Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Lokalsamhällets funktioner i Mjölby Ända sedan sin tillkomst i den agrara självhushållningens tid har Mjölby utgjort ett till stora delar komplett lokalsamhälle. Orten har växt i takt med det svenska samhällets allmänna utveckling och ökade komplexitet, vilket inneburit att nya funktioner tillförts orten efter hand. Förläggningen av dessa inom tätorten har inte skett slumpartat utan grundar sig ytterst på den medeltida byns markanvändning. Kvarnarnas och gårdarnas belägenhet har redan beskrivits, liksom den successiva utbyggnaden av bostadsområden, som upptar den största delen av tätortens yta. Med sockenkyrkan som given centralpunkt sköttes lokalsamhällets samfällda funktioner av socknen fram till kommunalreformen 1863, då en uppdelning skedde på en församling för kyrkliga uppgifter och en kommun för världsliga. Även efter reformen ansvarade kyrkan för en del angelägenheter som idag uppfattas som profana, såsom skolväsendet och folkbokföringen. Kyrkoherden, komministern och klockaren var socknens tjänstemän, som alla hölls med bostad. Ingen av prästerna bodde i själva byn utan hade sitt respektive boställe i Duvelund och Lundby, båda numera anslutna till stadsbebyggelsen. Den nuvarande prästgården invid kyrkan uppfördes som privatbostad av en medlem av släkten Salomonsson i Norrgården och donerades till församlingen av den senare ägaren riksdagsman Axel Träff. Den offentliga administrationen i socknen – oerhört mycket mindre omfattande än i dagens kommun – kunde utövas i prästgården, kyrkans sakristia eller sockenstugan. Den sistnämnda, som kan betraktas som föregångare till senare kommunal- och stadshus, låg på södra sidan av den stora vägen genom Mjölby, mitt emot kyrkan och i östra kanten av Kyrktorget. Tomten utgjorde tillsammans med torget den västligaste utposten på det triangelformade jordområde som kyrkan ägde i kilen mellan vägarna till Sya respektive Bockarp. På denna yta, som utsträckte sig till Lagmansgatan, fanns de allmänna funktionerna i det agrara Mjölby. En stor del av området togs sedan i anspråk för stambanan, liksom för de första lokstallarna och den första järnvägsundergången. Sockenstugutomten döljs nu under Centrumbebyggelsen, medan den förutvarande Parkskolan, Punkthuset och Centralparken ryms inom den östra delen av sockenområdet och Kvarnparken inom den västra. I sockenstugan, där socknens beslutande kunde samlas till möte, bodde också klockaren, varför ett annat och med tiden vanligare namn var Klockaregården. Efter sockenstugan låg – också på vänster sida av vägen till Bockarp – fattigstugan, sockenmagasinet och skoltomten. Sockenmagasinet var uppfört 1803 och revs 1873, samtidigt med fattigstugan, för att ge plats åt järnvägen. På skoltomten uppfördes 1839 socknens första skolhus, som var av trä. Det ersattes sedermera med en stenbyggnad i det nordöstra hörnet på samma tomt. 1896 togs den då nyuppförda och alltjämt bevarade tegelbyggnaden i bruk, på samma plats som det första skolhuset. Strax efter sekelskiftet byggdes också en skola på Egebybacken – kallad i tur och ordning Nya folkskolan, Norra skolan och Egebyskolan – vilket gav den nyaste skolan på den centralt belägna skoltomten namnet Centralskolan. Under municipalsamhällets tid avlöstes denna 1915 av en ny byggnad på andra sidan Bockarpsvägen, mellan Vasavägen och Lagmansgatan. Denna fick från sin föregångare namnet Centralskolan, som senare ändrats till Vasaskolan. 1896 års skolbyggnad övertogs 1916 av den nyinrättade högre utbildningen på orten i form av kommunala mellanskolan, från 1929 samrealskolan. Tillsammans med folkskolan omformades denna under 1950- och 1960-talen stegvis till enhetsskola och grundskola. 