Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Sverige är en godtycklig skapelse Den stat som kallas Sverige är en nyckfull skapelse. Man kan i dag uppfatta landet som naturligt avgränsat till Nordens mellersta halvö, befolkad av just svenskar. Men detta är högst diskutabelt. I ett historiskt perspektiv är inte Sveriges omfattning eller ens existens självklar. Sverige har inte tillkommit som en statsbildning för ett folkslag enligt något slags nationalstatsprincip. I stället har riket vid varje tidpunkt i historien omfattat det territorium som Sveriges kung behärskat. Inom detta lever sedan långt före riksbildningen flera etniska grupper, såsom skandinaver, samer och finnar. Dessa är dessutom, oberoende av alla statsgränser, vidare spridda över den del av jordytan som i dag hyser de fem nordiska länderna och även därutanför. Det var inte givet att Norden skulle bli uppdelat som det har blivit, och under århundradena har gränser och områdens tillhörighet skiftat dramatiskt. Finland och Island är sent tillkomna som självständiga stater, 1917 respektive 1944. I början av medeltiden formades tre skandinaviska kungariken i anslutning till de tre ärkebiskopsdömen som påven inrättade i Lund, Nidaros (Trondheim) och Uppsala: Danmark, Norge och Sverige, vilka möttes vid Göta älvs mynning. Instabiliteten i statsindelningen visar sig inte minst i att alla de tre för respektive riksbildning centrala ärkebiskopssätena hamnade inom Sveriges gränser genom Roskildefreden 1658. Kategoriseringen i danskar, norrmän och svenskar är en följd av den politiska uppstyckningen av territoriet och inte grundad i att det skulle ha funnits tre till ursprunget åtskilda folkslag. I stället är Skandinaviens befolkning ett sammansmält resultat av flera invandringsvågor under olika perioder efter inlandsisens avsmältning. Dialektala variationer i det gemensamt nordiska språket har med tiden formerats till separata språk för staterna. På 1300-talet uppstod tillfälle att upphäva den konstlade splittringen av Norden. De tre kungaätter som behärskade var sitt av de nordiska rikena var sammanvävda genom äktenskapsförbindelser och alla tre dog ut på manslinjen. På en grund av arv tillföll då rikena en och samma person, den pommerske hertigen Bogislav, som under namnet Erik kröntes i Kalmar den 17 juni 1397 till kung av Guds nåde över de tre rikena. Därmed etablerades Kalmarunionen, som sträckte sig över hela Norden från Karelen i öst till Grönland i väst och var Europas till ytan största statsbildning. Utanför dagens fem nordiska länder med de självstyrande områdena Åland, Färöarna och Grönland ingick även Shetlandsöarna och Orkneyöarna. Gemensamma politiska och ekonomiska intressen att stå emot tysk expansion norrut var motiv till denna personalunion. Den betraktades som permanent samtidigt som varje land även fortsättningsvis hade egna lagar och riksråd. Väg för en gemensam monark i Norden började banas när Norges kung Håkon V dog 1319 som sista ättling på manssidan till den norska kungaättens stamfader Harald Hårdråde. Håkons dotter Ingeborg var gift med den svenske kungasonen hertig Erik, och deras son Magnus Eriksson blev kung av både Norge och Sverige, liksom dennes son Håkan Magnusson. Den sista ättlingen på manslinjen till Danmarks kung Sven Estridsson var Valdemar Atterdag, död 1375, och hans dotter Margareta var gift med Håkan Magnusson. Deras enda barn, Olof, var i sin tur sista manliga medlem av den svenska kungliga Bjälboätten med Birger jarl som stamfader. Olof var således arvinge till alla tre rikena och blev kung av Danmark 1376 och Norge 1380 men hann aldrig bli kung av Sverige innan han dog endast 16 år gammal 1387. Hans mor, drottning Margareta, blev då regent över Danmark och Norge och 1389 även Sverige, efter att Magnus Erikssons syster Eufemias son Albrekt av Mecklenburg varit kung där sedan 1364. Margaretas syster Ingeborg var gift med en annan son till Eufemia, Henrik. Deras dotter Maria hade sonen Bogislav av Pommern, som Margareta alltså under namnet Erik gjorde till sin arvinge och blev kung över det samlade Norden. Han kunde på sin morfars sida åberopa arv till Sverige och Norge och på sin mormors till Danmark. Erik blev dock avsatt och dog barnlös. Kungavärdigheten övergick till hans syster Katarinas son Kristofer av Bayern, som valdes till kung av Danmark 1440, Sverige 1441 och Norge 1442. Även han dog barnlös och tronerna gick vidare via ett tredje barn till Eufemia, Ingeborg, genom hennes son Gerhard VI av Holstein och hans dotter Hedvig till hennes son Kristian av