Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Byt namn på kommunerna Vad sägs om att ge hela Sverige namnet Stockholm? Det skulle väl vara praktiskt att ha samma namn på landet och huvudstaden, för att effektivisera marknadsföringen världen över. Nja, skåningar, västgötar, gutar, närkingar, dalkullor, jämtar och norrbottningar skulle nog inte så lättvindigt ge upp sin provinsidentitet. Men faktum är att det var precis så det gick till när våra nuvarande kommuner bildades för omkring 35 år sedan. När bygderna då slogs samman fick de nya enheterna i de allra flesta fall namn efter sin "huvudstad", enligt den centralortsteori som reformen byggde på. Inte för inte talade man om inkorporering när det egentligen var fråga om sammanläggning av två eller flera fullvärdiga kommuner. Tidigare hade alla kommuner namn som var representativa för hela territoriet. Städerna och köpingarna omfattade bara det tätbebyggda området. Landskommunerna sammanföll med de i grunden medeltida socknarna, vars namn alltid betecknat hela den bygd där människorna sökte sig till en gemensam kyrka. Vid den första av våra två kommunindelningsreformer, som genomfördes på nyåret 1952, uppstod en namngivningsproblematik i och med att det inte fanns etablerade namn för större delen av de strax över 1 000 nybildade områden som ersatte 2 500 urgamla enheter. En tätort eller den största av ingående socknar fick då i de flesta fall ge namn, och mer än tusentalet gamla bygdeidentiteter sattes på undantag. Dödsstöten mot områdesnamnen sattes in när den första av dessa principer fick dominera vid nästa reform, som sänkte antalet kommuner till under 300. Dessa sammanläggningar inleddes så smått på 1960-talet och genomfördes huvudsakligen 1971 men i många fall först 1974. Centralorten, den största tätorten och den tätort som haft högst kommunalrättslig rang (i ordningen stad, köping, municipalsamhälle) har entydigt dominerat uppkallandet av dagens kommuner, och ofta sammanfaller alla de tre egenskaperna hos namngivaren. Ett exempel på historiens tyngd är att Sigtuna inte fått namn efter centralorten Märsta. Inom några kommuner ryms mer än en förutvarande stad. Med ett undantag har då den största, som inte alltid är den äldsta, bidragit med kommunnamnet: Östhammar (Öregrund), Eskilstuna (Torshälla), Strängnäs (Mariefred), Mjölby (Skänninge), Kungälv (Marstrand) samt Jönköping (Huskvarna och Gränna), medan Vellinge kommun inte fått namn efter någon av sina för länge sedan förenade städer Skanör och Falsterbo. Det finns också ett antal kommuner, alla utom en i Småland, som namngivits efter en köping och samtidigt rymmer en annan: Gislaved (Anderstorp), Hultsfred (Virserum), Lessebo (Hovmantorp), Markaryd (Traryd), Tingsryd (Ryd), Vaggeryd (Skillingaryd) samt skånska Kävlinge (Furulund). Däremot har köpingarna Åseda och Lenhovda förenats i Uppvidinge kommun och Kinna och Skene köpingar i Marks kommun. Det finns också några kommuner som bildats av både en förutvarande stad och köping, alltid under stadens namn. Avvikelser från normaliteten med den största orten som centralort är Gagnef (Djurås centralort men Mockfjärd störst), Lessebo (Lessebo centralort men Hovmantorp störst), Mörbylånga (Mörbylånga centralort men Färjestaden störst), Vellinge (Vellinge centralort medan både