändringarna." Dessa var marginella: Östgötagatans ändpunkt flyttades från Bockarpsvägen till Vifolkagatan, namnet Pumphusgatan byttes mot Blåkullegränd och Bragegatan mot Bragegränd, Norra och Södra Strömsgatorna ändrade stavning till utan bindande s, i Kittebrotstrappan ersattes o med å och slutligen tillades namnet Kummeltrappan. "Herr Ordförande anhöll att å stadsfullmäktiges vägnar få till kommitterade uttala sitt tack för det omsorgsfullt utförda arbetet." Gemensamt för de fem herrarna i kommittén var ett lokalhistoriskt intresse och kunnande, vilket satte spår i namnförslaget. En del av ledamöterna fick särskild utdelning av sitt deltagande i stadsplanearbetet. Elmgren fick i det nya gatunamnet Furugatan se sin och sina grannars önskan nästan uppfylld. Cnattingius fick igenom namnet Fogdegatan till erinran om sitt eget kronofogdeämbete, men den avsedda gatan blev aldrig anlagd. I stället dröjde både hans och Linders belöning till 1950, då de postumt hedrades med Fogdegatan respektive Lindergatan i varandras närhet. Brogren, som även var kommunalrådman, hade genom deltagande i stadsplanearbetet ytterligare meriterat sig för att 1930 utnämnas till byggnadsnämndens ordförande. Byggnadsnämnden föreslog 1928 fullmäktige att anta stadsplaneförslaget, innehållande de beslutade nya namnen. Det skulle dock dröja ytterligare drygt fem år innan stadsplanen till sist fastställdes av Kungl Maj:t den 13 april 1934. Under den tiden var planförslaget föremål för synpunkter från flera intressenter – bland annat länsarkitekten, Kungl Byggnadsstyrelsen och Kungl Järnvägsstyrelsen – och ett antal ändringar vidtogs vid olika tidpunkter, de sista 1933. Därvid tillades också några nya namn, som inte förekommer i några protokoll eller handlingar utan endast är inritade på den karta som slutligen fastställdes. 1928 upprättade Gellerstedt ett förslag till styckningsplan – en förenklad planform – med en längre gående utvidgning österut än vad som senare blev fastställt. Några namn finns inte införda i denna plan, men av 1927 års namnförslag, som enbart föreligger i löpande text, framgår att namnkommittén hade som utgångspunkt en karta av snarlik omfattning. Mellan styckningsplanen och 1932 års någorlunda slutgiltiga planförslag finns inga kartor bevarade, varför det råder osäkerhet kring ändringar i planförslaget som hänför sig till denna period. Cnattingius och hans kommittékolleger orsakade inte endast namnändring av åtskilliga gator i staden utan även ny numrering av fastigheterna längs flera gator. I sitt betänkande till stadsfullmäktige skrev kommittén: "Med afseende å numrering af stadens gator torde den regeln böra följas att numreringen bör börja från den del af gatan, som utgår från Kungsvägen och som ligger stadens centrum närmast, men att Kungsvägen får sina nummer från nya stadsplanegränsen i öster åt staden till." Efter att stadsplanen vunnit laga kraft uppdrog byggnadsnämnden åt två av sina ledamöter att "företaga den ändring beträffande gatunumreringen, som påkallades med anledning av den nu fastställda stadsplanen". Nämnden kunde knappt åtta månader senare konstatera att omnumreringen genomförts samt intog som bilaga till sitt protokoll en informativ översättning från gamla till nya adresser för alla berörda fastigheter. Bland ändringarna märks att Sörbygatans numrering vändes när namnet byttes mot Smålandsvägen, att några gator fick sin numrering förskjuten ett visst antal steg och att hörntomter på sina håll ändrade adress från den ena gatan till den andra, exempelvis järnvägsbostäderna Gråbo med adress Stjärngatan 2–4 som vid gatans namnbyte till Ringvägen i stället blev Bondegatan 20. Den princip som nu