Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Dags för Sverige att göra som Danmark – ta bort Tre kronor från riksvapnet Danmarks nye kung Frederik X tillkännagav vid nyår 2025 att han beslutat ändra sitt kungavapen, motsvarigheten till stora riksvapnet i Sverige och tidigare benämnt så även i Danmark. De fyra fälten i huvudskölden innehåller nu på likställt sätt vapnen för riksgemenskapens tre delar, Danmark, Färöarna och Grönland, samt Sønderjylland eller Slesvig, som breder ut sig på båda sidor om den dansk-tyska gränsen. Med förändringen sänds en symboltyngd signal om att de båda atlantiska självstyrande områdena, där en del invånare förespråkar självständighet från Danmark, är viktiga och fortsatt önskade delar av gemenskapen. I den föregående versionen av det kungliga vapnet var sköldemärket för själva Danmark dubblerat och upptog två av de fyra fälten, medan ett tredje fält rymde såväl Färöarnas som Grönlands vapen och dessutom tre kronor, ordnade två över en, av guld på blå botten. Sønderjyllands vapen kvarstår oförändrat i det fjärde fältet. Att trekronorsvapnet nu har tagits bort från det danska kungavapnet, där det funnits ända sedan medeltiden, har vållat uppmärksamhet i svenska medier, med formuleringar som "Danmarks nya kungavapen – där den svenska symbolen tre kronor utraderats" och "Danska dissen: 'Sverige betyder väldigt lite'" i Dagens Nyheter, "Sverige försvinner ur danska riksvapnet" i Göteborgs-Posten, "Tre Kronor är en nationell symbol som tillhör Sverige" i Expressen och "I 628 år har det danska riksvapnet inkluderat Sveriges tre kronor" i SVT. Två undertoner kan skönjas i rapporteringen, den ena negativ och den andra positiv gentemot Sverige. Antingen vänder danskarna ryggen till det betydelselösa Sverige eller så ger de försonande upp sin ambition att erövra den gamla fienden. Men medierna har fått det hela om bakfoten. De tre kronorna i Danmarks vapen har aldrig varit en symbol för Sverige, och det är inte fråga om det svenska så kallade lilla riksvapnet med samma utseende. Så här ligger det till: I början av medeltiden formades tre skandinaviska kungariken i anslutning till ärkebiskopsdömena i Lund, Trondheim respektive Uppsala: Danmark, Norge och Sverige, vars territorier möttes vid Göta älvs mynning. De kungaätter som behärskade var sitt av rikena var sammanvävda genom äktenskapsförbindelser och alla tre dog ut på manslinjen under 1300-talet. På en grund av arv tillföll då rikena en och samma person, den pommerske hertigen Bogislav, som under namnet Erik kröntes i Kalmar 1397 till kung över hela Norden, Europas till ytan största statsbildning från Karelen i öst till Grönland i väst. Det första steget till en gemensam monark i Norden togs när Norges kung Håkon V dog 1319. Hans dotter Ingeborg var gift med den svenske kungasonen hertig Erik, och deras son Magnus Eriksson blev kung av både Norge och Sverige, liksom dennes son Håkan Magnusson. Han var gift med Margareta, dotter till Danmarks sista kung Valdemar Atterdag som dog 1375. Håkan och Margaretas enda barn, Olof, var i sin tur sista manliga medlem av den svenska kungasläkten. Han var således arvinge till alla tre rikena och blev kung av Danmark 1376 och Norge 1380 men hann aldrig bli kung av Sverige innan han dog endast 16 år gammal 1387. Hans mor blev då regent över Danmark och Norge och 1389 även Sverige. Kungavärdigheten gick därefter vidare i den nu gemensamt nordiska släktkretsen, och kungarna kunde fortsättningsvis åberopa arv till alla de tre ländernas troner: först Erik av Pommern, efter honom Kristofer av Bayern och sedan Kristian av Oldenburg, som valdes till kung av Danmark 1448, Norge 1450 och Sverige 1457. Denne blev stamfader för den Oldenburgska ätten som med sonen Hans och sonsonen Kristian II regerade i hela Kalmarunionen tills Gustav Vasa, som saknade kungligt ursprung, tog Sverige med Finland ur unionen 1523 och lät sig själv utses till kung där. I Danmark fortsatte den gamla nordiska kungasläkten att regera ända tills drottning Margrethe II abdikerade 2024. Unionskungarna var alltså inte specifikt danska, som antagonisten Gustav Vasas propaganda velat göra gällande, utan lika mycket svenska och norska. Gustav Vasa orsakade en politisk splittring av Norden som varade i 500 år och reparerades först genom Finlands och Sveriges inträde i Nato 2023 respektive 2024. En språklig konsekvens av att Gustav Vasa spräckte den nordiska enheten är att nordbor från olika länder i dag har svårt att förstå varandra språkligt. Det hade kunnat undvikas om vi på 1500-talet fått en gemensam bibelöversättning och inte en svensk och en dansk, vilka blev normerande för två åtskilda skriftspråk. Mot den historiska fonden framträder förklaringen till att tre kronor – på grund av missförstånd och hybris – har kommit i bruk som officiell symbol för Sverige. Detta vapen var inte alls menat för