Höllviken och Skanör-Falsterbo större) och Östra Göinge (Broby centralort men Knislinge störst). Rangskillnaden mellan rikets kommunala enheter – de olika kommuntyperna stad, köping och landskommun samt de icke självständiga kommunerna municipalsamhälle och municipalköping – avskaffades i och med att ny kommunallag trädde i kraft med ingången av 1971. Rätten att kalla sig stad följde således av uttryckligt givna stadsprivilegier, som inte längre finns. Trots frånvaron av laglig grund kallar sig idag 13 av landets kommuner i stället för stad, nämligen de tre storstadskommunerna och i övrigt, med ett undantag, kommuner i deras närhet: Stockholm med regiongrannarna Lidingö, Solna, Sundbyberg, Vaxholm och Västerås, Göteborg med Borås, Mölndal och Trollhättan, Malmö med Helsingborg samt därutöver Haparanda. Av dessa är det bara de fyra första och den sistnämnda där hela kommunen någonsin haft stadsprivilegier, varmed de övriga inte ens kan åberopa något slags sedvanerätt för att uppträda som stad. Termen stad dröjer sig kvar på annat sätt i två andra fall. Lycksele marknadsför sig som "Staden i Lappland" men betecknar sig oförändrat som kommun. Mjölby har inte heller bytt ut kommunbeteckningen men beslutat om att ge två av sina tre största tätorter rang av stad: Mjölby respektive Skänninge (som dock är mindre än den återstående Mantorp). Däremot har ännu ingen kommun kommit på idén att utmärka sig med epitetet köping. Närmast till hands vore Hammarö, Munkfors, Sollentuna och Täby, som är de enda som i sin helhet haft köpingsrättigheter (bortsett från elva enheter under en övergångsperiod vid den senaste stora kommunsammanläggningen). Av våra nu 290 kommuner har endast 35 namn som inte sammanfaller med centralortens (inom parentes efter kommunnamnet): Ale (Nödinge-Nol), Berg (Svenstavik), Botkyrka (Tumba), Burlöv (Arlöv), Danderyd (Djursholm), Eda (Charlottenberg), Essunga (Nossebro), Gagnef (Djurås), Gotland (Visby), Hammarö (Skoghall), Haninge (Handen), Håbo (Bålsta), Härjedalen (Sveg), Härryda (Mölnlycke), Järfälla (Jakobsberg), Kinda (Kisa), Lekeberg (Fjugesta), Ljusnarsberg (Kopparberg), Mark (Kinna), Nordanstig (Bergsjö), Orust (Henån), Ovanåker (Edsbyn), Ragunda (Hammarstrand), Salem (Rönninge), Sigtuna (Märsta), Sotenäs (Kungshamn), Tjörn (Skärhamn), Upplands-Bro (Kungsängen), Uppvidinge (Åseda), Värmdö (Gustavsberg), Ydre (Österbymo), Åre (Järpen), Älvkarleby (Skutskär), Österåker (Åkersberga) och Östra Göinge (Broby). Därutöver finns två kommuner som har två centralorter, varav den ena heter som kommunen – Gullspång (Hova) och Vaggeryd (Skillingaryd) – samt tre kommuner uppkallade genom modifiering av tätortens namn: Dals-Ed (Ed), Hylte (Hyltebruk) och Tanum (Tanumshede). Att en kommun har ett annat namn än centralorten betyder dock inte att benämningen bottnar i hela kommunområdet. Det gäller självfallet då en annan tätort fått ge namn men också i ett antal fall där kommunen kallas vid ett sockennamn som bara täcker en del av kommunen. Omvänt finns, särskilt i Norr- och Västerbotten, kommuner vars namn sammanfaller med centralortens men där denna i sin tur uppkallats efter kommunens enda socken. Sedan tidig medeltid har Sverige för olika offentliga funktioner varit påfallande stabilt indelat på tre nivåer, i landskap, härader och