Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Mjölbybegrepp och indelningar Vad är då Mjölby? Frågan kan tyckas minst sagt överflödig. Men svaren – de rätta svaren – växlar med tid och sammanhang. Termen kan beteckna en mängd olika begrepp. Om man inskränker sig till officiellt definierade sådana, i form av företrädesvis territoriella indelningar, kan urskiljas åtminstone tjugotalet olika innebörder av "Mjölby": by av jordbrukshemman, kvarnby, kyrkosocken till 1792, vidgad kyrkosocken 1792–1862, församling sedan 1863, landskommun 1863–1919, municipalsamhälle 1899–1919, stad 1920–1951, vidgad stad 1952–1970, kommun sedan 1971, tätort, jordebokssocken till 1890, vidgad jordebokssocken från 1890, landsfiskalsdistrikt, fögderi, domsaga, tingslag, domkrets för tingsrätt, pastorat intill 1952, vidgat pastorat därefter. Denna variationsrika flora kan i olika sammanhang ge upphov till terminologisk och begreppsmässig ovisshet. Det motiverar att man klarlägger innebörden av varje enhet genom att definiera såväl dess utsträckning i tid och rum som dess funktion i det lokala samfundet. Att Mjölby-namnets flertydighet inte enbart är av akademiskt intresse utan också vid flera tillfällen givit sig till känna som ett praktiskt problem, visar följande tre exempel: 1) Inför bildandet av Mjölby kommun 1971 fördes under de båda närmast föregående åren i de dåvarande stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingarna och i samarbetsnämnden inom Mjölby kommunblock diskussioner om den nya kommunens namn. Att uppkalla kommunen efter den blivande centralorten, vilket skulle visa sig bli den dominerande formen av namngivning för landets kommuner, tilltalade inte kommunalmännen med hänvisning till att namnet Mjölby i för hög grad förknippades med just tätorten och inte var representativt för omlandet. Till detta hörde dessutom en annan och betydligt mer anrik om än avsevärt mindre tätort, Skänninge. Fullmäktigemajoriteten i alla utom Vifolka av de fem berörda kommunerna – alltså även såväl Mjölby som Skänninge – förordade i stället namnet Folkunga kommun. Stadsfullmäktige i Mjölby ändrade 1970 uppfattning och tillstyrkte enhälligt namnet Mjölby, vilket också blev Kungl Maj:ts beslut. 2) Grundskolan i kommunen omorganiserades 1982, varvid de dittills flera rektorsområdena i tätorten Mjölby ersattes med ett enda. Det i förstone självklara namnet på detta, Mjölby, befanns olämpligt eftersom det kunde uppfattas omfatta hela den likabenämnda kommunen. I stället gavs området namnet Sörby efter Mjölbys upphörda annexsocken, inom vars forna gränser en del av tätorten ryms. 3) Också i planeringssammanhang har man inom den kommunala förvaltningen erfarit olägenheten med samma term för såväl hela kommunen som en av dess tätorter. Mot den bakgrunden beslutade kommunfullmäktige 1988 – förvisso på juridiskt, historiskt och logiskt diskutabla grunder – att införa den av riksdagen ur svensk rätt 1970 utmönstrade termen stad, inte för kommunen, som skett i Stockholm och på några andra håll, utan för två av områdets tätorter, Mjölby och Skänninge, men däremot inte för Mantorp, som är en ungefär lika stor tätort som Skänninge. Det ska noteras att det för Skänninge inte hade förelegat någon förväxlingsrisk. De båda nya "städerna", för vilka tidigare använts just termen tätort, avviker vidare avsevärt till sin geografiska utsträckning från de kommunalrättsligt grundade enheterna Mjölby stad och Skänninge stad, som upphörde med utgången av 1970. Ett försök att lösa ett problem med mångtydigheten i termen Mjölby har i stället givit upphov till ytterligare begreppsförvirring. Dagens dominerande Mjölbybegrepp – Mjölby kommun – är alltså av så sent datum som den 1 januari 1971. Dessförinnan var området indelat i helt andra kommunala enheter, som i vissa fall även bröt den nuvarande kommungränsen. Till grundförutsättningarna för territoriell indelning i Mjölbyområdet hör att detta utsnitt av Östergötlands yta ingalunda är naturligt avgränsat, i rak motsats till öar som idealfall för gränsdragning. Förutom den mest välkända indelningen, den kommunala, förekommer med stor variationsrikedom åtskilliga andra för olika ändamål, både i äldre och nuvarande tid. Det framträder ett mönster, att tredjedelarna av området för dagens kommun, bland annat i judiciellt, ecklesiastikt och kommunalt hänseende, förut varit orienterade åt olika håll: Vifolka åt öster, Lysing och Göstring – senare Folkunga – åt väster samt Boberg och i viss mån även Skänningeområdet åt norr (ett undantag utgör den statligt administrativa indelningen från 1700-talets mitt till 1800-talets slut, under vilken tid Göstrings och Vifolka härader utgjorde ett fögderi). När den snabbt tillväxande järnvägsknuten och industriorten Mjölby, som närmast är belägen i gränstrakterna av dessa tre områden, blivit stad 1920 hade den kommit att utöva en sådan attraktion på den omgivande landsbygden att också olika formella indelningar började formas med Mjölby som centrum. Sin fullbordan fick denna utveckling 1971 när kommunen bildades och i stort sett alla andra indelningar anpassades därefter. Den brokiga indelningshistorien från medeltidens början till vår egen tid i det område som nu bildar Mjölby kommun tar sin utgångspunkt i de traditionstyngda häraderna och socknarna. Utifrån dessa har formats kommunala, ecklesiastika, judiciella, statligt administrativa och militära indelningar, dvs offentligrättsligt bestämda administrativa enheter med en geografisk utbredning. Därtill kommer mer oprecisa och informella näringsgeografiska enheter med centralort och omland. Indelningar och indelningsändringar är centrala för kunskapen om ett samhälle och dess historia, inte minst därför att de formar gemenskaper av människor och bildar ramar för dessas liv. Indelningsförhållandena återspeglar också historien genom att de präglas av förändringar i samhället, såsom industrialisering, urbanisering och sekularisering under 1800- och 1900-talen. De begrepp och termer som formar den nuvarande kommunens indelningshistoria bildar också en grund för att besvara frågan vad som skulle vara det mest passande namnet på kommunen. Människorna i varje historiskt etablerad trakt utanför centralorten och Mjölby socken – däribland Vifolka, Göstrings och Bobergs härader liksom var och en av de tjugotalet socknarna i området och Skänninge forna stad – kan naturligt nog invända mot att få sin bygd etiketterad med den moderna tätortens namn. Särskilt smärtande har det visat sig vara för skänningeborna, även om Mjölby som ort faktiskt är belagd från äldre tid än Skänninge; var och en av de båda har sedan haft sin storhetstid, Skänninge företrädesvis under 1200-talet och Mjölby under 1900-talet. Först och främst kan konstateras att det inte finns någon areell benämning som ens ungefärligen omfattar hela kommunområdet. Det