Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Parlamentarism är inte liktydigt med demokrati Hur ska den högsta ledare i ett politiskt system – ett land – utses? I en ideal demokrati sker det genom val där alla medborgare fritt och på lika villkor får kandidera och rösta. Den som får flest röster vinner. Så är det exempelvis i Frankrike, där det redan på valdagen blir klart vem som folket valt. 2017 segrade Emmanuel Macron med 66 procent av rösterna på sina personliga meriter, inte som företrädare för något maktägande parti, och 2022 blev han omvald som president för ytterligare fem år. I Sverige är det annorlunda. Frankrike är en demokratisk republik och Sverige en parlamentarisk monarki. Skillnaden är fundamental. Vårt land har två ledare, en formell och en reell. Den förra tillsätts genom arv inom en familj med ensamrätt till befattningen och är både arbets- och ansvarsbefriad från uppdraget att styra landet, med bibehållen lön och andra förmåner. Den senare utses på ett inte förutsägbart sätt av en eller flera privata föreningar, utan att väljas eller ens kandidera till posten i allmänna val, och utövar sedan den styrande statsmakten. Båda, kungen och statsministern, innehar sina ämbeten på en demokratiskt diskutabel grund. Parlamentarism, ett system där parlamentet tillsätter regeringschefen eller åtminstone kan få den avsatt, är inte liktydigt med demokrati utan tvärtom ett uttryck för ofullbordad demokrati. Systemet infördes i Sverige som en provisorisk lösning, en övergångsform och kompromiss i en kvardröjande monarki. Det skedde under trycket från ryska revolutionen och med en riksdag som uteslutande bestod av män, valda av enbart män, dessutom långt ifrån alla män i riket och med fler röster för män som hade mer pengar. Parlamentarismen var konstruerad för att bevara monarkin, demokratins motsats. Kungen berövades uppgiften att "allena styra riket", i praktiken 1917 men formellt först 1969. I stället övertog hans rådgivare med statsministern i spetsen – enligt regeringsformen "kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade infödde svenske män" – regeringsmakten och underordnades den först kapitalbaserade och sedan partibaserade riksdagen. 1800-talets debatt om rikets styrelseform kretsade mycket kring frågan om kungen eller riksdagen var den bästa företrädaren för folkets intressen. Svaret vore i dag självklart, men ingen av de båda var då folkvald. Medan riksdagsmännen stred för sina egna och gelikars särintressen var monarken ingjuten med sitt gudagivna uppdrag att göra väl för hela sitt folk, om än han varken hade det produktionsöverskott att fördela som infann sig under 1900-talet eller avstod från att underhålla sig själv och sin aristokrati, vars stöd han var beroende av, med privilegier på folkets bekostnad. Provisoriet parlamentarism blev kvar eftersom partimakten, som avlöste kungamakten, insåg hur effektiv konstruktionen är för att i ett slag komma i besittning av hela statsmakten. Genom parlamentarismen försvann den maktdelning som utvecklats för att motverka maktkoncentration och risk för maktmissbruk. I stället blev hela staten underställd det styrande partiet. Det är innebörden av vad som med en förskönande term kallas folksuveränitetsprincipen men som bättre kan beskrivas som partisuveränitetsprincipen. Följden är att Sveriges medborgare än i dag inte är betrodda att vare sig välja sin ledare eller kandidera till posten. Det är inte tal om att alla närmare åtta miljoner tänkbara kandidater har en likvärdig möjlighet att bli vald till statsminister, utan partimakten har minskat alternativen till endast två personer. Dessa är internt utsedda inom var sin av två privata föreningar som fått flest röster i nu överspelade val och som har mindre än en respektive en halv procent av medborgarna som medlemmar. Och även om en majoritet i riksdagsvalet röstar på partier som stöder den ena kandidaten så kan mycket väl den andra bli