socknar. Namnen på dessa är en central del av kulturarvet och har bevarats in i vår tid. Ingen av indelningstyperna har dock längre en offentligrättslig ställning. Redan på 1600-talet övergavs landskapen – till förmån för länen – men alltjämt dominerar de svenskarnas provinsidentitet. Landskapsnamnen har bevarats i benämningen på en stor del av länen och nyligen till och med stärkt sin ställning med Skåne och Dalarnas län, men frågan är vad som väntar när storregioner förr eller senare träder i stället. Socknarna dröjde kvar längst i rikets indelningar, i form av församlingar som kyrkliga primärkommuner fram till åtskillnaden mellan kyrka och stat vid millennieskiftet. Nu förvaltar Svenska kyrkan ensamt sockenarvet – trots skilsmässan också för folkbokföringens räkning – och utsläcker det ena tusenåra arvet efter det andra genom att slå samman församlingar för att kostnadseffektivisera. Genom tingsrättsreformen på nyåret 1971, då häradsrätterna avskaffades och domsagornas anpassning till de borgerliga kommunerna fullbordades, förpassades från indelningskartan den mest hotade – och samtidigt förmodligen äldsta – av de tre urgamla typerna, häradet. Genom kommunreformen kring 1971 nådde indelningen en finmaskighet i paritet med häraderna. Det hade då varit naturligt att vid namngivningen av de nya storkommunerna ta fasta på häradsnamnen, men historielöshet och centralortstänkande gav tätorterna favören. Därmed saknar idag merparten av kommunerna namn som är representativa för hela ytan, och samtidigt har nästan hela beståndet av häradsnamn förpassats bort från svenskarnas medvetande. I floran av nutida kommunnamn finns emellertid några föredömliga undantag från centralortsnamngivningen. Det kanske tydligaste exemplet är Gotlands kommun, som illustrerar hur otänkbart det hade varit att namnge efter centralorten: "Visby kommun". Ännu ett landskap har "kommunaliserats": Härjedalen med centralorten Sveg. Följande kommuner bär häradsnamn: Ale, Bollebygd, Grums, Håbo, Karlskoga, Kinda, Mark, Skinnskatteberg, Sollentuna, Sotenäs, Tjörn, Uppvidinge, Vallentuna, Ydre och Östra Göinge. Med utgångspunkt i jämbördiga indelningstyper har dessutom Värmdö namn efter skeppslag, Norberg efter bergslag och följande efter tingslag: Bollnäs, Hedemora, Leksand, Mora och Rättvik. Nordanstig härrör från ett kyrkligt kontrakt. En mindre del av Sveriges kommuner har förblivit oförändrat indelade alltsedan sockentiden och andra har återfått samma omfattning som en tidigare socken. Kommuner som därigenom bär ett sockennamn återfinns framför allt i två kontraster, den mest tätbefolkade storstadsregionen och övre Norrlands glesbygd: i Stockholmsområdet Danderyd, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Salem, Solna, Tyresö och Täby, i Västerbotten Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Nordmaling, Norsjö, Sorsele, Vilhelmina och Vännäs, i Norrbotten Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Jokkmokk, Pajala, Piteå, Älvsbyn, Överkalix och Övertorneå samt dessutom Burlöv, Hammarö, Ljusnarsberg, Ockelbo, Orsa, Partille, Torsås, Vingåker, Älvkarleby och Öckerö. Naturnamn, som inte tagit omvägen att beteckna någon tidigare administrativ enhet, har blivit kommunnamn i fallen Orust och Lekeberg (efter Lekebergsåsen). Det finns annars flera exempel