är naturligtvis en följd av att området aldrig förut utgjort någon form av administrativ enhet. Västanstång och Hovs län är för vida begrepp medan de enskilda häraderna är för små. Vid kommunindelningsreformen 1952 var saken enklare. När socknar då lades samman till storkommuner kunde i Mjölbyområdet häradsnamn upptagas i två fall (Vifolka och Boberg), medan i två andra fall den största av de sammanlagda enheterna, som samtidigt var stad, blev namngivande (Mjölby och Skänninge). Den återstående kommunen i området, som i huvudsak utgjorde den mellersta delen av ett härad, gavs en icke geografisk benämning med historisk anknytning (Folkunga). Även innan Mjölby kommun bildades och fick sitt namn efter centralorten och den största dittillsvarande staden, har Mjölby-namnet – i konkurrens med "Folkungabygden" – använts som officiell benämning på ett område beläget omkring Mjölby tätort och med en utsträckning som uppvisar viss överensstämmelse med dagens kommun. Den äldre enhet som haft störst territoriell likhet med Mjölby kommun var Folkungabygdens domsaga åren 1939–1948, då den – med säte i Mjölby – bland annat omfattade hela den nuvarande kommunen med undantag för de båda nordligaste socknarna Vallerstad och Skeppsås. Från 1924 benämndes motsvarande judiciella enhet Mjölby domsaga, men den omfattade då inte enklaven Skänninge stad, som hade egen jurisdiktion. Samma område som Mjölby domsaga bildade redan från 1918 – innan Mjölby ens fått stadsprivilegier – ett fögderi benämnt Mjölby. När Skänninge 1939 lades under landsrätt och fördes till nämnda domsaga, ansågs det inte lämpligt att den anrika staden skulle inordnas under den blott 19 år gamla stadens namn, även om Mjölby både var tre gånger större och säte för domstolen. Från 1939 ingick Skänninge dock i det fögderi som bar Mjölbys namn, och 1941 fick den gamla staden finna sig i att läggas under bruksorten Boxholms landsfiskalsdistrikt! Förvisso anspelar namnet Folkungabygden på vad som mången skulle beteckna som den mest ärofulla perioden i bygdens historia. Men "folkungar" har visat sig vara en historiskt felaktig term för den östgötska stormannaätt tillika det svenska kungahus, som också benämns Bjälboätten. Folkungabygden är därför inte längre något alternativ. Den sista officiella benämningen innehållande detta namn upphörde med utgången av 1974, då underrätten i området bytte namn från Folkungabygdens till Mjölby tingsrätt. 36 år av falsk glans från medeltiden var till ända. Tingsrättens domkrets blev vid indelningsreformen 1971 Mjölby, Boxholms och Ödeshögs kommuner. När den nuvarande kommunen bildades och samtidigt rangskillnaderna mellan kommuner upphörde, följde man den dominerande principen för namngivning av kommuner, innebärande att den största tätorten som blivande kommuncentrum gav namn. Bland tätorter inom Mjölby kommun finns heller ingen annan som i storlek kan konkurrera med Mjölby; andraplatsen delas av de väsentligen likstora tätorterna Skänninge och Mantorp. Mjölby är alltså det enda ortnamn som någonsin betecknat den nuvarande kommunens territorium. Grunden för namngivningen är naturligtvis tätortens tydliga influens på sitt omland. I konstellationer som Mjölby kommun, Mjölbybygden och Mjölbyområdet upprätthålls distansen till de övriga och trängre Mjölbybegrepp som finns parallellt. Indelningarnas basenheter – socken, härad och landskap Den etniska och folk- och statsrättsliga tillhörigheten för befolkningen i området kring Svartåns dalgång, där östgötsk slätt- och skogsbygd möts "västanstång", har sannolikt varit entydig allt sedan människorna organiserades i en samhällsgemenskap som var större än lokalsamfundet. Trakten är inte och har aldrig varit gränsland utan snarare något av ett kärnområde i en genuint svensk, götaländsk och östgötsk bygd. Hit var till och med maktcentrum i rikets politiska liv tidvis förlagt under den del av medeltiden som vi känner som folkungatid, då Bjälboätten satt på Sveriges tron. Detta område, där nu Mjölby är näringsgeografisk och administrativ centralort, har och har haft en gynnsam belägenhet vid viktiga kommunikationsleder, såsom Svartån, eriksgatan, östra stambanan och europaväg 4. "Östgöterna" finns omnämnda av historieskrivare på 500-talet som en bland mellan dussinet och tjoget skandinaviska folkstammar. Götaland – ännu utan Skånelandskapen och Bohuslän – utgjorde en enhet som tillsammans med svearnas land bildade det svenska riket, till vilket grunden lades under vikingatiden. Den närmare tidpunkten för riksbildningen är oviss och omdiskuterad; traditionellt räknas den förste kristne konungen Olof skötkonung som den förste som var erkänd över hela riket. Dock var Sverige då – och förblev det länge under medeltiden – en löst sammanfogad, närmast federal statsbildning. Rikets grövsta indelning var den i Nordanskog och Sunnanskog, dvs Svealand och Götaland, som åtskildes av de stora skogarna Tiveden, Tylöskogen och Kolmården. Invånarna i det område som idag kallas Mjölby kommun var – och har förblivit – östgötar, götar och svenskar. Men de var från början också nordbor och européer; den nordiska kultur- och språkgemenskapen var ännu under medeltiden mycket stor och genom påvedömet innefattades bygden i en alleuropeisk gemenskap, som inte visste av vare sig kommun- eller riksgränser. Under förkristen tid uppstod lokala menigheter och de representerar den första kända länken i en ännu obruten kedja av lokal självstyrelse. Den minsta och äldsta bevarade enheten är byn. Den traditionella bilden, som emellertid till en del är föremål för vissa forskares omprövning, är att flera byar tillsammans bildade ett bygdelag, varav flera i sin tur utgjorde ett land eller folkland, som avgränsades av naturliga hinder såsom skogar och andra obygder. Parallellt med dessa, som det antagits, spontant utbildade enheter tillskapades för militära, judiciella och administrativa funktioner lagsagor, som i stort sett motsvarade folklanden. Lagsagorna indelades i mindre områden, i Götaland kallade härad och i Svealand hundare. Lagsagorna är ursprunget till landskapen, och i varje sådant fanns egna landskapslagar och ett landskapsting, vilket i häradet motsvarades av ett häradsting. Östergötland – utom Kinda och Ydre, som hörde till skaran av de små folklanden, Småland – var sedan så långt man känner ett folkland, en lagsaga och ett landskap. Östergötlands lagsaga innefattade tidvis även norra Småland och de kusttrakter som idag utgör Kalmar län. Den nuvarande Mjölby kommuns område har tillhört fem – efter 1892 fyra – av Östergötlands drygt tjugotalet härader: Vifolka, Göstring, Lysing och Boberg samt tidigare även Aska med delar av två socknar. Under medeltiden skedde förändringar i den militära organisationen, det ekonomiska systemet och den politiska maktutövningens former i riktning mot en stärkt