1955 togs för den högre undervisningen i bruk den nyuppförda Lagmansskolan, i likhet med den gamla skoltomten och Vasaskolan belägen vid Lagmansgatan. I Lagmansskolan inrymdes även gymnasiet när det inrättades 1959. Flera av skolorna, bland annat Lagmansskolan och Vasaskolan, har efter hand utvidgats med nybyggnader. På den gamla skoltomten togs det näst äldsta skolhuset i bruk för bland annat skolkök, medan tegelbyggnaden under namnet Parkskolan för en tid återupplivades som skola. I samband med nybyggnationen på Lundbygärdet uppfördes också där en skola, Blåklintskolan. Under 1980-talet ersattes Egebyskolans gamla byggnad med en ny och avskildes högstadieskolan Lagmansskolans byggnader väster om Lagmansgatan som Lillgårdsskolan för yngre elever. På 1950-talet förlades den landstingskommunala Centrala verkstadsskolan till Mjölby, och på Lundby industriområde uppfördes en byggnad för fackskolan. 1971 sammanfördes de tre frivilliga skolformerna gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan till en enda, kallad gymnasieskola. För ändamålet uppfördes en helt ny byggnad, Kungshögaskolan. Den togs i bruk 1972, varvid gymnasieutbildningen lämnade Lagmansskolan. Fackskolans och verkstadsskolans byggnader blev under namnen Lundbyskolan respektive Dackeskolan delar av Kungshögaskolans rektorsområde. Till Lundbyskolan förlades samtidigt grundskoleverksamhet, som senare övertog hela byggnaden. Den kommunala vuxenutbildningen, som startades 1968, var länge samlokaliserad med gymnasieskolan men fick vid mitten av 1990-talet egna lokaler i en tidigare industrifastighet på Kyrkogatan. Efter rivningen av fattigstugan togs det i sten uppförda skolhuset – senare skolköksbyggnad – i anspråk som fattighus, vanligen kallat Inrättningen, för tiden 1873–1912. 1909 inköpte kommunen manbyggnaden till gården Habblarp i socknens norra del, och där öppnades 1912 ett ålderdomshem. Detta avsides belägna hem övergavs 1945, då ett nytt pensionärshem vid Folkungagatan togs i bruk. Gränsande till detta uppfördes 1950 i samma kvarter Kungshögahemmet. På 1950-talet tillkom också ett pensionärshem vid Vintergatan. När äldrevårdens former utvecklats ytterligare, byggdes vid den gamla förgreningen av vägarna till Bockarp och Västra Harg servicehuset Boken. Efter ombyggnader har även Kungshögahemmet och till en del Slomarps äldreboende – tidigare Slomarps sjukhem – fått en liknande karaktär. För sjukvården i Mjölby svarade först privata läkare. Epidemisjukhus fanns vid Jonsberg nära Sörby och på Egebybacken. Det senare övertogs av landstinget och blev Mjölby sjukhem. På 1960-talet lades det ned och efterföljdes av Slomarps sjukhem, ett nytt byggnadskomplex vid Slomarps gård ett stycke längre norrut på andra sidan Skänningevägen. Det nuvarande namnet tillkom efter att driften övertagits av Mjölby kommun. Som en av de första orterna i landet fick Mjölby 1961 en hälsovårdscentral, förlagd till en nyuppförd byggnad på Kyrkogatan. Därifrån flyttade centralen på 1970-talet till nya och större lokaler i hörnet mellan Burensköldsvägen och Smålandsvägen, med infart från den gata som fått namnet Hälsogatan. 1893 lämnade både den kyrkliga och kommunala sockenförvaltningen Klockaregården och flyttade in i Södergårdens mangårdsbyggnad alldeles intill. Klockaregården försåldes till innehavaren av klockarbefattningen sedan 1865, kantorn och folkskolläraren Karl August Anderson, som också var en av Mjölbys ledande kommunalmän under den sista fjärdedelen av 1800-talet och början av 1900-talet. Nästa flyttning av de lokala administrationerna var lika kort och skedde 1940 till det nyuppförda Stadshuset. Detta hyste stadens förvaltning tills den nuvarande efterföljaren togs i bruk i samband med tillkomsten av Mjölby kommun 1971. På grund av utrymmesbrist har dock en del av kommunens förvaltning blivit förlagd till andra byggnader, bland annat Gamla stadshuset och den tidigare skofabriken på Burensköldsvägen. Genom förvärv av det med det nya stadshuset sammanbyggda Folkets hus, kallat Drabanten, möjliggjordes dock en återsamling