sedan länge ligger till grund för gatunumreringen innebär att denna ska utgå från ån och – tvärtemot vad som är vanligast på andra orter – ge tomterna på vänster sida jämna nummer. Flera undantag finns dock, framför allt innebärande att numreringen i stället sker med början vid gatans anslutning till en led eller annan större gata. En ytterligare konsekvens av den stora namnrevisionen var att flera, dock inte alla, fastigheter med områdesnamn och tomtnummer som adress inordnades i systemet med gatunamn, till exempel periferibebyggelsen i den norra utkanten av Västra Eldslösa som fick namn som Floragatan och Grönegatan. Sedan namnen till 1934 års stadsplan fixerats, följde ett kvartssekel då endast drygt dussinet nya gatunamn tillkom. Mot slutet av 1950-talet inleddes en trettioårig expansionsperiod utan motstycke i Mjölbys bebyggelsehistoria, varmed följde behov av en stor mängd nya gatunamn. För ändamålet inrättade stadsfullmäktige en "namnberedning med uppgift att inkomma med förslag till namn å kvarter, gator och torg m m". Den skulle tillträda vid ingången av år 1959 och, till skillnad från 1927 års kommitté, vara kontinuerligt verksam. Från namngivningsprocessen frikopplades därmed byggnadsnämnden, som dittills varit beredande organ. Som ett uttryck för namnfrågornas dignitet valdes till ledamöter av namnberedningen ortens främsta företrädare på centrala områden inom lokalsamhället: politiken, stadsförvaltningen, kyrkan, pressen och rättsväsendet. Ordförande i namnberedningen var under hela dess existens – fram till stadens upphörande 1970 – riksdagsman Nils Strandler (1892–1973), biträdd av två opolitiska ledamöter, kommunalborgmästare Ragnar Bendt (1904–1981) och kontraktsprost Martin Leby (1898–1984). Den sistnämnde efterträddes 1964 av redaktör Wille Hammar (1912–1987), och efter Bendt följde 1968 häradshövding Tage Silfverskiöld (1909–1985). I likhet med 1927 års män representerade dessa fem herrar det litterata skiktet i samtidens Mjölby. När Mjölby kommun bildades 1971 återfanns ingen namnberedning i den kommunala organisationen. Under 1972 och 1973 hade dock kommunen att besluta om ett större antal namn, bland annat inom den nya stadsdelen Ryttarhagen. Det föranledde den blivande riksdagsledamoten Marianne Karlsson i Skänninge att i en motion till kommunfullmäktige den 25 juni 1974 föreslå inrättande av en namnberedning. Fullmäktige beslutade enligt förslaget, och en nyvald namnberedning höll sitt första sammanträde den 5 februari 1975. Den nya ordningen för beredning av namnärenden innebar att namnberedningens förslag skulle remitteras till såväl byggnadsnämnden som kulturnämnden, innan ärendet fördes vidare till kommunstyrelsen och slutligen kommunfullmäktige. Efter fem års tillämpning hemställde namnberedningen 1980 hos fullmäktige om ändring i sin instruktion, så att inhämtande av yttrande från de båda facknämnderna inte längre skulle vara obligatoriskt. Som skäl angavs "att remissförfarandet är tungrott, tidskrävande och sällan föranleder erinringar mot framlagda förslag". Kultur- och byggnadsnämnderna instämde, liksom kommunstyrelsen och fullmäktige. Sedan kommunallagen givit varje kommun betydligt större frihet än tidigare att utforma sin egen organisation, avskaffades namnberedningen i och med utgången av 1991. Det skedde samtidigt som fullmäktiges beslutanderätt i namngivningsfrågor delegerades till byggnadsnämnden vid genomförandet av den nya organisation som blev kallad Modell Mjölby. Förslaget framlades formellt av budgetberedningen, som konstaterade att därmed det årliga anslaget till namnberedningen sparades in. Enligt § 2 i Reglemente för byggnadsnämnden i Mjölby kommun ska nämnden "ansvara för adressättningen inom planlagda områden och i övrigt där adresser erfordras". Förändringen av namnfrågornas hantering och tillhörighet hade föregåtts av ett par debatter i fullmäktige – i anslutning till sakbehandlingen av namnärenden – om huruvida namnfrågor verkligen var av sådan rang att de borde behandlas i kommunens högsta beslutande organ. Vid det ena tillfället deltog Curt Karlsson, Arne Setterberg och Ingmar Albin och vid det andra ånyo de båda förstnämnda. Inom en månad efter att namnberedningen upphört beslutade byggnadsnämnden att inrätta en tredje permanent namnberedning, denna gång bestående av nämndens ärendeberedning: ordföranden, andre vice ordföranden och mätningschefen, senare byggnadschefen. Bortsett från namngivningen 1978 av tätortens senast tillkomna större bostadsområde, utefter Eldslösaleden, handlade 1975–1991 års namnberedning endast ett mindre antal ärenden avseende Mjölby tätort. Beredningen utmärks av påfallande korta mandatperioder för merparten av medlemmarna. Två undantag är adjunkt Gustav Josefsson (f 1935), som under längre tid än någon annan var ordförande 1980–1988 och vice ordförande de två åren dessförinnan, och fru Karin Tägtström (f 1923), som var suppleant under beredningens hela tillvaro och vars man, kommunalrådet Bengt Tägtström (f 1923), också var engagerad i namnfrågorna, bland annat som stads- och kommunfullmäktig. Rekryteringsbasen för denna namnberedning skilde sig från sin närmaste föregångare och 1927 års kommitté, även om borgmästare Bendt återkom, dock endast som suppleant och för en del av det första verksamhetsåret. Några representanter för det lokalhistoriska intresset invaldes emellertid, för centralortens del Mjölby hembygdsförenings ordförande, frisörmästare Frank Häger (1922–1978), som var vice ordförande 1975–1976 och ordförande 1977. Antalet namnärenden förblev fortsatt litet efter att byggnadsnämndens namnberedning övertog ansvaret. Ett betydande faktiskt inflytande på namngivningen har av allt att döma utövats av de kommunala chefstjänstemännen med ansvar för namnfrågor. Den förste i raden av endast tre personer med denna roll var stadsingenjör Axel Linhardt (1909–1980). Han tillträdde sin nyinrättade tjänst den 1 maj 1938, innan namngivningen åter började ta fart efter den stiltje som rått sedan tillkomsten av 1934 års stadsplan. Under Linhardts ämbetstid, som varade till 1974, tillkom en mycket stor del av Mjölbys gatunamn. Road av namnfrågorna ägnade han stort intresse åt att utarbeta välgrundade namnförslag. Han är upphovsman till merparten av de gatunamn som tillkom under hans drygt tre och ett halvt decennium i stadens tjänst, även åren 1959–1970 då han delade förslagsmakten med namnberedningen. Inom denna fanns under det första decenniet Ragnar Bendt, och det lär mellan dessa båda högsta tjänstemän i staden – borgmästaren och stadsingenjören – ha försiggått en tävlan om inflytandet över de högt ansedda namnfrågorna. Samtidigt som den nya namnberedningen tillträdde övertogs namnfrågorna av stadsarkitekten Leif Hildeberg (f 1938) för åren 1975–1978. Ansvarig tjänsteman från 1979 var byggnadschefen, tidigare mätningschefen, Lars Forsberg (f 1941), som deltog i namnberedningarnas arbete från 1975 till sin pensionering mer än tre decennier senare. För det enskilda gatunamnet tar namngivningsprocessen sin början med att det föreligger någon av flera tänkbara anledningar att ge namn. I allmänhet är det från början känt vilken befintlig eller planerad gata som namnet ska åsättas, men så behöver inte vara fallet. För att komma fram till ett lämpligt namn företas en mer eller mindre omfattande utredning av beredande