centralmakt. Därmed förändrades bland annat sättet att ta ut skatt av svenskarna. Centralmakten inrättade provinsiella organ för administrationen och därmed av en indelning av riket i län, som trängde undan hävdvunna landskapen. Länsförvaltningen byggdes upp kring slott, som var ekonomiska, militära och administrativa centra. Systemet hade feodala drag, men den för medeltiden karaktäristiska ordningen där län gavs som lån i lön fick aldrig samma utbredning i Sverige som på kontinenten. I riktning bort från feodala ideal stärkte Gustav Vasa centralmakten och greppet över landet genom regionala och lokala förvaltningsorgan. Detta hindrade inte att delar av riket, exempelvis i Östergötland, undandrogs konungens direkta kontroll och förlänades, bland annat som hertigdömen till medlemmar av kungafamiljen. Det sista hertigdömet ägde bestånd till 1622, men ännu in på 1700-talet förekom att områden var förlänade, däribland västra delen av det som nu är Mjölby kommun (änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding till 1719). Genom 1634 års regeringsform inrättades landshövdingarna som konungens ställföreträdare ute i landet. Då reglerades för första gången den länsindelning, som i grunden fortfarande är densamma även om den justerats vid flera tillfällen. Dessa regionala förvaltningsområden kallades först hövdingedömen och sedan län. Allt sedan 1634 utgör Östergötland ett län. Uppdelningen av Östergötland i Västanstång och Östanstång har aldrig haft någon administrativ funktion, utan de båda begreppen får ses som rent geografiska angivelser. Det bör observeras att termen län även förekommer som benämning på fögderier, dvs närmast lägre nivå i den statliga administrativa indelningen, företrädesvis när området varit förlänat och inte lytt direkt under kronan. Exempel på sådana län som större eller mindre delar av Mjölbyområdet tillhört är Hovs län och Vadstena län. Allt sedan medeltidens början bygger den lokala självstyrelsen, som är ett fundament i den svenska demokratin, i territoriellt hänseende på socknen. Denna är den yngsta av de svenska – eller snarare nordiska – menighetsbildningarna. Den antas vara spontant framvuxen i samband med kristendomens införande och de därmed sammanhängande kyrkobyggena under 1000- och 1100-talen. Ordet socken är besläktat med verbet söka och betecknade den menighet som sökte sig till en gemensam kyrka. Socknarna är bildade oberoende av den förmodligen äldre indelningen i härader, som utgjorde större enheter. På socknen ankom både kyrkliga och världsliga uppgifter. 1863 skildes dock de senare ut och lades på de vid ingången av detta år inrättade borgerliga kommunerna. På landsbygden motsvarades varje kyrkosocken av en kommun. Som kommunal enhet bestod socknen till 1952, då flertalet socknar lades samman med en eller flera andra till större kommuner. Under 1500-talet skapade den i styrka tilltagande statsmakten en kameral indelning av riket till grund för beskattningen. Man upprättade jordeböcker, vari varje fastighet upptogs och hänfördes till en så kallad jordebokssocken. Denna bestod av de i socknen boende jordägarnas domäner, vilket medförde vissa avvikelser från kyrkosocknen. Fastigheten framträder här som den allra minsta enhet som varje territoriell indelning hädanefter alltid byggts av. Jordebokssocknen som redovisningsenhet bestod också efter 1908, då en nyordning med jord- och fastighetsregister förda av lantmäterikontoren genomfördes. Från 1863 förekom sålunda tre olika, från varandra delvis avvikande sockenbegrepp: kyrkosocken (församling), jordebokssocken och kommun. I grunden överensstämde de, men avvikelserna var många och de har efter hand blivit föremål för justering. Vid sidan av socknar och härader fanns från dessa skarpt avgränsade städer med egen både kommunalstyrelse och jurisdiktion. I ecklesiastikt avseende var de indelade i stadsförsamlingar. I staden fick stadsnäringarna – handel, hantverk och industri – bedrivas. Åtskillnaden mellan stad och landsbygd var mycket markerad, men i takt med samhällets förändring avtog den stegvis för att helt upphöra med ingången av år 1971, då en enhetlig kommuntyp och en likaledes enhetlig domstolsorganisation infördes. Till grund för alla territoriella indelningar ligger antingen socknen, häradet eller landskapet (länet); staden är att betrakta som en parallell till både socknen och häradet. De tre enheterna representerar med sin olika storlek tre grovhetsgrader för rikets indelning. Varje lägre indelningstyp är ungefär tio gånger finmaskigare än den närmast högre. Trots denna till synes välordnade hierarki har socknens, häradets och länets yttre gränser först under de senaste drygt 100 åren blivit samordnade. Ett flertal exempel finns på både socknar och härader som tillhört två och till och med tre skilda län, vilket naturligt nog inte varit fallet med någon del av det inom Östergötlands gränser med god marginal belägna Mjölbyområdet. Socknar som fördelat sig på flera härader har varit mycket frekvent förekommande, varpå exempel finns också inom det som nu är Mjölby kommun. Varken landskapen, häraderna eller socknarna har formellt blivit avskaffade, men ingen av dem utgör längre någon fungerande administrativ indelning. Landskapen har inte haft någon sådan funktion på mer än 350 år, men de är ändå alltjämt bevarade i människors medvetande som geografiska begrepp och även i officiella statistiska sammanhang redovisas landskapens areal och folkmängd. Sedan domstolsorganisationen anpassats till kommuner i stället för som av hävd till härader har häradsindelningen inte längre någon reell funktion och kan den inte betraktas som allmänt känd bland dagens svenskar. I den övergång från det gamla jordregistret till ett databaserat fastighetsregister som äger rum sedan 1970-talet upphör jordebokssocknen som enhet för fastighetsredovisningen. Genom indelningsreformen 1952 frångicks socknen som kommunal indelningsenhet, och därefter återstod av efterföljare till socknen endast den kyrkliga församlingen, som i sina huvuddrag men med många avvikelser och förändringar bygger på den medeltida sockenindelningen. Inom nuvarande Mjölby kommun fördelar sig socknar på härader enligt följande. Vifolka härad: Västra Harg, Östra Tollstad, Sya, Veta, Viby, Herrberga, Normlösa, huvuddelen av Mjölby samt med tiden upphörda Sörby. Göstrings härad: Högby, Hogstad, Appuna, Väderstad, Järstad, huvuddelen av Bjälbo, huvuddelen av Allhelgona, upphörda Västra Skrukeby och huvuddelen av upphörda Harstad samt en mindre del av Mjölby. Lysings härad: Kumla och en mindre del av upphörda Harstad. Aska härad: en mindre del av Bjälbo och en mindre del av Allhelgona. Bobergs härad: Vallerstad och Skeppsås. Därtill kommer Skänninge stad. Den mindre delen av en socken som varit delad på två härader har med tiden i samtliga fall förts över till