Oldenburg, som valdes till kung av Danmark 1448, Norge 1450 och Sverige 1457. I de båda förra regerade han fram till sin död 1481 och i Sverige till 1464. Han gifte sig med föregångarens drottning och blev stamfader för den kungaätt, Oldenburgska ätten, som med sonen Hans och sonsonen Kristian II regerade i Kalmarunionen ända till dess upplösning. Ätten, som fortsatt innehade Danmarks tron till 2024 och innehar Norges än i dag, härleder sina tronanspråk till alla de tre rikenas gamla medeltida kungaätter. Unionskungen var inte specifikt dansk, som hans motståndare Gustav Vasas propaganda velat göra gällande, utan lika mycket svensk och norsk. I likhet med de tidigare unionskungarna härstammade Kristian I från svensk-norske Magnus Erikssons syster Eufemia men till skillnad från föregångarna inte från danske Valdemar Atterdag utan först dennes farfar Erik Klipping, som var Danmarks kung 1259–1286 och morfars farmors morfar till Kristian. Huvudstäder i modern bemärkelse förekom inte under medeltiden utan kungarna ambulerade mellan sina slott runt om i rikena. Den plats där unionskungen oftast residerade var Köpenhamns slott, som kom i kungamaktens ägo 1417 under Erik av Pommern. En medlem av Kristian I:s ätt lanserades utan framgång som ny svensk kung efter Karl XII:s död 1718. I följd av riksdagens tronföljarval 1743 återkom dock ätten på Sveriges tron 1751–1818. År 1809 utsågs den på nytt till framtida svensk kungaätt, men den valde tronföljaren Kristian August avled redan 1810, då namnändrad till Karl August. I dag är en ättemedlem, Charles III, kung av Storbritannien, Nordirland, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Andra inom ätten har varit kejsare av Ryssland, kung av Grekland, kung av Island, storhertig av Oldenburg och hertig av Schleswig-Holstein. Norge valde vid sin självständighet från såväl Danmark 1814 som Sverige 1905 en oldenburgare till kung. I Sverige har Kristian I:s ättlingar förpassats från tronen två gånger och ersatts med Vasa 1523 och Bernadotte 1818. Under närmare hundra år före Kalmarunionens upplösning agerade en del med varandra besläktade medlemmar av det svenska högfrälset för att lämna unionen och utse en ur de egna leden till kung, medan ståndsbröder i andra ätter ville bevara unionen. Växelvis med återinsatta unionskungar blev så Karl Knutsson (Bonde) 1438 riksföreståndare och sedan tre gånger vald till kung, efterföljd som riksföreståndare av Sten Sture den äldre i två omgångar, Svante Nilsson (Sture), Sten Sture den yngre och Gustav Eriksson (Vasa), som valdes till kung 1523 och definitivt tog Sverige ur unionen. Spänningarna inom Kalmarunionen framstår som en kamp mellan aristokrati och kungamakt, med skiftande lojaliteter. Man kan notera att unionskungen Erik utsåg blivande kung Gustav I:s farfars far Kristiern Nilsson (ägare av gården Vasa i uppländska Skepptuna) till drots och blivande kung Karl Knutsson (Bonde) till marsk. I Sverige avsattes den siste unionskungen Kristian II 1521. Han mötte samma öde i Danmark och Norge två år senare och efterträddes som kung där av sin farbror Frederik I. Personalunionen mellan dessa två länder bestod och snart inlemmades Norge och tillhörande atlantiska öar som en del av det danska riket. Ett samlat Norden förbyttes i en närmare 300-årig uppdelning och fiendskap mellan en dansk och en svensk kungamakt, båda med ambitioner att sluka motparten och återupprätta ett enat Norden under sin egen ledning. Den stora blodspillan som härigenom drabbade Nordens människor var inte betingad av någon osämja mellan ländernas befolkningar utan en maktkamp mellan härskare, på det nordiska folkets bekostnad. Ett enat Norden hade förmodligen bättre kunnat stå emot tyska och ryska expansionsförsök genom historien, i linje med Kalmarunionens avsikt. En språklig konsekvens av att Gustav Vasa spräckte den nordiska enheten är att nordbor från olika länder i dag har svårt att förstå varandra, inte minst svenskar och danskar. Om unionen bestått hade vi på 1500-talet kunnat få en gemensam bibelöversättning i stället för en svensk och en dansk, vilka blev normerande för två åtskilda skriftspråk. De dialektala skillnaderna inom Norden anses inte som större än inom det tyska språkområdet, varmed det inte framstår som omöjligt med ett enda nordiskt skriftspråk med i sin tur förenande effekt på det talade språket. Språkgemenskapen skulle onekligen också ha stärkts med samma radio och TV i hela Norden. Att kommunicera på ett gemensamt modersmål i unionen hade varit lika självklart som det i dag är inom varje land