tjänsteman, förtroendevalda eller dem i förening. Ett formellt förslag framläggs av den person eller det organ som ansvarar för beredning av namnfrågor – vid olika tider en utredningsman, en förslagskommitté, byggnadsnämnden, stadsingenjören eller stadens, kommunens respektive byggnadsnämndens namnberedning. Slutlig mottagare av förslaget är det beslutande organet, dvs i seklets början municipalstämman, från 1913 municipal-, stads- respektive kommunfullmäktige samt från 1992 byggnadsnämnden. I beslutsförsamlingen kan följa en politisk debatt, som till och med 1991 var offentlig men som inte refererades i sak i fullmäktiges protokoll, med undantag för framställda yrkanden. Det hörde dock till undantagen att fullmäktige debatterade namnfrågor. I nästa steg följer stämmans, fullmäktiges respektive nämndens ställningstagande, som i de allra flesta fall inneburit att förslaget antagits. Vid enstaka tillfällen har man i stället beslutat att anta ett alternativt namn som framförts under mötet eller att återförvisa ärendet för förnyad beredning. Medborgarnas möjlighet att genom kommunalbesvär överklaga ett namnbeslut har aldrig utnyttjats. Sedan beslutet vunnit laga kraft och den aktuella gatan blivit utlagd avslutas namngivningsprocessen med att gatunamnsskyltar sätts upp och namnet tas i bruk, bland annat i adresser. I en del fall har processen med tiden återupptagits i det att gatunamnets giltighet omdefinierats eller till och med slutligen avskaffats. När det gäller ett mindre antal namn på befintliga gator har namngivningen avstannat efter att antagningsbeslutet fattats. I rättslig mening existerar en gata med det ifrågavarande namnet, dock utan att det brukas eller ens är känt av människor i området. Av sådana slumrande gatunamn har bland annat följande väckts till liv, åtskilliga år efter sin formella födelse, för att placeras på namnskyltar och kartor: Backgatan, Gustaf Emils gränd, Nygatan, Kummeltrappan och Skolgången. De tre senare återupptäcktes 1998 i samband med historieskrivning kring Mjölbys gatunamn och återfinns nu på stadskartan. Medborgarinflytande och öppenhet har i flera avseenden präglat namngivningen av Mjölbys gator, även utöver de förhållanden att namnbeslut fattats av folkvalda politiker och att dessförinnan ortsborna själva valde vad de ville kalla sina gator och vägar. Municipalstämmans beslut att efterhöra allmänhetens uppfattning om 1910 års förslag är ett första tydligt exempel, som också visar att möjligheten till påverkan varit reell. Att demokrati rymmer ett ansvar för medborgarna att använda sin möjlighet till delaktighet och att så inte alltid sker, är de kritiska rösterna vid skyltuppsättningen 1915 exempel på. Det är inte känt vilka reaktioner de ännu talrikare namnbytena i 1934 års stadsplan medförde. 1979 invände, utan framgång, hyresgäster längs Skattegårdsgatan mot att deras gata bytt till det tredje namnet på tio år. Det finns dock åtminstone tre ytterligare fall där boende genom förslag, klagomål eller protester lyckats förändra tidigare fattade beslut: Kattkällegatan–Furugatan, Gravgårdsgatan–Edlundsgatan och Tjädervägen–Fågelgatan. Även ett av de senare tillkomna gatunamnen, Gymnasievägen, antogs – inför den intilliggande Kungshögaskolans 25-årsjubileum 1997 – på förslag av en utomstående, gymnasieskolans rektor Per Andersson. Beslutsfattarna i namnärenden har däremot avvisat förslag grundade på privata särintressen, såsom propåer 1990 och 1995 i en annan del av kommunen om att få det egna familjenamnet upptaget i ett gatunamn. Att privata inslag ändå kan förekomma i ortnamnsgivningen visar det udda exemplet Kungsporten. Detta namn var ursprungligen ett arbetsnamn, som användes av