det härad som rymmer socknens huvuddel. Det fanns också ett antal oregelbundenheter i indelningen som innebar avvikelser mellan kyrkosocken och jordebokssocken i form av enstaka fastigheter. Samtliga sådana fall blev justerade under sista fjärdedelen av 1800-talet så att den berörda fastigheten fördes till den jordebokssocken som motsvarade huvuddelen av den kyrksocken inom vilken fastigheten var belägen. I ett par av dessa fall skedde ockå överföring mellan två härader. Mellan kommun och kyrkosocken har i Mjölbyområdet inga avvikelser funnits. I några fall förekommer att en eller flera fastigheter är eller har varit belägna utanför den sammanhållna socknens yta. Bland annat har Högby, Järstad, Skänninge och Kumla haft sådana "satellitenklaver". Fyra kyrkosocknar i området har varit fördelade på två härader, oregelbundenheter som alla justerades vid 1890-talets början. Gårdarna Slomarp och Lärketorp om vardera 1 mantal (mtl) var i jordeboken upptagna under Högby socken i Göstrings härad men tillhörde i ecklesiastikt hänseende Mjölby, till vars jordebokssocken och därmed Vifolka härad de båda hemmanen förflyttades i följd av Kungl Maj:ts beslut den 28 februari 1890. Allhelgona socken var till sin huvuddel tidigare belägen inom Aska härad, men genom överflyttning jämlikt kungl brev av den 11 november 1892 av fastigheterna Biskopsberga 10 mtl, Höglid 1/2 mtl, Lagmansberga 9 mtl, Munkstigen 1/4 mtl, Snyttringe 4 mtl, Stavgård 1 mtl, Vreta 4 mtl, Örn nybygge samt några mindre enheter kom hela socknen att rymmas inom Göstrings härad. Också en mindre del av Bjälbo, nämligen Älgsjö 1 och 2 med utjord 3–6 om inalles 1 3/4 mtl, var hänfört till Aska men lades genom kungl brev den 31 januari 1890 till den större sockendelens härad, Göstring. Harstad var, så länge socknen ägde bestånd, delad på Göstrings och Lysings härader. I det kungl brev daterat 13 mars 1891, varmed Väderstads och Harstads socknar sammanslogs, stadgades dock att hemmanen Haddestad 3 mtl, Lämminge 1 mtl, Skeby 5 mtl, Strömmestad 1 mtl, Torpa 1 mtl, Tungelunda 3 mtl samt några smärre enheter, allt dittills beläget i Lysing, skulle överföras till Göstring, inom vilket härad därmed hela den nybildade Väderstads socken kom att vara belägen. Malexanders och Ulrika socknar ingick med vissa delar i Västra Hargs jordebokssocken och Göstrings härad innan de i sin helhet fördes som vardera en egen jordebokssocken till Göstrings härad (kungl brev 1897-10-22) respektive Valkebo härad (kungl brev 1895-03-15). Ifrågavarande delar av Västra Hargs jordebokssocken ligger dock utanför området för Mjölby kommun. Hur socknarna i området bildades, förmodligen vid medeltidens början, är till allra största delen höljt i historiens dunkel. För Skänningeorten är det dock känt att Sankt Martin tillkom under 1200-talet genom utbrytning ur Allhelgona. Omkring år 1300 bildades därur också stadsförsamlingen Skänninge, vari Sankt Martin snart uppgick. Sammanläggning av två socknar till en har skett vid tre tillfällen, varvid alltså lika många socknar upphört och dessas respektive område uppgått i annan socken. Alla dessa sammanläggningar fullbordades kring 1890. Sörby kyrkosocken införlivades med moderförsamlingen Mjölby redan 1791, men det dröjde så gott som ett helt sekel innan Sörby blev en del av Mjölby jordebokssocken (kungl brev 1890-02-28). Västra Skrukeby och Högby förenades genom kungl brev den 23 november 1888 för att utgöra ett vidgat Högby, och den 13 mars 1891 beslutade Kungl Maj:t att Harstad skulle införlivas med Väderstad. Två av områdets territoriella grundenheter har fått förändrad status genom att tillerkännas – och även fråntagas – stadsrättigheter. Skänninge stad har sitt ursprung i 1200-talet men miste sina privilegier 1543 för att återfå dem 1570. Mjölby blev stad 1920 men bibehölls under landsrätt. 1939 lades också Skänninge under landsrätt. Båda städerna utvidgades i samband med kommunindelningsreformen 1951 och bestod intill nyåret 1971, då den enhetliga kommunbeteckningen infördes och Mjölby kommun bildades av de båda städerna och tre landskommuner. Socken- och häradsnamnen uppträder med skiftande stavning som en följd av den allmänna oregelbundenhet som rådde innan en fastare norm för skriftspråket infördes under 1800-talet. Stavningsreformer har också medfört ändringar i sättet att skriva en del av ortnamnen. Exempel på sådana variationer är att Järstad också förekommer i formerna Jerstad och Gerstad. Några andra namnvariationer än de som beror på skiftande stavning förekommer också. Efter inkorporeringen av Sörby 1791 benämndes Mjölby vidgade kyrkosocken Mjölby med Sörby. Genom beslut av Kungl Maj:t den 28 februari 1890, då också Mjölby och Sörby som jordebokssocknar förenades, ändrades församlings- och kommunnamnet till enbart Mjölby. Namnet Allhelgona fastställdes den 11 november 1892 – samtidigt med överflyttningen av socknens Askadel till Göstrings härad – efter att Helgona tidigare förekommit som parallell namnform. Den 20 oktober 1927 reglerades vidare namnformen Herrberga; förut hade socknen skrivits Härberga och även Fredrika efter den så benämnda sockenkyrkan. På motsvarande sätt förekommer Fredrik Oskar och Oskar Fredrik alternativt för Väderstad. Stavningen Skänninge infördes 1910 av Statistiska centralbyrån och ersatte då Skeninge, som inte ansågs svara mot modern normalstavning. De sockennamn som innehåller en väderstrecksbestämning – till följd av att det annorstädes i länet finns en annan socken med samma ortnamn – kan ledas tillbaka till 1700-talets mitt. Dessförinnan skildes var och en av de aktuella socknarna med tillägg av respektive härad: Harg i Vifolka, Skrukeby i Göstring och Tollstad i Vifolka. Kommunal indelning De moderna kommunernas historia börjar på nyåret 1863, då 1862 års förordningar om kommunalstyrelse på landet respektive i stad började gälla. Där stadgades att varje kyrkosocken på landet och varje stad skulle utgöra en borgerlig kommun (beträffande så kallade kapellag, vilka inte var självständiga socknar utan hörde till en moderförsamling, varierar förhållandena; i vissa fall har de bildat egen kommun, i andra inte). Den åtminstone medeltida sockenindelningen lades alltså till grund för kommunindelningen, och än idag är socknen – församlingen – byggsten i den kommunala indelningen. Under den tid från 1863 som de borgerliga kommunerna varit i verksamhet har det svenska samhället genomgått en oerhört genomgripande omdaning. I denna har kommunerna spelat en nyckelroll och fått väsentligt utökade uppgifter. I takt med samhällets utveckling har kommunernas indelning ändrats, varvid industrialisering och åtföljande urbanisering framstår som direkt pådrivande. År 1863 fanns tre olika typer av kommuner: förutom stad och landskommun även mellanformen köping. Därtill förekom köpingar som inte bildade egen