Mjölbyhistoria Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum Per Anderssons forskning och texter om Mjölbys historia
	Mjölbys ägare Ägandet av mark och vatten – gårdar och kvarnar – i Mjölby har under århundradenas lopp skiftat på ett sätt som väl avspeglar samhällets förändring i den svenska historien. Kvarnbyns äldsta kända ägare – och antagligen även dess anläggare – hade sin hemvist i rikets översta skikt, bestående av bland annat kungliga personer, stormän och prelater. Genom donationer överfördes merparten av egendomen i Mjölby från dessa till kloster och andra religiösa subjekt, såsom Vreta och Alvastra kloster och Skänninge och Vadstena hospital. Om dessa medeltida ägoförhållanden vittnar namnen Kanikegården, Klostergården, Munkegården och Hospitalsutjorden. Under reformationen drogs alla kloster- och kyrkoägda kvarnar och gårdar in till kronan, som blev ägare till i det närmaste hela byn. Kungamakten använde under 1500-talets andra och 1600-talets första hälft denna egendom som förläningar och förpantningar till adelsmän. Den som framför andra gynnades var den mångsidige stormaktstida karriäristen Anders Gyldenklou (1602–1665), född på Slomarp och slutligen regeringspresident i Pommern. I sin ägo samlade han – utan att själv vara bosatt på orten – större delen av Mjölby by, såsom Klostergårdens, Gravgårdens, Munkegårdens, Norrgårdens, Hålans och Äle kvarnar, Sågarekvarnen, Mjölby såg samt Gästgivaregården. Reduktionen medförde dock att en del av förvärven återgick till kronan. Han blev även ägare till Hulterstads säteri, vars flerhundraåriga inflytande över Mjölby by och socken då inleddes. Till kyrkan hörde naturligt nog också kyrkoherdebostället. Sedan möjligheten till skatteköp öppnats, inleddes under senare hälften av 1700-talet en ny fas i ägandets historia. För första gången kom mark och vatten att ägas av personer som också bodde och verkade i byn, självägande bönder och mjölnare. Skatteköpen gjordes framför allt av bönder från närbelägna slättsocknar men även av Hulterstads ägare. Följden blev att några få kapitalstarka allmogesläkter dominerade Mjölby under större delen av 1800-talet. På åns östra sida residerade sedan 1776 släkten Salomonsson i Norrgården som ägare till flera kvarnar och andra förindustriella anläggningar. En motsvarande ställning på den västra sidan hade från 1801 släkten Gustafsson, ägare till Nygården, Bondegården och Pilgården. Släktkretsen Hagelin–Wiström, med bland annat Mjölbykungen Carl Göran Hagelin (1827–1892), innehade Klostergården och övertog senare också Pilgården. Hålan har omväxlande ägts inom olika släkter, bland annat Salomonsson, Hagelin och den gamla mjölbysläkten Sundström, som även innehaft andra kvarnar i byn och dessutom sett en av sina medlemmar som pastoratets kyrkoherde. Hulterstads ägande kvardröjde längst i en behållen del av Gravgården och i Mjölkulla utanför byn. När kvarnbyn i och med järnvägens tillkomst började omvandlas till en industriort, följde en bolagsbildning för att skapa större och mer konkurrenskraftiga kvarnföretag. Först ut var en ny aktör, som kom till byn samtidigt som järnvägen, direktör Wilhelm Edlund (1844–1924). Han inköpte Hålans och Gravgårdens kvarnar och bildade därav Mjölby kvarnaktiebolag. Släkten Gustafssons kvarninnehav transformerades till Mjölby ströms kvarnbolag och Hagelin–Wiströms till Klosters kvarnaktiebolag. I takt med stationssamhällets snabba expansion tilltog behovet av insatser från kommunalt håll för att ta till vara den växande tätortsbefolkningens gemensamma intressen, bland annat i fråga om användningen av mark och vatten. Följden blev att municipalsamhället och därefter staden och kommunen förvärvade det ena efter det andra av agrarsamhällets jordområden, med tiden även utanför byn, för att möjliggöra byggande av såväl bostäder som industrier. Dessutom uppköptes fallen i ån för byggande av ett kraftverk för elproduktion, varmed vattenkvarnarnas tid var förbi och åns stränder rensades från sina kvarnbyggnader med hjulhus utskjutande i strömmen. Den kommunaliserade marken har till största delen styckats och försålts till privata ägare i samband med exploateringen. Förutom vad kommunen behållit för allmänna ändamål och för allmännyttans bostäder, ägs idag fastigheterna i Mjölby tätort till största delen av dem som bor eller driver verksamhet där. Mjölbyhistoria – Den kungliga kvarnbyn vid Svartån som fick järnväg och blev sydvästra Östergötlands centrum. Stockholm, 2011. 284 sid. ISBN 978-91-87784-21-7.	slekt.se/mjolby Start Mjölbyhistoria ➤ Start slekt.se ➤ Kontakt ➤ © 2022 Per Andersson