det företag som projekterade den nya järnvägsundergången. Namnet spreds på orten och bedömdes till sist vara svårt att ersätta, varför byggnadsnämnden beslutade anta det som officiellt namn. Efter gatunamnens olika tillkomstsammanhang kan namnbeståndet uppdelas på en äldre del med namn framvuxna genom ett spontant bruk som vunnit hävd och en yngre och betydligt större del med kommunalt beslutade namn. Bland de senare finns flera olika anledningar till att namnförslag utarbetats och eventuellt senare antagits. Majoriteten av de antagna namnen eller närmare två tredjedelar av samtliga namn har tillkommit i samband med att gatan i fråga avsetts bli anlagd. Denna namngivning är koncentrerad till de två generella stadsplanerna 1913 och 1934 samt till tätortens stora utbyggnad under efterkrigstiden. Under detta skede anlades områden enligt efter hand upprättade partiella stadsplaner och antogs tillhörande namn genom särskilda fullmäktigebeslut. Eftersom stora delar av de långtgående avsikterna för bebyggelsens expansion i 1913 respektive 1934 års planer aldrig realiserades, innehåller dessa många namn som aldrig nådde längre än planstadiet. Namnen inritades på plankartan och antogs samtidigt som stadsplanen. Genom den första av de båda generella planerna namngavs också i princip alla befintliga gator, eftersom formella gatunamn då saknades. Senare har kompletterande namngivning av existerande gator utan officiellt namn skett efter hand, framför allt i utmarksområden. Ett fåtal namn har tillkommit på grund av förändring av gators sträckning, karaktär eller definition, såsom Bryggargränd (avkortning av Bryggaregatan), Ryttarhagsleden (inför Ryttarhagsvägens utvidgning till att bli del av ringled), Kungsvägen (sammanläggning av Hogstagatan och del av Syavägen) samt Norra och Södra Strandvägen (anpassning till en faktisk uppdelning av Strandvägen). Namnbyten utan någon förändring av gatorna skedde i stor omfattning genom namnöversynen med anledning av 1934 års stadsplan. Skälen till att vissa namn då ersattes och andra inte är endast fragmentariskt kända, och ett mått av godtycke kan inte uteslutas. De få rena namnbyten som genomförts härefter har däremot alla en uttalad anledning som grund. Som tidigare exemplifierats, kan initiativet till att ändra eller lägga till namn komma från allmänheten. Uppdelningen på Östra och Västra Ringvägen respektive Norra och Södra Strandvägen representerar en snarlik typ av fall, där namngivningsprocessen startats genom att någon som yrkesmässigt brukar gatunamnen – till exempel Posten, ett godstransportföretag, taxi eller lokaltrafiken – påtalar en brist. För att bland annat utryckningsfordon inte ska riskera att feldestineras, finns en ambition att två eller flera gator i samma kommun inte ska bära identiska eller förväxlingsbara namn. I samband med sammanläggningen till Mjölby kommun ersattes av den anledningen inga namn i centralorten men väl i bland annat Väderstad, där exempelvis Industrigatan blev Havrevägen och Villagatan Videvägen för att undvika förväxling med respektive namne i Mjölby. Däremot kvarstod Folkungavägen i Väderstad och Vifolkavägen i Mantorp, trots likheten med Vifolkagatan och Folkungagatan i Mjölby. Att respektive förutvarande kommuncentrum skulle få behålla en gata med den upphörda kommunens namn, ansågs väga tyngre än risken för sammanblandning. Gatunamnsgivningen har definitionsenligt inskränkt sig till tätortsbebyggelsen. Ett förslag från grannkommunen Vadstena om att namnsätta även landsvägar, vilket 1985 sändes på remiss till Mjölby, avvisades av namnberedningen här. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ Kontakt ➤ © 2022 Per Andersson