kommun, så kallade municipalköpingar. För att svara mot de krav som den under 1800-talets senare del tilltagande befolkningskoncentrationen till tätorter ställde, tillskapades dels nya städer och köpingskommuner, dels, med början 1876, en helt ny, kommunliknande enhet, som dock inte utgjorde en självständig kommun: municipalsamhället. Det förekom också att städer utvidgades genom att någon intilliggande landskommun införlivades, liksom att en del av en landskommun bröts ut och upphöjdes till köping eller stad. Uppkomst av nya tätorter och expansion av redan befintliga sådana följde inte alltid de hävdvunna kommungränserna, och ibland var ett municipalsamhälle beläget inom mer än en kommuns område. Landsbygdens avfolkning och de alltmer omfattande kommunala uppgifterna reste krav på större och mer bärkraftiga kommuner. Därför genomfördes den 1 januari 1952 en första allomfattande indelningsreform, som genom sammanläggningar reducerade antalet kommuner från omkring 2 500 till drygt 1 000. Snart därefter inleddes arbetet med ytterligare en total indelningsreform med samma huvudsyfte. I huvudsak var den nya reformen fullbordad den 1 januari 1974. Ett stort antal av sammanläggningarna skedde vid ingången av 1971, då också en enhetlig beteckning – kommun – infördes för alla kommuner och begreppen stad, köping, landskommun och även municipalsamhälle utmönstrades (de sista municipalköpingarna upphörde vid 1955 års slut). De nybildade kommunerna, som med smärre förändringar består alltjämt och nu uppgår till 290, grundades på den så kallade centralortsteorin och rymmer inom sig samtidigt både tätorter och omgivande landsbygd – centralorter med omland. Nuvarande Mjölby kommuns område indelades 1863 i 21 kommuner. Däribland fanns en stad, Skänninge, som hade karaktär av stad redan under 1200-talet men alltså fråntogs sina stadsprivilegier 1543 och lades under landsrätt som by. Staden återupprättades den 5 april 1570 men kom med ingången av 1939 ånyo under landsrätt. Stadsrättigheterna bibehölls emellertid intill 1971. Den 1 januari 1920 tillkom ytterligare en stad, Mjölby, som alltid kom att ligga under landsrätt. Den bildades av området för dittillsvarande Mjölby landskommun, inom vilken det sedan 1899 funnits ett municipalsamhälle – det enda någonsin i Mjölbyområdet – motsvarande den dåvarande tätorten. Så länge städer existerade i Sverige inrymde Mjölbyområdet Östergötlands både minsta och yngsta stad, Skänninge respektive Mjölby. Någon köping har aldrig funnits inom den nuvarande kommunens gränser. Inför genomförandet av 1960- och 1970-talens allomfattande kommunindelningsreform, sammanfördes 1965 de dåvarande kommunerna i kommunblock – här kallat Mjölby kommunblock – motsvarande de tilltänkta nya kommunerna. Angelägenheterna inom blocket sköttes först av en samarbetsnämnd och därefter, när planerna på sammanläggning antagit fastare former, av sammanläggningsdelegerade. Efter hand som landskommunerna under 1900-talets första hälft befanns vara för små för att kunna axla de alltmer omfattande uppgifter som tillkom för kommunerna, förenades på många håll två eller flera kommuner i ett kommunalförbund för att gemensamt ombesörja någon viss kommunal angelägenhet. Vanligast var kommunalförbund för polisiära och sociala ändamål. I Mjölbyområdet fanns drygt dussinet kommunalförbund fram till 1952, då storkommunsreformen genomfördes och skapade större enheter som kraftigt reducerade behovet av interkommunal samverkan. Efter 1952 fanns endast ett förbund kvar, Ödeshögs kommunalförbund för polisväsen, som omfattade Folkunga, Alvastra och Ödeshögs landskommuner samt Ödeshögs municipalsamhälle. 1968, när ytterligare en indelningsreform stod i begrepp att genomföras, återstod inte längre något kommunalförbund i området. Mjölby kommun bildades 1971 av två städer, en hel landskommun och delar av två ytterligare landskommuner. Dessa fem enheter hade i sin tur skapats 1952 genom sammanläggning av kommuner som i grunden tillkommit 1863: Mjölby stad (Mjölby stad och Högby landskommun), Skänninge stad (Skänninge stad, Allhelgona, Bjälbo och Järstads landskommuner), Vifolka landskommun (Herrberga, Veta, Viby, Östra Tollstads, Västra Hargs och Sya landskommuner), del av Folkunga landskommun (Västerstads, Kumla, Appuna och Hogstads landskommuner) samt del av Bobergs landskommun (Normlösa, Vallerstads och Skeppsås landskommuner). I tre fall hade förändringar skett mellan de båda allomfattande reformtidpunkterna: Mjölby landskommun med municipalsamhälle blev stad 1920, Högby och Västra Skrukeby respektive Väderstads och Harstads landskommuner lades samman parvis med den förstnämndas namn 1890 respektive 1892. Samtidigt med de borgerliga primärkommunerna tillkom 1863 landstinget – från 1992 är den officiella benämningen landstingskommun – som en kommun med i grunden länet som territorium. Det landsting vari Mjölbyområdet alltid ingått är således Östergötlands läns landsting. En rätt för större städer att stå utanför landstingen utnyttjades i detta län av Norrköping, som först 1967 inträdde i landstinget. En territoriell indelning med enheter, A-regioner, av en storlek mellan primär- och sekundärkommunerna infördes under 1960-talet. Regionerna anpassades till kommunerna – först kommunblocken – för att omfatta i allmänhet två eller flera sådana, dock utan att i sig utgöra någon kommun. Mjölby–Motala A-region fick omfattningen Mjölby, Boxholms, Ödeshögs, Vadstena och Motala kommuner. En ytterligare indelningsnivå, som inplacerar sig mellan kommun och A-region, representeras av den numera upphörda gymnasieregionen. Mjölby kommun ingick, tillsammans med Ödeshög och Boxholm, i Mjölby gymnasieregion. Att dessa tre kommuner, utgörande Östergötlands sydvästra del, bildar en indelningsenhet förekommer också i andra sammanhang, såsom domsago- och fögderiindelningen. Ecklesiastik indelning Den i grunden medeltida kyrkliga indelningen består av enheter på fyra nivåer: stift, kontrakt, pastorat och församlingar, vartill under 1900-talet har kommit kyrkliga samfälligheter. Mjölbyområdets tillhörighet har oförändrat varit till Linköpings stift, det näst äldsta – efter Skara – av de sju gamla svenska stiften. Linköpings stift, som av hävd har sin plats närmast ärkestiftet, omfattar utöver Östergötland också delar av både Jönköpings och Kalmar län; i äldre tid var andelen andliga östgötar bland världsliga smålänningar ännu större. Sammantaget har i Mjölbyområdet funnits 23 kyrkosocknar, numera kallade församlingar. Antalet har genom sammanläggningar reducerats till att vid Svenska kyrkans skiljande från staten vara 19. Två av församlingarna, Skänninge och Allhelgona, har gemensam kyrka, Vårfrukyrkan. Av församlingarna har Skänninge varit så kallad stadsförsamling och övriga landsförsamlingar. Inga kapellag, kyrkobokföringsdistrikt eller icke-territoriella