till ett enda byggnadskomplex. Pastorsexpeditionen lämnade med tiden Stadshuset på Stora Torget för att inrymmas i Norrgårdens mangårdsbyggnad, innan nya lokaler togs i bruk i det år 1959 invigda Församlingshemmet invid prästgården. Till församlingen hör även gravkapell och lokaler för kyrkogårdsförvaltningen, allt på Nya kyrkogården. Polisväsendet var fram till 1965 en kommunal angelägenhet, i likhet med alltjämt brandförsvaret. För dessa båda funktioner uppfördes invid Mjölbys administrativa centrum 1906 en brand- och polisstation i rött tegel mellan Kovallen och Magasinsgatan. Denna revs efter 1940-talets mitt för att bereda plats för fullbordandet av Centrum. Polisen hade tidigare sina lokaler i det kommunalhus som Södergården utgjorde, och när det nya stadshuset på Stora Torget stod klart flyttade man in i detta. Därefter togs nya lokaler i bruk i Punkthuset och det intilliggande gamla skol- och skolkökshuset. På 1980-talet uppfördes ett nytt förvaltningshus i hörnet av Kungsvägen och Skänningevägen, där bland annat polismyndigheten sedan dess är inrymd. För brandkåren uppfördes på 1940-talet en ny station vid södra delen av Industrigatan, varifrån räddningstjänsten fyra decennier senare flyttade till ombyggda industrilokaler invid Svartåliden, mellan Industrigatan och järnvägen. Ytterligare en kommunal verksamhet som förlades i anslutning till Mjölbys administrativa centrum var det varmbadhus, som uppfördes 1935–1936 sydväst om det blivande Stora Torget. I detta inrättades 1945 också Mjölby stadsbibliotek, bland annat uppbyggt av boksamlingar från olika folkrörelser. 1973 fick biblioteket sin hemvist i Drabanten, varefter det kombinerade bad- och bibliotekshuset revs. Invid Mjölbys landsvägsknutpunkt fanns Gästgivaregården för resandes övernattning, och vid järnvägens tillkomst anlades vid den nya kommunikationsknutpunkten Järnvägshotellet, som senare namnändrades till Stadshotellet, samt Centralhotellet mitt emot tingshuset. I samband med byggnationen på Stora Torget planerades ett nytt stadshotell i den norra kanten av den blivande Stadshusparken, mellan Kyrkogatan och ån, men planerna förverkligades aldrig. Kommunikationsskäl gjorde att områdets lokala domstol förlades till Mjölby. Redan på 1700-talet höll Vifolka häradsrätt sina ting vid Gästgivaregården intill den stora vägkorsningen, och i början av 1900-talet uppfördes det ännu fungerande tingshuset i järnvägsstationens närhet. Ortens arrestlokal, den så kallade Tjuvkistan, var belägen i den sydvästra vinkeln av landsvägskorsningen, ungefär vid den nuvarande ingången från Kanikeplan till affärscentrumet Mjölnaren. Postverket stationerades i Mjölby 1861 och fick sina första lokaler i flygelbyggnaden till Klostergården, som ägdes av den förste postmästaren, Mjölbykungen Carl Göran Hagelin. 1872 flyttade verksamheten till Stuverum vid nuvarande Norrgårdsgatan och 1873 vidare till den nyöppnade järnvägsstationen, där den stannade i tio år. Den följande tjugoårsperioden tillbringades i den byggnad, kallad Stora Hålan, som föregick Sparbankshuset. I detta inrymdes Postverket åren 1905–1944, och under dess tvååriga byggnadstid fanns en tillfällig fristad i Östgöta Enskilda Banks förutvarande lokaler, där sedan Kungshallen byggdes. 1944 stod nya lokaler färdiga i Centrum med adress Stora Torget 2 D, där postkontoret var beläget fram till flytten till lokaler i Mjölby köpcentrum 1972. Mjölbys banker, varav de äldsta är Vifolka Sparbank (nu Swedbank) och Östgöta Enskilda Bank, har alla varit belägna i anslutning till Kungsvägen. Två särskilda bankhus har uppförts, just för de båda nämnda bankerna. Det äldsta, Sparbankshuset, tillbyggdes 1960 längs Kyrkogatan. Östgötabankens byggnad mellan Svartån och Norrgårdsgatan tillkom i samband med den genomgripande saneringen av Mjölbys centrala delar i slutet av 1960-talet. Invid Magasinsgatan, mellan Burensköldsvägen