Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Dags för en ny stavningsreform Dom, dom, dom, dom – fyra ord med olika betydelse och tre skilda uttal men en och samma stavning: en kyrka (dååm), ett rättsutslag (domm), en portugisisk herrtitel (dåmm) och ett pronomen i talspråk (dåmm). Samtidigt över 60 olika sätt att skriva sje-ljudet på. Och hur många m och s ska det vara i kommissionsdomare? Det är inte lätt att behärska konsten att stava på svenska. Skolbarn, invandrare och andra som ska lära sig språket tvingas ägna tid och möda åt en mängd avsteg från grundprincipen för hur man enkelt och tydligt återger ord i skrift. Vårt skriftsystem bygger på så kallad fonematisk stavning, där varje betydelseskiljande ljud (fonem) motsvaras av en unik bokstav (grafem). I sin ideala form innebär det ingen ovisshet om hur ett skrivet ord ska uttalas och ett talat ord skrivas. Språket förändras med tiden, och det har medfört avvikelser mellan uttal och stavning. Genom att reformera stavningen kan man öka överensstämmelsen mellan talat och skrivet. I svenskan har för tre fonem lagts till bokstäver som inte fanns i det ursprungliga alfabetet: å, ä och ö (även engelskan och franskan har dessa ljud men saknar särskilda bokstäver för dem). 1889 förändrades stavningen av ä-ljudet från e till ä (jern blev järn) och ersattes w med v, q med k och th med t. 1906 renodlades stavningen av v-ljudet från f, fv och hv till enbart v. Då byttes också för t-ljudet stavningen dt mot tt (rödt blev rött). Under 1800-talet skedde stegvis även vissa andra förändringar, såsom att man övergick till att skriva f i stället för ph och i vissa ord k i stället för g (slagtare blev slaktare). Men fortfarande återstår många fall av föråldrad stavning att uppdatera. Det visar exempelvis orden "Sverige" och "och", som fonematiskt snarare skulle stavas "Svärje" respektive "åkk". Tre av svenskans betydelseskiljande ljud har ännu inte någon egen bokstav, utan vi skriver dem på en rad olika sätt: 7-ljudet (sj, sk, skj, stj, ssj, sch, ch, sh, j, g, ge, gi, ti, i, si, ssi, sti, stg, xi, xj med flera i främst lånord, gamla släktnamn och dialektformer), 20-ljudet (tj, k, kj, c, j, ch) och ng-ljudet (ng, n, g). Även stavningen av j-ljudet varierar betydligt: j, g, dj, gj, hj, lj, y, i och ig. Ytterligare ljud som också skrivs på andra sätt än med sin egen bokstav är k (c, ch, g, q, x), s (c, ps, sc, t, x, z) och å (o). Onödigheterna i svensk stavning säger oss kanske att det är dags att inte längre acceptera en så stor variation att exempelvis ks också kan skrivas gs, cks, cc eller x. Det finns även andra mindre utbredda avvikelser, såsom att l faller bort i värld och karl, att mig, dig och sig i talat språk rimmar på ej och att personnamn inte sällan behåller äldre stavning. Fem av alfabetets 29 bokstäver är överflödiga för att återge ljud i svenska språket. Av dem kan w och z ändå komma till användning för engelska ord som inte sällan vävs in med bibehållet uttal, medan c, q och x helt kan ersättas med andra bokstäver. Språkets vokaler har en kort och en lång variant, som är betydelseskiljande. I stavningen av personnamn finns rester från språkhistorien som visar hur man försökt uttrycka lång vokal i skrift: Gren, Green, Grehn, Grén, Gréen och Gréhn. Huvudmetoden för att skilja mellan kort och lång vokal har dock blivit att markera kort genom att dubbelteckna den efterföljande konsonanten, trots att det inte är den som språkanvändaren uppfattar som lång. Denna omständlighet är dessutom inte konsekvent genomförd. Orden skylt (av skyla) och skylt (informationstavla) uttalas olika utan