församlingar har funnits i området. För att åstadkomma större enheter som bättre kunde bära den ekonomiska bördan att hålla prästerskap, skedde under 1500-talet efter reformationen mer allmänt sammanläggning av två eller ibland till och med flera socknar i så kallade gäll eller pastorat med gemensam kyrkoherde. Den socken i varje pastorat där kyrkoherden är stationerad benämns moderförsamling och övriga annexförsamlingar. Mjölbyområdets indelning i pastorat har genomgått en del förändringar under århundradena. Mjölby har dock alltid varit modeförsamling i sitt pastorat, först med Sörby (till dess inkorporering med Mjölby) och sedan med Högby (från 1962) som annexförsamling. En indelning på nivån mellan pastorat och stift i kontrakt eller prosterier, som den äldre benämningen var, fanns redan under medeltiden och anknöt till häradsindelningen. Senare har i allmänhet flera härader sammanförts till ett kontrakt, och även församlingsöverflyttningar mellan kontrakten har ägt rum. Kontraktsindelningen i området uppvisar hög grad av stabilitet och utgjordes länge av de fyra prosterierna Vifolka–Valkebo, Göstring, Lysing samt Gullberg-Boberg. 1940 bildades Dal–Lysings och 1962 Göstring–Lysings kontrakt. 1974 samlades hela kommunen inom två kontrakt: Vifolka–Valkebo och Göstring–Lysings. Med 1930 års församlingslag infördes möjlighet för två eller flera församlingar att förenas till en kyrklig samfällighet, för skötsel av företrädesvis ekonomiska angelägenheter. Den äldsta samfälligheten i Mjölbyområdet bestod av Skänninge och Allhelgona församlingar, som 1 januari 1963 ersattes av den större Skänninge–Allhelgona–Bjälbo–Järstads kyrkliga samfällighet. På nyåret 1974 utvidgades denna med Normlösa, Vallerstads och Skeppsås församlingar och består i den omfattningen alltjämt. Mjölby–Högby kyrkliga samfällighet bildades 1965 och upphörde när Mjölby kyrkliga samfällighet, omfattande Mjölby pastorat och Väderstads pastorat, tillkom 1992. Inom Väderstads pastorat hade tidigare inte funnits någon samfällighet. Genom beslut den 20 mars 1970 bildades Veta, Viby och Herrberga kyrkliga samfällighet, och den 17 februari 1988 förordnades att Västra Harg, Östra Tollstad och Sya skulle utgöra en samfällighet. Hela kommunen blev därmed uppdelad på kyrkliga samfälligheter, fyra till antalet. 1989 inrättades en ny typ av kommun med egen beskattningsrätt, stiftssamfällighet, som framstår som en ecklesiastik motsvarighet till landstingskommunen. Den territoriella omfattningen är densamma som stiftets, och Mjölbyområdet tillhör alltså Linköpings stiftssamfällighet. Judiciell indelning Rättskipningens territoriella indelningar har av hävd byggt på häraderna. Det geografiska området för varje underrätt på landsbygden med egen domhavande – till och med 1970 benämnda häradsrätt respektive häradshövding – utgör en domsaga. Från 1600-talets mitt bildade som regel två eller flera härader en domsaga. Inom varje domsaga fanns ett eller flera tingslag, vanligen motsvarande ett härad eller – i senare tid – hela domsagan. Parallellt med domsagorna hade varje stad sin egen jurisdiktion med bland annat en rådhusrätt. Så var alltså fallet med Skänninge intill 1939, då staden i likhet med allt flera av rikets mindre städer lades under landsrätt, vilken ställning Mjölby stad hade under hela sin existens. Häraderna som grund för domsagoindelningen började i allmänhet frångås till förmån för kommunerna i och med kommunindelningsreformen 1952 – i vissa fall redan tidigare – och upphörde helt vid nästa stora indelningsreform. I anslutning till denna infördes 1971 en enhetlig domstolsorganisation med tingsrätter över såväl stad som land. Tingsrättens domkrets övertog benämningen domsaga, medan indelningen i tingslag upphörde. Justitiestatens största territoriella indelningsenhet är ett hovrättsområde. Svea hovrätt tillkom 1614 och omfattade först hela Sverige, men snart fick de tre huvuddelar som Sverige "in specie" indelades i – Svea rike, Göta rike och storfurstendömet Finland – var sin hovrätt. Inom varje "rike" fanns lagmansdömen, i grunden motsvarande hövdingedömena eller länen. Ända till 1700-talets mitt var Östergötland och även Mjölbyområdet fördelat på 4:e lagmansdömet (Linköpings län) och 5:e lagmansdömet (Vadstena län). Allt sedan Göta hovrätt med säte i Jönköping inrättades 1635, hör Östergötland till dess hovrättsområde. Aska, Dals och Bobergs härader bildade från 1 september 1907 ett tingslag. Lysings tingslag och Göstrings tingslag förenades 1919 till ett, och 1924 tillskapades Mjölby domsaga och tingslag av Vifolka tingslag samt Lysings och Göstrings tingslag. Denna domsaga utvidgades 1939 med Skänninge stad för att bilda Folkungabygdens domsaga och tingslag. Sedan de år 1952 bildade storkommunerna i stället för häraderna lagts till grund för domsagoindelningen i Mjölbyområdet, utgjordes Folkungabygdens domsaga av Mjölby stad och Vifolka och Folkunga landskommuner, medan Skänninge stad och Bobergs landskommun ingick i Aska, Dals och Bobergs domsaga. Denna indelning infördes i grunden redan 1948; dock hörde Normlösa tillsammans med övriga delar av Vifolka härad till Folkungabygdens domsaga intill 1952, då socknen lades till Aska, Dals och Bobergs domsaga i samband med att den blev en del av Bobergs nybildade landskommun. Samtidigt som Mjölby kommun bildades 1971 sammanfördes hela detta Mjölbyområde för första gången under gemensam domstol, Folkungabygdens tingsrätt, vilken också innefattade Boxholms och Ödeshögs kommuner. 1975 ändrades namnet till Mjölby tingsrätt med bibehållande av samma domkrets. Centrum i häraderna och tingslagen utgjordes av respektive tingsställe. Tingets mötesplats har i områdets alla härader varierat: Vifolka häradsrätt i Ljunga, Sya, Mjölby och åter Sya, Göstrings häradsrätt i Hogstad, Skänninge och Mjölby, Lysings häradsrätt i Hästholmen, Heda och Ödeshög, Aska häradsrätt i Sjökumla och Motala samt Bobergs häradsrätt i Lönsås och Husbyfjöl. Anmärkningsvärt är att Göstrings härad fram till 1924 hade sitt tingsställe i Mjölby, medan Vifolka – det härad som Mjölby självt tillhörde och var beläget i – hade sitt tingsställe i Sya. Statligt administrativ indelning Från 1634, då länsstyrelserna tillkom, och fram till 1 januari 1965, var den statliga förvaltningen i landet – "lantregeringen" – organiserad på tre nivåer med åtföljande territoriella indelningar: län eller landshövdingedömen under en landshövding som konungens befallningshavande, fögderier med en fogde (kronobefallningsman, kronofogde) som chef, biträdd av en häradsskrivare, samt länsmansdistrikt föreståndna av en länsman (kronolänsman). Från och med 1918 var länsmansdistrikten, som oftast omfattade ett härad, utbytta mot landsfiskalsdistrikt. När polis- och åklagarväsendet förstatligades vid ingången av 1965 upphörde landsfiskalsdistrikten