och Fabriksgatan, uppfördes i slutet av 1800-talet en tegelbyggnad för bland annat ortens apotek. Där kom också telegrafstationen att inrymmas. Apoteket flyttade senare till nybyggda lokaler i Centrum och därefter till affärshuset Kvarnen. I Mjölby köpcentrum hade också Televerket och det efterföljande Telia sina lokaler på två olika ställen innan Telebutiken i Mjölby lades ned. Barnomsorg som en ny kommunal verksamhetsgren påkallade nya offentliga verksamhetslokaler, först i form av lekskolor och sedan även daghem. Den första lekskolan inrymdes i Norrgården men är numera nedlagd. Samma öde har mött lekskolor vid Vintergatan och Folkungaplan. När benämningen ändrades till förskolor etablerades följande enheter: Tunet, Prästgårdsliden, Eldslösa, Lundby (Kapellgatan), Oljekrukan, Fjärilen (Smålandsvägen), Ryttarhagen och Östergården (Finnstugatan). Främst i raden av idrotts- och friluftsanläggning träder Vifolkavallen i tätortens nordöstra utkant. Den ursprungliga stadion där har efter hand kompletteras med ytterligare anläggningar, såsom isbanor, ishall och tennishall. I sydvästra delen av Mjölby finns den mindre Lundbyvallen. Fotbollsplaner har även funnits i Hagaparken, i Måndalen och invid den äldsta vägen till Skogssjöbaden. Mjölbys första tennisbanor anlades i Vasaparken, men dessa har avlösts av en anläggning intill Ryttarhagen vid Burensköldsvägens slut. En golfbana anlades under 1980-talet på gården Miskarps mark inom förutvarande Sörby socken. Efter rivningen av varmbadhuset har dess roll övertagits av Dackebadet (i anslutning till Dackeskolans idrottshall), som till skillnad från sin företrädare dock saknar simbassäng. Skogssjöbaden och Lundbybadet är Mjölbys utomhusbad, det senare konstgjort och slutligen kompletterat med en simhall som under decennier stått på den kommunala önskelistan. Förr fanns bad även i Svartån. Fullskaliga idrottshallar finns i anslutning till Mjölbys tre största skolor, Lagmanshallen, Dackehallen och Kungshögahallen, de båda förra försedda med läktare. Av andra lokaler för publika arrangemang märks, förutom Mjölby kyrka och frikyrkorna (merparten belägna vid Bockarpsvägen), Lagmansskolans och Kungshögaskolans respektive aula. Av Mjölbys tre biografer, Centralbiografen, Röda kvarn och Saga, finns endast den sistnämnda kvar. Röda kvarns lokaler på Järnvägsgatan fortlever dock efter ombyggnad i form av Hantverket, som rymmer en större samlingslokal. Flera sådana finns också i Församlingshemmet. Logen David inom nykterhetsrörelsen uppförde för mer än 100 år sedan ett ännu fungerande hus med en samlingslokal, som ofta använts även för teaterföreställningar. Detta var fallet även med den första av de numera tre byggnader som efter varandra inrymt Folkets hus: Föreningsgatan 14, Drabanten och från 1999 en ombyggnad av dansbanan i Folkets park. Där finns också sedan länge ett tidigare delvis öppet men idag igenbyggt teaterhus. Till Mjölbys allmänägda anläggningar genom tiderna hör vattentornet vid Vattugatan, föregånget av en numera riven och först privatägd vattenreservoar, avloppsreningsverket vid Mjölkulla, det idag nedlagda pumphuset vid Södra Strandvägen, vattenkraftverket vid Norrgårdsgatan, som efterträdde ett mindre verk vid Älvkulla, den upphörda soptippen på Eldslösas mark invid vägen till Bockarp, avfallsstationen i Hulje, fjärrvärmeverket på Sörby industriområde samt gatukontorets förråd vid Ramstadgatan. Idag finns följande industriområden i Mjölby: Centrums, Norrgårdens, Hulje, Albackens, Lundby, Sörby, Egeby och Skrukeby. Tidigare bedrevs industriell verksamhet också på Norrgårds holme och dess föregångare, i kvarnbyggnaderna mellan Norrgårdsgatan och ån, mellan Skänningevägen och ån, omkring Föreningsgatans nedre del, mellan Kungsvägen och järnvägen, på Egebybacken och i Kungshögaområdet. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ Kontakt ➤ © 2022 Per Andersson