något extra l, medan det senare och skyllt (av skylla) uttalas lika trots att de stavas olika. Dam och damm skrivs olika men inte rom (medlem av en folkgrupp) och rom (fiskägg eller dryck), samtidigt som han och hann skiljer sig åt i skrift men inte i tal. Dubbla konsonanter kan även skapa oklarhet i sammansatta ord, såsom plåttermos. I svenskan är den korta varianten av e och ä inte betydelseskiljande, även om båda ljuden används i riksspråket. Stavningen växlar dessutom korsvis. Ord där den korta vokalen uttalas e är exempelvis men och män, medan ä-ljudet finns i ärta och Sverige. Men på engelska skiljer man mellan men och man i både tal och skrift. En uttalsskillnad som svenskan inte visar i skrift är den mellan akut och grav accent, exempelvis anden (fågeln) respektive anden (den helige). Skillnaden mellan normen och norrmän indikerar att dubbelteckning av konsonanten efter första vokalen skulle kunna fungera, men det har inte satts i system och vore inte tillämpligt vid lång vokal för att skilja mellan ord som regel (norm) och regel (låsbom). Vårt närmaste grannspråk, norskan, har nått en klart större överensstämmelse mellan fonem och grafem. I finskan sammanfaller de helt, och där används konsekvent dubbelteckning för att ange lång vokal. Oberoende av detta skiljer finskan också på kort och lång konsonant, vilket är ovant att uppfatta för ett svenskt öra men samtidigt erbjuder en möjlighet att skilja mellan de båda typerna av accent. Det är hög tid för en ny svensk stavningsreform. Den skulle kunna bestå av följande förändringar: 1. De tre överflödiga bokstäverna i alfabetet tas i anspråk för de fonem som saknar eget tecken: x för 7-ljudet, c för 20-ljudet och q för ng-ljudet. X används för ett liknande ljud i både spanska och det internationella fonetiska alfabetet. Stavningen med c finns redan i det från italienskan inlånade ordet cembalo. Likheten mellan bokstäverna q och g i handskrift och grotesk stil, liksom deras ljudvärde k och g som tonlös respektive tonande variant av varandra, bör göra det enkelt att för ng acceptera q. Dess utseende ligger dessutom nära det fonetiska tecknet för ljudet. 2. För ljud som i dag har alternativa skrivsätt renodlas stavningen till en bokstav vardera: j, k, s och å. Ordbilden blir jylf, kampa, sirkus och såm. 3. Det fonem som rymmer kort e och kort ä skrivs alltid e. 4. Lång vokal utmärks genom dubbelteckning, och dubblering av konsonanter upphör, så att exempelvis "till" blir "til" som i norska och danska, och konjunktionen "men" skiljs från substantivet "meen". Om två grafem med samma vokal, oavsett kort eller lång, uppträder intill varandra separeras de med ett bindestreck, precis som på finska: tree-eenig. Svenska och norska är ganska ensamma om sitt u-ljud, medan bokstaven u i andra språk oftast uttals som vårt slutna o och bokstaven o som vårt å. För internationell anpassning kan man även överväga att skifta stavningen av å, o och u till o, u respektive ett annat tecken för vårt u-ljud: ü, vars tyska ljudvärde kan täckas av bokstaven y. För att även ange hur ett ord betonas skulle en markering kunna läggas till vid den vokal där huvudtrycket ligger, eventuellt med variation för akut och grav accent, men det är kanske att göra ett onödigt stort ingrepp i det skrivna språket. Ändå blir exempelvis de båda ord som hittills skrivits "banan" åtskilda genom reformen: baanan respektive banaan. Mycket skulle bli oförändrat i stavningen: en, han, hon, den, fem, kan, inte, början, efter, semester, kast, reserv, skrift, tendenser, skånsk, svenska. Andra ord finge en delvis, och i ett fåtal fall helt, ny