statsminister. Till och med kan en person som inte ens funnits med som ett alternativ i valet bli statsminister. Den svenska varianten av politiskt system innebär att allt medborgarinflytande koncentreras till en enda valhandling, vilket är en demokratisk orimlighet. Riksdagsvalet handlar i grunden om att medborgarna ska utse de individer som de vill ha som sina ombud i rikets högsta statsorgan, den lagstiftande församlingen. Förutom att partimakten kraftigt har begränsat möjligheten att rösta på valfri person i landet, är valet ett diffust hopkok av en rad ställningstaganden, med stor risk för att vara motstridiga och för ovisshet om vad man egentligen röstar på: riksdagsledamot, parti, partikonstellation för regeringsbildning, statsminister, ståndpunkt i otaliga sakfrågor sammanförda i partipaket, godkännande eller förkastande av vilande grundlagsförslag, ansvarsutkrävande från föregående mandatperiod med mera. Medborgarrollen har i praktiken reducerats till att med valsedeln vart fjärde år legitimera partimakten. I ett långt drivet partivalssystem som det svenska raserar parlamentarismen den klassiska dualismen mellan regeringen och riksdagen som företrädare för staten respektive folket och gör båda organen till utlöpare av partimakten. Riksdagen, den så kallade folkrepresentationen, består inte längre primärt av medborgarnas ombud utan av partiernas funktionärer, precis som regeringen. Den fundamentala skiljelinjen mellan styrda och styrande är förskjuten och placerar numera medborgarna på den ena sidan och politikerna i såväl riksdagen som regeringen på den andra. Procentspärrar till riksdagen brukar motiveras med att parlamentarismen kräver att antalet partier begränsas för att kunna samla underlag för en regering, men snarare är deras funktion att utestänga konkurrenter till de etablerade partierna. Spärrar leder till att partier och personer som trots att de har väljarstöd till mandat inte blir invalda, att hundratusentals röster blir bortkastade och att uppemot en femtedel av väljarna inte röstar på det parti som de tycker är bäst. Parlamentarism bygger på konflikt, att ungefär hälften spelar rollen som opposition och är emot dem som har makten. Att i stället eftersträva största möjliga uppslutning i sakfrågor går stick i stäv med den parallella jakten på regeringsmakten. Parlamentarism riskerar att bli majoritetens diktatur, där 51 procent härskar över 49 procent som är konstant missnöjda. Samtidigt som majoritetsregeringar främjar stabilitet innebär de en förskjutning av makten från riksdagen till regeringen, som blir en riksdag i miniatyr där de politiska avgörandena sker i slutenhet. Parlamentarism kan också leda till minoritetens diktatur, där makten hamnar hos ett fåtal eftersom den flertaliga oppositionen är splittrad. En tredje avart, marginalens diktatur, inträder när inget av två alternativa partier eller block har majoritet men det ena skaffar sig det genom stöd från ett mindre parti, som i gengäld får ett oproportionerligt stort inflytande på politiken. Ett 2-procentsparti som fått stödröster upp till riksdagsspärren kan ställa sina få mandat till en regeringsbildares förfogande och se sina unika hjärtefrågor upphöjda till lag, trots att 98 procent av väljarna är emot. Till och med en enda partilös riksdagsledamot kan röna liknande framgång. Alla dessa situationer är svårförenliga med den demokratiska grundsatsen om alla rösters lika värde. Parlamentarismen innebär inte minst en sammanblandning av sak och person. I stället för att de valda folkombuden i riksdagen rationellt lyfter samhällsproblem, för fram lösningar, argumenterar i sak och fattar beslut genom omröstning, pågår en ständig kamp om att placera personer i regeringen. Inför dumförklarade medborgare framförs ett sorglustigt spel i form av ett relationsdrama med uppdiktade symbolmotsättningar i regi av partiernas PR-maskinerier. Medievärlden inser underhållningsvärdet, spelar med och eldar på, i