Sverige utan infördes som ett unionsvapen av Magnus Eriksson senast på 1330-talet. Varje krona representerade en av hans domäner: Sverige, Norge och Danmarks östra del i form av Skåne, vilka han hade förvärvat genom fädernearv, mödernearv respektive köp. Det verkliga vapnet för Sverige var enligt tidens sed släktvapnet för den kungliga Bjälboätten, tidigare kallad Folkungaätten: i blått fält tre ginbalksvis ställda strängar av silver överlagda med ett upprest lejon av guld. När drottning Margareta samlade hela Norden under sin ledning började hon senast 1390 använda sin svärfar Magnus trekronorsvapen. Därmed blev det en symbol för alla de tre nordiska rikena Sverige, Norge och Danmark. Fortsättningsvis fanns tre kronor i alla unionsmonarkers vapen, som samtidigt innehöll fält med vapnen för var och en unionens delar, däribland Sveriges lejonvapen. Kung Karl Knutsson (Bonde), som temporärt tog Sverige ur Kalmarunionen, införde i mitten av 1400-talet vad som ännu i dag är modellen för Sveriges stora riksvapen: två fält med tre kronor och två fält med Bjälboättens vapen samt den regerande monarkens släktvapen i en hjärtsköld. Bjälboättens vapen avsåg Sverige och de tre kronorna kungens vidare nordiska anspråk. Karl blev för en kort tid också Norges kung men aldrig Danmarks. Trekronorsvapnet i såväl Danmarks som Sveriges stora riksvapen symboliserar alltså att respektive kung anser sig ha rätt att härska över hela Norden. Inte i något av fallen har de tre kronorna varit avsedda som symbol för Sverige. Danmark, som är det enda av kungarikena som inte har utträtt ur Kalmarunionen, har alltså till 2024 fortsatt att regeras av den nordiska kungasläkten. Dess anspråk på även Sveriges och Norges kungakronor är dynastiskt fullt legitima. Något liknande har inte funnits för Gustav Vasa och efterföljande svenska kungar att åberopa. Det står därmed klart att det varit Danmarks monark, inte Sveriges, som haft rätten till trekronorsvapnet i sin egenskap av arvtagare till hela Norden. Oldenburgarnas arvsanspråk på de nordiska rikena förutsätter manlig härstamning. Eftersom kung Frederik X ärvt Danmarks tron från sin mor och inte själv tillhör Oldenburgska ätten, är det logiskt att de tre kronorna inte förekommer i hans kungavapen. Att Sveriges och Danmarks kungar har krigat för att hindra varandra att använda trekronorsvapnet har inte handlat om att detta skulle ha varit en rikssymbol för Sverige utan att det som unionsvapen symboliserade anspråk på det samlade Norden och därmed även motståndarens land. Samtidigt ska det inte uteslutas att Gustav Vasa misstog trekronorsvapnet för att vara just en symbol för Sverige. Därtill kommer ytterligare en felaktig uppfattning, där uppdelningen på svear och götar i den svenska kungatiteln "Sveriges och Götes konung" från medeltiden och fram till 1973 överfördes på de två vapnen i stora riksvapnets huvudsköld. Trekronorsvapnet kom att betraktas som Svea rikes vapen och Bjälboättens lejon Göta rikes, omtalat som Göta lejon. Bjälboätten var förvisso baserad i Götalandskapen men ättevapnet har aldrig betecknat någon statsbildning omfattande enbart dessa. Lika oriktigt reducerades unionsvapnet tre kronor till att avse endast Svealandskapen. I dag används som främsta heraldiska symbol för Sverige – av regeringen, försvaret, polisen och andra myndigheter – varken rikets egentliga vapen, Bjälboättens lejon, eller det fullständiga stora riksvapnet med både lejonet och de tre kronorna utan en förenklad variant: det så kallade lilla riksvapnet med enbart tre kronor i skölden – alltså unionsvapnet! Tre kronor som kännetecken för Sverige rymmer anspråk på landområden utanför dagens gränser, vilket är en problematisk symbolik när Europa så påtagligt bevittnar att en stat anser sig har rätt till en annans territorium. Den ena kronan avsåg Norge med de tidigare norska Island, Färöarna och Grönland, den andra först Skåne men snart hela Danmark och den tredje Sverige med Finland och Åland. Eftersom Sverige dessbättre inte längre har ambitionen att lägga under sig sina nordiska vänner, är tre kronor inte ett lämpligt vapen för Sverige. Genom att använda Bjälboättens lejon som Sveriges rätta riksvapen skulle unionsvapnet med tre kronor kunna återgå till att beteckna hela Norden. I likhet med att Europeiska unionens tolv stjärnor inte förmeras när nya länder ansluter kunde antalet kronor bestå trots att Norden numera rymmer fem stater. Men det skulle nog innebära en alltför tydlig obalans till de tre monarkiernas fördel och de båda republikernas nackdel. Det återstår för Sverige att i likhet med Danmark avskaffa de tre kronorna i rikets och kungahusets vapen.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024–2025 Per Andersson Läs boken Maximal demokrati här Maximal demokrati av Per Andersson (178 sidor) ➤ Läs också Per Anderssons bok Demokrati mot monarki (94 sidor) ➤