och ersattes med tre åtskilda indelningar: polisdistrikt, åklagardistrikt och kronofogdedistrikt. Fögderiindelningen var ända in på 1700-talet mycket instabil och präglades av feodala inslag. Ett härad lydde antingen omedelbart under kronan eller var förlänat eller utarrenderat. Vid medeltidens slut tillhörde Mjölbyområdets huvuddel Hovs län, som omfattade Dals, Lysings, Vifolka och Göstrings härader, medan Aska härad utgjorde Vadstena kungsgårds län och Bobergs härad Ulvåsa gårds län. Vid 1520-talets mitt, efter Gustav Vasas makttillträde, lydde större delen av Östergötland direkt under kronan, och den västligaste delen av landskapet, omfattande de nämnda sex häraderna och därmed hela den nuvarande kommunens område, bildade ett fögderi benämnt Hovs län. Från slutet av detta årtionde gjordes stora förläningar till åtskilliga stormän, innebärande att så gott som hela Östergötland var bortförlänat. Hovs län gavs i förläning 1531. På 1540-talet drogs dock en stor del av länen in, däribland Hovs 1543. Under sex år därifrån utgjorde hela Hovs län ett fögderi, men länet innefattade då inte Aska och Bobergs härader, vilka i stället tidvis tillsammans bildade ett eget fögderi. Hovs län upphörde 1550 och dess område uppdelades på två nya fögderier: Dals och Lysings respektive Göstrings och Vifolka. Under 1500- och 1600-talen företedde fögderiindelningen en mycket brokig och föränderlig bild med otaliga oregelbundenheter och tätt återkommande förändringar, varvid tidvis större eller mindre delar var förlänade eller utarrenderade. Alla tänkbara konstellationer av två eller tre intilliggande härader förekom som fögderier. 1678–1719 upptog änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding – kallat Vadstena län – Göstring, Lysings och Aska härader och Skänninge stad samt, helt utanför de nuvarande kommungränserna, också Dals härad och Vadstena stad. Benämningen Vadstena län kvardröjde som geografisk benämning även långt efter att livgedinget dragits in under den allmänna förvaltningen. Under 1700-talet fann fögderiindelningen en fastare form, och den indelning av Mjölbyområdet i de tre fögderierna Göstring–Vifolka, Lysing–Dal–Aska och Gullberg–Boberg–Valkebo, som då tillkom, bestod till utgången av 1800-talet. Fögderierna var också numrerade inom länet – Åttonde, Sjunde respektive Andra fögderiet – och dessa benämningar användes vanligen. Fögderiindelningen omreglerades den 1 januari 1900 till likformighet med domsagoindelningen, varefter den genomgått flera förändringar. Vid halvårsskiftet 1946 ändrades fögderiindelningen i grunden, men landsfiskalsdistrikten behölls oförändrade, vilket innebar att Mjölby och Boxholms landsfiskalsdistrikt delades på Mjölby och Vadstena fögderier. 1967 lades hela den nuvarande kommunen, som då utgjorde ett kommunblock, under ett och samma fögderi, Mjölby fögderi, vilket innefattade också Boxholms och Ödeshögs blivande kommuner. Genom den omorganisation av skatteförvaltningen som sattes i verket den 1 januari 1991 upphörde de lokala skattemyndigheterna och därmed också fögderierna. De lokala skattemyndigheterna ersattes av lokala skattekontor inom en sammanhållen länsskattemyndighet, vilken som regional myndighet hade bildats 1987. Skattekontorens verksamhetsområden blev desamma som fögderiernas territorier. Den lokala statliga administrationens nydaning 1965 innebar att Mjölby polisdistrikt kom att omfatta hela den blivande kommunen och därtill Boxholms och Ödeshögs kommunblock. Från samma tidpunkt blev polisdistriktet en del av Motala åklagardistrikt och Motala kronofogdedistrikt, båda med identisk geografisk utsträckning och förutom Mjölby polisdistrikt omfattande Motala polisdistrikt, dvs det territorium som motsvaras av Mjölby–Motala A-region. Efter att åklagarväsendets regionala organisation sedan 1965 bestått av en länsåklagare i varje län, indelades riket vid halvårsskiftet 1985 i 13 åklagarregioner med var sin regionåklagarmyndighet. Mjölby kommun lades därvid under Linköpings åklagarregion. Den nämnda indelningen i kronofogdedistrikt upphörde 1 juli 1988, då varje län blev ett kronofogdedistrikt, och Mjölby kommun hamnade således inom Östergötlands läns kronofogdedistrikt. I takt med att den offentliga verksamhetens omfattning och komplexitet tilltagit, har särskilda indelningar tillskapats för myndigheter som organiserats på regional och lokal nivå. Exempel på denna typ av indelningsenheter från 1900-talets början är postdistrikt, järnvägsdistrikt, väg- och vattenbyggnadsdistrikt, provinsialläkardistrikt, yrkesinspektionsdistrikt, bergmästardistrikt, justeringsdistrikt, skogsdistrikt, revir, lantmäteridistrikt, väghållningsdistrikt, hushållningssällskap, valkretsar vid val till riksdagen och landstinget. Somliga har upphört, andra har genomgått förändringar och ytterligare har tillkommit. I moderna regionala indelningar omfattande större områden än länet har Mjölby kommun regelmässigt förts till den region som har Linköping som centrum, till exempel Linköpings högskoleregion och Linköpings sjukvårdsregion, båda omfattande Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län. Militär indelning Den militära indelningen i Mjölbyområdet under den tid indelningsverket ägde bestånd, dvs från 1680-talet till omkring 1900, motsvaras av de dåvarande båda östgötska regementenas kompaniindelning. Kompaniernas besättning var lokaliserad till och avlönad av rotar (infanteriet) och rusthåll (kavalleriet) inom de socknar som bildar kompaniets område. De båda regementena var från början Östgöta infanteriregemente och Östgöta kavalleriregemente, vilka blev indelta 1685 respektive 1687. 1791 omvandlades det senare till infanteri och sammanslogs de båda till Livgrenadjärregementet (även kallat Livgrenadjärbrigaden), men 1816 delades detta i Första och Andra livgrenadjärregementena, båda med mötesplats på Malmen utanför Linköping och tillhörande Andra militärdistriktet. Efter indelningsverkets upphörande framstår Första livgrenadjärregementet som Mjölbyområdets närmaste militära förband genom att det fick sina värnpliktiga främst från västra Östergötland och norra Småland. 