stället för att avslöja parlamentarismens avigsidor. Den konstruktion och tillämpning som parlamentarismen har fått i Sverige rymmer ytterligare komplikationer. I riksdagen används tre olika metoder som kan ge motstridiga utfall vid omröstning om statsminister, budget respektive lagstiftning. Dessutom finns i varje omröstning inte bara alternativen ja och nej utan även ett tredje, avstår, som erbjuder partitaktiken en turboeffekt. För att bli vald till statsminister behöver inte någon enda i riksdagen rösta ja, utan det räcker att inte fler än hälften av kammarens ledamöter röstar nej. Ett parti som inte vill visa sig stödja en kandidat men ändå vill se den vald kan trycka på knappen för avstår, som i praktiken är ett nej som räknas som ett ja. Det är fullt möjligt att ett regeringsalternativ med stöd av 174 ja-röster besegras av ett annat med betydligt färre – folkpartiregeringen 1979 hade bara 39 – eftersom det som räknas är om man har minst 175 emot sig eller inte. Det politiska systemet är utformat i och för en närmast statisk situation med två block, fem partier och ett dominerande S. Parlamentarismens dysfunktionalitet blottläggs först när den ordningen rubbas. Tänjbar oklarhet om vem som egentligen har vunnit valet följs av en skräckinjagande insikt att den starkt koncentrerade statsmakten i ett slag kan komma i händerna på en tidigare oanad majoritetskonstellation under ett nytt största parti, exempelvis SD. De etablerade partiernas försök att hantera parlamentarismens tillkortakommanden blir knappast bokfört på demokratins och det politiska omdömets segerkonto. Den svenska modellen för att utse en statsminister som tillsammans med övriga statsråd ska utgöra landets regering är ineffektiv, vilket bland annat visat sig i att den lämnat landet utan ordinarie regering i närmare ett halvår och därefter genererat en ohållbar lösning som förorsakat förnyade regeringskriser. Modellen undergräver medborgarnas tillit till det politiska systemet genom svårbegripliga procedurregler, taktiskt spel och nyckfulla utfall på bekostnad av en rationell hantering av samhällsproblem. Och modellen är odemokratisk eftersom den inte förmår att klart och tydligt omsätta den vilja som folket har uttryckt i val. Det är dags att överge parlamentarismen, som infördes före det demokratiska genombrottet med kvinnlig rösträtt för över hundra år sedan och syftade till att behålla kungen i stället för att folket skulle få välja landets ledare. En demokratisk och enkel lösning kan se ut så här: 1. Regeringschef utses av folket i direkt personval. Alla medborgare får kandidera fritt på lika villkor och utan partimandat. De tio med flest röster går vidare till en andra valomgång. Den som där får mer än hälften av rösterna blir vald. Annars genomförs en avgörande tredje omgång mellan de två som fått flest röster. Makten att bestämma vad som ska gälla i landet ligger hos riksdagen, och regeringens uppgift är inte att förverkliga sin egen vilja utan att för riksdagen lägga fram lösningar på samhällsproblem som kan samla ett så stort stöd som möjligt. Den folkvalda regeringschefen kallas riksföreståndare i stället för statsminister, som anger ett föråldrat förhållande till kungen. 2. Riksdagens ledamöter utses genom direkt personval utan partimandat och utan spärrar. Sådana inskränkningar av medborgarnas fria val är omotiverade när riksdagen inte utser regeringschef. I stället kan den mångfald av synsätt som finns hos medborgarna bli maximalt representerad i riksdagen. Hela riket är en valkrets så att väljarna fritt kan rösta på vem som helst av alla som ställer upp i valet. Genom att väljaren får ange en andrahandskandidat fördelas de överskottsröster som inte används för ett mandat.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024–2025 Per Andersson Läs boken Maximal demokrati här Maximal demokrati av Per Andersson (178 sidor) ➤ Läs också Per Anderssons bok Demokrati mot monarki (94 sidor) ➤