skepnad: et (ett), bloma (blomma), raam (ram), slekt (släkt), jum (ljum), reqn (regn), xöld (sköld), cind (kind), pasient (patient), salm (psalm), aksel (axel), åk (och), ååk (åk). Utrymme för dialektala skillnader finns kvar. Bland annat ger den oförändrade stavningen rs möjlighet för sydsvenskar och finlandssvenskar att uttala bokstäverna separat och för andra att sammanfoga dem till ett främre 7-ljud. Man kan invända att stavningsreformen skulle ge upphov till nya homonymer (ord som uttalas och stavas lika men betyder olika) och förlorade homofoner (uttalas lika men stavas olika), såsom juul i stället för jul och hjul, men samtidigt försvinner homografer (stavas lika men uttalas olika) och språket blir tydligare med skillnad mellan exempelvis rååm, råm och Rom. Som skäl för att behållna oregelbundenheter i stavningen brukar anföras släktskapsprincipen, varmed ordets etymologi eller motsvarighet i andra språk får framträda. Därav kommer skillnaden mellan s och c i organisera respektive kvalificera. Stavningen djur motiveras med att norrmän och danskar skriver dyr, samtidigt som våra nordiska grannar knappast visat svenskan någon större hänsyn i sin språkutveckling. Det ord som uttalas sakt grundar sin stavning sagt på ursprung i säga, som för övrigt vanligen uttalas säja. Liknande skäl ligger bakom skillnaden i stavning mellan de likaljudande täkt och täckt, som härleds till taga respektive tak; täkt har dock tillåtits ersätta den tidigare formen tägt. De historiska argumenten för en stavning som avviker från den fonematiska grundprincipen är nog föga övertygande för språkanvändaren i allmänhet. Den konsekventa överensstämmelse mellan ljud och bokstav som en stavningsreform syftar till skulle onekligen göra det lättare att lära sig och att använda språket. Förenkling av stavningen vore också en demokratireform, som gör skriftspråket mer tillgängligt för fler samhällsmedlemmar. Sammanfattning: Syftet med nystavning är att det ska vara lättare att lära sig språket och att använda det. Varje betydelseskiljande ljud motsvaras av en unik bokstav. Lång vokal anges genom dubblering av bokstaven, vilket inte görs för konsonanter. Tre hittills överflödiga bokstäver används för ljud som saknat egen bokstav och skrivits på flera olika sätt: x för 7-ljudet, c för 20-ljudet och q för ng-ljudet. Andra ljud som haft en varierad stavning skrivs också genomgående med en bokstav vardera: j, k, s, å. Kort e- och ä-ljud sammanfaller i svenskan och återges alltid med e. Utrymme för dialektala skillnader i uttalet finns kvar; exempelvis kan rs uttalas separat eller sammanfogade som ett främre 7-ljud. Samanfatniq: Syftet meed nyystaavniq äär at deet skaa vaara letare at läära sej språåket åk at använda deet. Varje betyydelsexiljande juud mootsvaaras aav en uniik bookstaav. Låq vokaal anjees jeenåm dubleeriq aav bookstaaven, vilket inte jöörs föör kånsonanter. Tree hittils ööverflöödiga bookstääver anvends föör juud såm saaknat eegen bookstaav åk skriivits påå fleera ooliika sett: x föör 7-juudet, c föör 20-juudet åk q föör q-juudet. Andra juud såm haft en varieerad staavniq skriivs åkså jeenomgåående meed en bookstaav vaardera: j, k, s, å. Kårt e- åk ä-juud samanfaler ii svenskan åk ååtergees altid meed e. Uutryme föör diialektaala skilnader ii uuttalet fins kvaar; eksempelviis kan rs uuttalas separaat eler samanfoogade såm et fremre 7-juud.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024–2025 Per Andersson Läs boken Maximal demokrati här Maximal demokrati av Per Andersson (178 sidor) ➤ Läs också Per Anderssons bok Demokrati mot monarki (94 sidor) ➤