för sig. Sverige framträdde som en statsbildning kring Vättern och Mälaren, där befolkningen utgjordes av götar respektive svear. Riket formades under tidig medeltid som en federativ stat av länder nära anslutande till kyrkans stift: Östergötland (Linköping), Västergötland (Skara), Uppland (Uppsala), Västmanland (Västerås), Närke och Södermanland (Strängnäs), med utsträckning till delar av Småland med Öland, Dalsland, Gästrikland, Dalarna respektive Värmland (som räknades till Götaland men senare kom att administreras tillsammans med Närke). De små landen inom Växjö stift anslöt sig till riket först på 1200-talet. Med början på 1100-talet koloniserades Finland, och efter hand utsträcktes riket längs Norrlandskusten och till samernas områden. Under några få år under stormaktstiden utvidgade Gustav Vasas barnbarns barn Sverige markant genom erövringar i krig mot Danmark: 1645 Jämtland, Härjedalen, socknarna Särna och Idre, Gotland, Ösel (förlorat till Ryssland 1710) och Halland (på trettio år) samt 1658 Skåne, Blekinge, Halland (permanent) och Bohuslän samt Bornholm och Trondheims län, vilka båda dock återlämnades två år senare. Efter att Sverige tillskansat sig Danmarks östra rikshalva gjorde Ryssland 1809 detsamma med Sveriges i form av Finland. 1814 lade Sverige beslag på Danmarks norra riksdel genom att tvinga Norge i personalunion. Tre områden som flyttats mellan monarkierna förklarade sig med tiden självständiga, Norge 1905, Finland 1917 och Island 1944, medan Sverige har behållit de erövrade danska landskapen i söder och norska i väster. Ingen av de provinser som Sverige skaffade sig utanför Norden, såsom Bremen-Verden, Svenska Pommern, Livland, Estland och Ingermanland, finns kvar sedan Wismar gavs upp som den sista 1903. Fem länder med var sin del av Nordens kustlinje och innanförliggande landområde har blivit regionens uppsättning av stater. Men historien hade kunnat ta en annan väg. Götarna på ömse sidor av Vättern kunde ha format ett rike, svearna i Mälardalen ett annat, smålänningarna ett kring Växjö, och norröver hade det inte varit omöjligt med ett mellannorrländskt och ett samiskt rike. Om det varit mildare i början av februari 1658 så att Bältens is inte burit hade närmare två miljoner skåningar, blekingar och hallänningar i dag kunnat ta Öresundståg till inte bara ett främmande lands huvudstad utan till sin egen, Köpenhamn. Riksgränsernas dragning skiljer grannar som kan se till varandra över sundet och sammanför samtidigt malmöbor med invånarna i Kummavuopio, dit vägen är 200 mil lång och delvis går genom Finland. Sveriges tidigare danska och norska landskap, liksom Finland och Island, har under klart längre tid tillhört en annan stat än den nuvarande. Det är dock inte vare sig givet eller enkelt att återställa vad historiens nycker åstadkommit. Efter andra världskriget klövs Tyskland, och den östra delen blev en sovjetrysk satellitstat. Återföreningen 1990 var efterlängtad och välkomnad av de flesta. En parallell är Sveriges klyvning 1809, då Ryssland ryckte loss den östra riksdelen Finland, men någon återförening har inte skett och efterfrågas knappast längre. Detsamma gäller Danmarks förlust av sin östra riksdel i ett slag 1658, liksom Islands, Färöarnas och Grönlands separation från Norge. Inte heller suveränitet för Skåneland, som en analogi med Finland, finns på dagordningen. Konflikterna mellan Danmark och Tyskland om Sydslesvig, mellan Finland och Ryssland om Karelen och mellan Sverige och Finland om Åland är också bilagda. Om Sverige skulle hävda överhöghet över allt land som någon gång i historien ingått i riket, skulle Stockholm petas från platsen som Sveriges största stad av Sankt Petersburg, byggd på gammal svensk mark. Samtidigt skulle gasledningen Nordstream inte vara rysk-tysk utan svensk-svensk, gående mellan de båda svenska städerna Viborg och Greifswald. Ingen demokrat motsätter sig självständighet för Norge, Finland och Island. Samtidigt som man kan beklaga den uppstyckning av Norden som maktintressen genom historien orsakat, har det uppstått ett mervärde med fem parallella stater som kan forma de lösningar var och en finner bäst, till inspiration för varandra. Grundläggande är att folkets egen vilja får vara avgörande för självständighet och tillhörighet, i Norden såväl som Ukraina, Taiwan, Skottland och Katalonien.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024–2025 Per Andersson Läs boken Maximal demokrati här Maximal demokrati av Per Andersson (178 sidor) ➤ Läs också Per Anderssons bok Demokrati mot monarki (94 sidor) ➤