Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Sluta leka stad och borgmästare 1971 upphörde alla städer i Sverige. Ändå finns det några kommuner i landet som självsvåldigt kallar sig för det förment finare "stad". Men det saknas lagstöd för annat än att de är bara kommuner och jämställda med alla andra sådana. Detta är ett symboltyngt exempel på ett större problem: att kommuner kompromissar med rättsstatens principer. Rättsstaten manifesterades redan i medeltida landslagar med formuleringen "Land skall med lag byggas". I den nuvarande regeringsformens portalparagraf motsvaras den av "Den offentliga makten utövas under lagarna". Merparten av den offentliga verksamheten i Sverige har kommit att bedrivas i kommuner och regioner. I historisk tid med bristfälliga kommunikationer och låg utbildningsnivå var det inte enkelt att bygga upp landsomfattande statliga myndigheter med anställda ämbetsmän för alla förvaltningsuppgifter. Lösningen blev att låta lokalsamhällena själva ansvara för att med kommunalskatt bekosta och med huvudsakligen lekmän utföra det som staten bestämt. Att modellen fortfarande lever kvar beror inte minst på alla de politikeruppdrag som skulle försvinna om den ersattes med en professionell statlig förvaltning. Till skillnad från den juridiska ämbetsmannatraditionen i statliga verk, är rättstillämpning inte givet den överordnade metoden för kommunal maktutövning. Emellanåt dyker i kommuner upp hemsnickrade lösningar som lokalpolitiker funnit både smidigare och billigare än det byråkratiska omak som följer av diverse lagregleringar. Rangskillnaden mellan rikets kommunala enheter – de olika kommuntyperna stad, köping och landskommun samt de inte självständiga formerna municipalsamhälle och municipalköping – avskaffades i och med att en ny kommunallag trädde i kraft med ingången av 1971. Rätten att kalla sig stad följde av uttryckligt givna stadsprivilegier, som inte längre finns. Trots detta betraktar sig i dag 14 kommuner som stad, nämligen de tre storstadskommunerna och i övrigt, med ett undantag, kommuner i deras närhet: Stockholm med Lidingö, Solna, Sundbyberg, Vaxholm och Västerås, Göteborg med Borås, Mölndal och Trollhättan, Malmö med Landskrona och Helsingborg samt därutöver Haparanda. Av dessa är det bara de fyra första och den sistnämnda där hela kommunen någonsin haft stadsprivilegier, varmed de övriga inte ens kan åberopa något slags sedvanerätt för att uppträda som stad. Ett annat uttryck för kommunal fåfänga är att vissa kommuner, också utan laglig grund, har tilldelat en av sina politiker titeln borgmästare. Oftast är det kommunfullmäktiges ordförande och i annat fall kommunstyrelsens ordförande. När riktiga borgmästare existerade var de ämbetsmän utnämnda av regeringen. De hade funktioner som domare och statens ombud i staden, vilket står i full kontrast till de i stället av kommunmedlemmarna valda politiker som nu försetts med titeln. I synnerhet gäller det ordföranden i fullmäktige, den folkrepresentation som är statsmaktens motpol i kommunen. Alla anhängare av demokratin och rättsstaten bör kräva att kommunalpolitiker omgående slutar att leka stad och borgmästare!	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024–2025 Per Andersson Läs boken Maximal demokrati här Maximal demokrati av Per Andersson (178 sidor) ➤ Läs också Per Anderssons bok Demokrati mot monarki (94 sidor) ➤