på redan etablerad namn- och ytöverensstämmelse mellan indelnings- och naturenheter. Öar har en given plats som särskilt fulländade fall, såsom landskapet Gotland, häradet Tjörn och socknen Hammarö. Något av en egen kategori bildar Hylte och Tanum, som båda närmast är att betrakta som förkortningar av centralortens namn, Hyltebruk respektive Tanumshede. Tanum är också både härads- och sockennamn, men ytterligare två härader (Kville och Bullaren) ryms inom kommunen och gör kommunnamnet inte helt representativt. Även kortformen Hylte har en marginell referens, nämligen den by nedströms vilken bruket en gång anlades. Det kan tyckas väl blygsamt för den kommun som förenar inte bara två landskap utan två forna länder; inom kommunen passerar Nissastigen den dansk-svenska gränsbäcken likt en föregångare till Öresundsbron. Några kommuner, vars yta närmast helt och hållet upptas av tätbebyggelse, passar bäst att vara benämnda med just ett tätortsnamn. Det gäller de tre storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö (även om Oxie härad väl sammanfaller med den sistnämnda) samt Sundbyberg och Oxelösund, som båda en gång brutits ut som tätort ur en annan kommun och aldrig rymt någon egen socken. Förutom dessa lyckade namngivningar finns också för de flesta återstående kommuner lösningar, som kan ge en benämning som är representativ för hela kommunens område och dessutom rädda en betydande skatt av gamla bebyggelsenamn undan förgängelsen. Möjligheten för kommunerna att byta namn har just öppnats genom att Malung efter regeringens beslut blivit Malung-Sälens kommun. Därmed blev denna också först ut med ett dubbelnamn bildat av två geografiska namn inom kommunen. I jakten på mer passande kommunnamn är det, i likhet med de redan befintliga namn som övertagits från en historiskt etablerad territoriell enhet, så gott som aldrig möjligt att nå exakt överensstämmelse mellan den forna och nuvarande geografiska gränsdragningen. I bland kan det vara nödvändigt att kombinera två namn eller göra åtskillnad med hjälp av väderstrecksmarkering eller liknande (sådana finns redan i Östra Göinge och Lilla Edet). Förutom de redan ianspråktagna indelningstyperna finns inspiration att hämta också bland folkland och grevskap. Vilket territoriellt namn som bäst svarar mot kommunmedlemmarnas identitetskänsla kan dessa naturligtvis endast själva avgöra. Med den utgångspunkten får följande förslag från den historisk-geografiska fataburen värderas. Av uppsvenska och småländska folklandsnamn skulle följande kunna komma till användning (nuvarande kommunnamn inom parentes): Tiundaland (Uppsala), Roden (Norrtälje), Fjärdhundra (Enköping), Nordvedbo (Tranås), Mellanvedbo (Aneby), Sydvedbo (Eksjö), Västra Finnveden (Hylte), Södra Finnveden (Markaryd), Västra Njudung (Sävsjö), Östra Njudung (Vetlanda), Värend (Växjö), Västra Möre (Nybro), Östra Möre (Kalmar), Aspeland (Hultsfred) och Tjust (Västervik). Efter det braheska grevskapet kunde Visingsborg bli namn på den vidsträckta Jönköpings kommun. Där härader saknas eller är för små enheter kan landskapsdelar vara lösningen: Norra Öland (Borgholm), Södra Öland (Mörbylånga), Östra Blekinge (Karlskrona), Norra Värmland (Torsby), Mellannärke (Örebro), Östra Gästrikland (Gävle), Östra Medelpad (Sundsvall), Västra Medelpad (Ånge), Södra Ångermanland (Härnösand), Östra Ångermanland (Kramfors), Västra Ångermanland (Sollefteå), Norra Ångermanland (Örnsköldsvik), Södra Jämtland (Berg), Sydöstra Jämtland (Bräcke), Östra Jämtland (Ragunda), Västra Jämtland (Åre), Nordvästra Jämtland (Krokom), Norra Jämtland (Strömsund) och Mellanjämtland (Östersund). De allra flesta territoriella bebyggelsenamn som kan passa för en kommun finns ändå bland häraderna: Allbo (Alvesta), Aska-Boberg (Motala), Barne-Viste (Essunga), Bjäre (Båstad), Bjärke-Kulling (Alingsås), Bro (Upplands-Bro), Bräkne (Karlshamn), Daga (Gnesta), Dal (Vadstena), Faurås-Årstad (Falkenberg), Finspångalän (Finspång), Fjäre (Kungsbacka), Folkare (Avesta), Färnebo (Filipstad), Färs (Sjöbo), Gillberg-Näs (Säffle), Gärds-Villand (Kristianstad), Gäsene (Herrljunga), Göstring (Boxholm), Halmstad-Tönnersjö (Halmstad), Hammarkind (Söderköping), Handbörd (Högsby), Harjager (Kävlinge), Herrestad-Ljunits (Ystad), Hök (Laholm), Hölebo (Trosa), Ingelstad-Albo (Tomelilla), Inlands Nordre (Stenungsund), Inlands Södre (Kungälv), Järrestad-Albo (Simrishamn), Jösse (Arvika), Kinne (Götene), Konga-Kinnevald (Tingsryd), Kålland (Lidköping), Lane-Fräkne (Uddevalla), Lysing (Ödeshög), Medelstad (Ronneby), Mellanvadsbo (Töreboda), Nora-Hjulsjö (Nora), Nordal (Mellerud), Nordmark (Årjäng), Nordvadsbo (Gullspång), Norra Bara (Staffanstorp), Norra Frosta (Höör), Norra Göinge (Osby), Norra Lister (Olofström), Norra Snevringe (Surahammar), Norra Vartofta (Tidaholm), Norra Åkerbo (Köping), Norra Åsbo (Örkelljunga), Norra Östbo (Vaggeryd), Onsjö-Frosta (Eslöv), Oppunda (Katrineholm), Rekarne (Eskilstuna), Rönö-Jönåker (Nyköping), Sevede (Vimmerby), Stångenäs (Lysekil), Sundbo (Askersund), Sunnerbo (Ljungby), Svartlösa (Botkyrka), Sävedal (Härryda), Södra Frykdal (Sunne), Södra Lister (Sölvesborg), Södra Snevringe (Hallstahammar), Södra Stranda (Mönsterås), Södra Vartofta (Mullsjö), Södra Åsbo (Åstorp), Södra Östbo (Värnamo), Torna (Lund), Torpe-Ale (Lilla Edet), Tunge-Sörbygden (Munkedal), Tössbo (Åmål), Valbo (Färgelanda), Valle-Skåning (Skara), Vemmenhög-Ljunits (Skurup), Vette (Strömstad), Vifolka (Mjölby), Villåttinge (Flen), Viske-Himle (Varberg), Våla (Heby), Väne-Flundre (Trollhättan), Vänervadsbo (Mariestad), Väne-Sundal (Vänersborg), Västbo-Mo (Gislaved), Västra Göinge (Hässleholm), Västra Kil (Kil), Västra Kind (Svenljunga), Västra Rönneberg (Landskrona), Västra Skytts (Vellinge), Västra Sotholm (Nynäshamn), Västra Vedbo (Dals-Ed), Västra Åsbo (Ängelholm), Vätterkåkind (Hjo), Vättervadsbo (Karlsborg), Vättle (Lerum), Åker-Selebo (Strängnäs), Åse-Viste (Grästorp), Öknebo (Södertälje), Ölme-Visnum (Kristinehamn), Östra Frosta (Hörby), Östra Kil (Forshaga), Östra Kind (Tranemo), Östra Luggude (Bjuv), Östra Sotholm (Haninge), Östra Vartofta (Habo), Östra Vedbo (Bengtsfors), Östra Villand (Bromölla), Östra Åsbo (Klippan) samt Övertjurbo (Sala). Till dessa kommer från skeppslag Åker (Österåker) och från tingslag Nås (Vansbro), Västra Hälsingland (Ljusdal) och Ala (Söderhamn). Även några sockennamn svarar mot kravet på ytmässighet: Turinge-Taxinge (Nykvarn), Kyrkefalla-Ransberg (Tibro), Ransäter (Munkfors), Stora Tuna (Borlänge), Gagnef-Floda (Gagnef), Bärke (Smedjebacken), Torsåker (Hofors), Bygdeå-Nysätra (Robertsfors), Stensele (Storuman), Umeå-Sävar (Umeå), Degerfors (Vindeln), Fredrika-Åsele (Åsele), Överluleå (Boden), Nedertorneå (Haparanda), Nederkalix (Kalix), Jukkasjärvi-Karesuando (Kiruna) och Nederluleå (Luleå). I några fall söker sig namngivningen med bättre framgång till naturnamn: Billingen (Skövde), Bråviken (Norrköping), Falbygden (Falköping), Högland (Nässjö), Kullen (Höganäs), Ljusnan (Hudiksvall), Mälarö (Ekerö), Söderslätt (Trelleborg), Tiveden (Laxå) och Voxnan (Ovanåker). I fallet Bråviken anspelar namnet också på Bråbo härad och på Vikbolandet, förutom den Östersjövik som kommunen utbreder sig kring. När historiska namnetiketter skall klistras på moderna konstruktioner, blir en del förslag mer konstlade än andra. Följande namn, som troget sökt sin förankring i häraderna krets, kanske har sämre utsikter att falla befolkningen i smaken: Bankekind (Åtvidaberg), Frösåker-Oland (Östhammar), Grimsten-Sköllersta (Hallsberg), Hällefors-Grythyttan (Hällefors), Laske-Barne (Vara), Norra Kumla (Kumla), Norra Onsjö (Svalöv), Redväg-Ås (Ulricehamn), Stranda-Tunalän (Oskarshamn), Veden-Ås (Borås), Väse-Nyed (Karlstad), Västra Luggude (Helsingborg), Ärling-Långhundra (Knivsta), Ärling-Seminghundra (Sigtuna), Örbyhus-Oland (Tierp) och Östra Kulling (Vårgårda). Att kalla Västerås Mellanvästmanlands kommun och Sandviken Västra Gästriklands kommun får bokföras bland nödlösningar. För att öka täckningsgraden för Älvdalens kommunnamn skulle det kunna kombineras med ett annat sockennamn till Särna-Älvdalen, men då saknas ändå Idre. Efter sockenbasen för nuvarande Degerfors kommun skulle namnet bli Nysund, och lika principtroget skulle Vindelns kommun byta till sitt sockennamn Degerfors, dock en rockad nära det utsiktslösas gräns. Om just det mest träffande territoriella namnet skall eftersträvas, ligger Malung-Sälens öde i att återvända till tingslagsnamnet Malung. Några naturnamn, som i och för sig skulle råda bot på geografiska slagsida, är måhända för djärva: Möckeln (Älmhult), Saltsjö (Nacka), Stångå (Linköping) och Västerbergslagen (Ludvika). I några fall av otillräckligt representativa kommunnamn visar det sig svårt att alls finna rimliga ersättare. Det gäller Eda, som visserligen utgör sockennamn men bara täcker en del av kommunen, samt följande tätortsnamn: Arboga, Emmaboda, Fagersta, Falun, Gnosjö, Hagfors, Kungsör, Lessebo, Lindesberg, Lomma, Mölndal, Skellefteå, Storfors, Svedala, Säter, Tanum, Timrå och Vaxholm. Sedan kommunindelningsreformen 1952 är alla kommunnamn unika. Tidigare gällde detta inom länet och dessförinnan häradet. Då det inte finns några konkurrenter bland de nuvarande kommunerna kan Upplands Väsby och Upplands-Bro (det ena med och det andra utan bindestreck) befrias från sin landskapsbestämning, analogt med att det annars vanliga namnet Berg redan saknar sådant epitet. Sak samma skulle gälla dalsländska Dals-Ed, men där föreslås ett helt annat namn. Teknikutvecklingen påkallar samtidigt en annan typ av differentiering så att vår tids kommunnamn blir unika även utan prickar och ringar, vilket Habo och Håbo fått kännas vid.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024–2025 Per Andersson Läs boken Maximal demokrati här Maximal demokrati av Per Andersson (178 sidor) ➤ Läs också Per Anderssons bok Demokrati mot monarki (94 sidor) ➤