1928 sammanslogs regementena ånyo för att bilda Livgrenadjärregementet. Den militära indelning som grundar sig på kompanitillhörigheten för de rotar och rusthåll som varit belägna inom Mjölbyområdets socknar var för härader eller delar därav följande med avseende på infanteri- respektive kvallerikompanier. Aska härad och Allhelgona, Järstads, Högby, Bjälbo och Appuna socknar av Göstrings härad: Motala respektive Skänninge kompani; Väderstads, Harstads, Hogstads och Västra Skrukeby socknar av Göstrings härad: Ombergs respektive Skänninge kompani; Lysings härad: Ombergs respektive Vadstena kompani; Bobergs härad: Vreta klosters respektive Bergslags kompani; Herrberga och Normlösa socknar av Vifolka härad: Vreta klosters respektive Vifolka kompani samt övriga socknar Vifolka härad: Stångebro respektive Vifolka kompani. När indelningsverket upphört och försvaret organiserades utifrån den allmänna värnplikten, indelades riket i lantförsvarshänseende i enheter på tre nivåer: i ett halvdussin arméfördelningsområden, i inskrivningsområden – oftast ett för varje infanteriregemente och därmed ungefärligen motsvarande länsindelningen – och i omkring 80 rullföringsområden. Mjölbyområdet var uppdelat på Linköpings respektive Motala rullföringsområde inom Östergötlands inskrivningsområde. I samband med att arméfördelningsområdena ersattes av en indelning i militärområden, tillkom inskrivningsmyndigheter med större verksamhetsområden. Östergötland tillhörde Östra värnpliktskontoret i Solna och Östra militärområdet, Milo Ö, fram till halvårsskiftet 1991. Då sammanslogs MiloÖ och Bergslagens militärområde, MiloB, till Mellersta militärområdet, MiloM, varvid Östergötlands län fördes till Bergslagens värnpliktskontor och inskrivningsnämnd i Karlstad. Tätorter med omland De nya mönster för människors beteende som utkristalliserar sig i takt med att ett samhälle förändras låter sig inte alltid inordnas inom fastställda territoriella indelningar. I stället uppkommer informella och spontant utbildade enheter, som får förut fixerade och invanda gränser att bli onaturliga och mindre ändamålsenliga. Bland annat därför genomförs då och då – ofta med avsevärd eftersläpning – indelningsändringar. Genom den indelningsreform som medförde att Mjölby kommun bildades 1971 lades centralortsteorin, som byggs upp utifrån begreppen centralort och omland, till grund för den kommunala och därmed flertalet andra indelningar. Historiskt etablerade enheter har fått ge vika. Dock har församlingen bevarats som atomär grundenhet, vilket innebär att indelningarna fortfarande kan avvika från faktiska handlingsmönster hos invånarna. Lika litet som den nuvarande kommunens yta före tillkomsten av Mjölby kommunblock utgjort någon territoriell enhet, har det före tiden kring Mjölbys upphöjande till stad funnits någon naturlig centralort för området. Den starka agrara prägel som området, liksom det övriga Sverige, hade ända in på 1900-talet innebar att tätorter över huvud taget spelade en liten roll. Fram till de stora förändringar som tog fart vid 1800-talets tredje kvartil fanns i Mjölbyområdet tre mindre ekonomiska centra, som också uppfyllde det statistiska kravet på en tätort, att hysa minst 200 invånare. Skänninge som enda stad utövade allt sedan medeltiden en attraktion på området och var centrum för vissa former av service, men staden hade ingen formell funktion i något kommunalt, ecklesiastikt, judiciellt eller administrativt hänseende för den omkringliggande bygden. Skänninges influensområde sammanföll självfallet inte med den nuvarande kommunen, som ju ingalunda var vare sig känd eller förutsedd. Stadens funktion som ett slags centralort i trakten var framför allt merkantilt betingad, men Skänninge marknad hade också konkurrens av bland annat marknaden i Mjölby. Oftast utgjorde socknen i det självhushållningssystem som rådde en tillräcklig enhet, som man sällan behövde ge sig utanför. Ett viktigt undantag var juridiska ärenden, som vidgade allmogens perspektiv till häradet, dock utan att tingsställena eljest hade någon mer framträdande centralortsroll. Vid sidan av Skänninge fanns två förindustriella centra i form av kvarnbyar vid Svartåns fall: Öjebro och Mjölby. Järnvägens framdragning i området på 1870-talet medförde en brytpunkt i utvecklingen och påskyndade och förstärkte den industrialisering och urbanisering som redan inletts. Det var järnvägens sträckning som avgjorde att Mjölby och inte det tidigare något större Öjebro blev huvudorten i området och med tiden till folkmängden hundrafalt större än sin forna konkurrent på de marknader som utnyttjade den välståndsbringande vattenkraften. I spåren av järnvägens tillkomst blev stationssamhällena viktiga i den fortsatta industriella utvecklingen. Förutom de redan befintliga tätorterna Mjölby och Skänninge, för vars fortsatta öden järnvägen blev helt avgörande, tillkom utefter stambanan respektive Hästholmsbanan orterna Mantorp och Väderstad. De på olika sätt uppkomna men i sin utveckling alla av järnvägen befrämjade tätorterna hade från 1800-talet slut och under första hälften av 1900-talet undergått en sådan expansion att de vid den första allomfattande kommunindelningsreformen 1952 kvalificerat sig som centrum för var sin storkommun i området: Skänninge och Mjölby för var sin vidgad stad, Mantorp för Vifolka landskommun och Väderstad för Folkunga landskommun, som till största delen ingår i Mjölby kommun. Den återstående del som sammanlades till Mjölby kommun, södra delen av Bobergs landskommun, hade sitt kommuncentrum utanför den nuvarande kommunens gränser. Ytterligare tre, mindre tätorter finns inom kommunen: stationssamhällena Sya och Hogstad samt bruksorten Spångsholm. De tätorter som vuxit upp har inte alltid ens varit kyrkby och centrum i en socken och de kan vara belägna på gränsen mellan två eller flera församlingar, vilket exempelvis är fallet med Mantorp. Den senaste kommunindelningsreformen i Mjölbyområdet byggde alltså på förhållandet att Mjölby som den största tätorten i området ansågs attrahera och betjäna det ifrågavarande omlandet och dessutom ha förutsättningar att göra så framdeles. Inom kommunen finns alltså även tätorter på lägre nivåer och med mindre omland, samtidigt som Mjölby i vissa avseenden utgör centralort för ett område större än kommunen, framför allt för sydvästra Östergötland motsvarande kommunerna Mjölby, Boxholm och Ödeshög. På ännu högre nivå inordnas Mjölby under större tätorter och i dessas omland, främst residens-, stifts- och universitetsstaden m m Linköping och därnäst huvudstaden Stockholm. Förutom Linköping har i viss mån Vadstena tidigare haft och har Motala alltjämt en sådan centralortsfunktion för Mjölbyområdet, till exempel genom Mjölbys tillhörighet till det hälso- och sjukvårdsområde inom Östergötlands läns landsting som har sitt centrum i Motala. Vid medeltidens början tillkom den tidens dominerande lokala indelningsenhet, socknen, genom att traktens människor sökte sig till samma centralpunkt, den gemensamma kyrkan. Ett sådant spontant utbildat mönster av människors handlande har också många århundraden senare format Mjölby kommun genom att invånarna i ett ännu större omland sökt sig till det kommunikations- och näringslivsnav som Mjölby tätort blivit. Den kommunindelning som befäst denna utveckling påverkar i sin tur människornas beteendemönster; livet i lokalsamhället utspelar sig idag framför allt inom kommunens hank och stör, så som det under århundraden gjorde i socknarna. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson