Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Bebyggelsen i Mjölby kvarnby Tisdagen den 28 maj 1771 var den ödesdigra dag då Mjölby by med kyrka, kvarnar, manbyggnader och andra hus genom en förödande brand närmast utplånades. Omedelbart därefter började kvarn- och kyrkbyn att på nytt byggas från grunden, bland annat med stöd av rikskollekter från kyrkorna i Sverige och Finland. Den återuppståndna byns mäktigaste byggnad, kyrkan, togs i bruk 1775 och stod helt färdig 1779. Tack vare den karta för byns storskifte, vilken upprättades 1770 och fastställdes endast tre och en halv månad före branden, har eftervärlden en förhållandevis god bild av hur den i grunden medeltida byn gestaltade sig före ödeläggelsen. På grund av bebyggelsens naturliga anknytning till ån skedde ingen utflyttning av gårdsbebyggelse vare sig vid storskiftet eller laga skiftet, som fastställdes 1829. Som följd finns än idag spår av den bebyggelse i kvarnbyn som förmodligen grundlades redan på 1100-talet. Kyrkans läge på den högsta punkten inom bebyggelsen är oförändrat. För övrigt var byn uppdelad på ett antal enheter, som i normalfallet bestod av både kvarn och jordbruk. Till en komplett gård inom byn hörde en del av Svartåns fall, en kvarnbyggnad på strandlinjen, en oftast anslutande byggningstomt med mangårds- och ekonomibyggnader, jord i form av åker, äng och skog på spridda ställen inom byarealen samt torpbebyggelse i utmarkerna. En del av enheterna saknade dock en eller flera av dessa beståndsdelar. Medan kvarnarnas lokalisering var självskriven, låg jordbruksbyns tyngdpunkt i närheten av kyrkan, på motsatt sida av huvudvägen genom byn i det område som numera upptas av Stora Torget och utrymmet mellan detta och ån. Kvarnarna var belägna från Mjölby holme och nedströms. På vänstra stranden låg norr om huvudvägen (nu Kungsvägen) i tur och ordning tomterna till Kanikegården, Klostergården, Nygården, Bondegården och Pilgården samt längst ned Snuggans kvarn, som fått sitt namn efter att dess lott var att "snugga" den sista vattenkraften i fallen. Kvarnarna till nämnda gårdar låg på stranden till respektive byggningstomt, utom när det gäller Nygården och Bondegården som hade sin respektive kvarn på en intilliggande holme i ån. Bondegården fick sin tomt flyttad till denna sida av ån – invid Nygården med samma ägare – vid laga skiftet, och dess kvarn var tidigare Norrgårdens. Pilgårdens kvarn blev med tiden sammanbygd med Klostergårdens. Till nutiden har lämnats Kanikegårdens kvarn samt Klostergårdens och Nygårdens mangårdsbyggnader. Söder om huvudvägen, mellan ån och vägen mot Småland, låg i anslutning till vägkorsningen byns torgplats och i östra kanten av denna Gästgivaregården, som inte var någon av byns egentliga gårdar utan en krog och skjutsstation belägen på mark tillhörande Munkegården. Tomterna på den andra åstranden tillhörde, räknat från stora vägen, Gravgården (mellan nuvarande Norrgårdsgatan och ån; nu Östgöta Enskilda Bank), Lilla Hålan (mellan Norrgårdsgatan och kyrkan; nu f d Hagelin & Co:s järnhandel) och därefter Munkegården (även kallad Månegården och inofficiellt Gästgivaregården) med Måne kvarn (även kallad Stuverum), Norrgården med Sågen (Mjölby såg) och Sågarekvarnen (anlagd 1543 för slottsbygget i Vadstena) samt slutligen Äle kvarn, vars namn ansluter till läget intill Alholmen (som tillsammans med Tallholmen norr därom senare förenades till Norrgårds holme). På norra delen av Mjölby holme var Hålans och Gravgårdens kvarnar förlagda till västra respektive östra åfåran. Till Norrgården hörde förutom Sågen och Sågarekvarnen en mjölkvarn, vars lokal dock skiftat: den kvarn som övertogs av Bondegården, en nedlagd kvarn på Alholmen och en annan på fastlandet invid Norrgårdens byggningstomt samt den som tidigare utgjorde Äle kvarn. Därtill kommer att Måne kvarn eller Stuverum, belägen intill Norrgården, med tiden också kom att ägas till denna. På den södra sidan av huvudvägen låg närmast ån ännu en byggningstomt till Gravgården (nu bebyggd med det hus som uppfördes för Kungshallen) och öster därom Stora Hålan (även betecknad Kattkälla efter sin så benämnda utjord i byns södra del; nu Sparbankshuset), mitt emot Lilla Hålan. Nästa tomt – i norra kanten av det nuvarande Stora Torget och mellan dåvarande Stora Hålan och Kyrktorget – tillhörde först Bondegården, innan denna flyttades över ån och tomten blev en del av Gravgårdens markinnehav. Efter Kyrktorget följde Klockaregården, som i likhet med Gästgivaregården inte var någon regelrätt gård utan, som namnet antyder, bostad för en av socknens funktionärer. Söder om Kyrktorget låg mangårdsbyggnaden till Södergården, som saknade kvarn, och därintill någon form av bebyggelse som tillhörde Hospitalsutjorden. Med okänt läge i byn fanns en gård med kvarn kallad Skattegården, som försvinner ur källorna och därför antagits ha blivit nedlagd på 1500- eller 1600-talet. Överensstämmelsen mellan vad som betecknas som bondejord respektive skattejord kan dock tyda på att det är fråga om ett tidigare namn för Bondegården. Utanför byns sammanhållna bebyggelse låg pastoratets kyrkoherdeboställe, prästgården Duvelund, som i likhet med Södergården och självfallet Gästgivare- och Klockaregårdarna, inte ägde någon kvarn. Prästgården fanns på denna plats redan före den stora branden, och den spridda uppgiften att den utflyttades för att undgå en eventuellt ny eldsvåda är alltså felaktig. Efter fallen i Mjölby by fanns inom socknen kvarnar även vid Mjölkulla, Egebytorp samt Egeby, nyanlagd på 1700-talet och med tiden flyttad uppströms till Älvkulla. Dessutom existerade en kvarn benämnd Ölle, som var öde från omkring år 1600. Samtidigt som kvarnbyns byggningstomter har varit utgångspunkt för den stegvisa förnyelsen och utvidgningen av stadskärnan, har tätortens yttre partier till en del formats av annan bebyggelse som uppstått i agrarsamhället. Framför allt är det fråga om torp, backstugor och liknande utmarksbebyggelse, som förlades till mindre bördiga ställen, gärna vid gränserna mellan gårdarnas marker och längs färdvägarna ut ur byn. På den nuvarande tätortens yta fanns periferibebyggelse bland annat utmed vägen till Sörby vid Jerikodal och Jonsberg, vägen till Hogstad vid Liden, Höglid och Kungshöga, vägen till Skänninge respektive Veta vid Egebybacken, vägen till Sya vid Spännarhem och Albacken, vägen till Bockarp vid Brunnsvik och Skogen, vägen till Västra Harg respektive Östra Eldslösa vid Snippen och Solskina, vägen till Västra Eldslösa vid Kattkälla, Ljungkullen och Skogsudden samt kring vägskälen Bockarp–Västra Harg och Västra Harg–Västra Eldslösa. Till denna typ av områden lokaliserades också soldattorp. Mjölby by höll inte själv någon soldat men inom dagens tätort hade angränsande byar sammantaget nio soldattorp: Västra Eldslösa två (i kilen mellan vägarna till Bockarp och Västra Harg, vid servicehuset Boken), Östra Eldslösa ett (söder om Hargsvägen vid avtagsvägen mot Rothemmet bland Solskinatorpen), Egeby två (söder om Runögatan på Egebybacken), Egebytorp ett (sydost om järnvägsundergången vid Albacken) samt Hulje i Västra Skrukeby socken fyra (alla i Kungshöga, två vid Gustaf Emils gränd och två vid Kungsvägen ned mot Mjölby). En del av dessa bebyggelsesamlingar utvecklades till små frivuxna förstadssamhällen, däribland Egebybacken, Kungshöga och den så kallade Eldslösagatan. Vid tillkomsten av municipalsamhället, vars avgränsning i allt väsentligt följde byns definition, hamnade en del av utmarksbebyggelsen – belägen på exempelvis Egeby, Hulje respektive Östra Eldslösa byars mark – omedelbart utanför det stadsplanelagda området. Där kunde bebyggelsen frodas under gynnsamma förutsättningar i det att man undgick såväl stadsstadgornas inskränkningar som municipalskatten. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ © 2022 Per Andersson