Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Låt folket välja statsminister i personval Snart är det val igen. Den springande punkten är vilken statsminister och regering landet ska få. Ett spel om procent kommer att överskugga alla sakfrågor som väljare och kandidater borde argumentera om. Utifrån de positioner som partierna deklarerat kommer inget av de två regeringsalternativ som florerar att kunna bildas. Det vänstra skulle bestå av S, MP, V och C, men V stöder ingen regering där partiet inte självt ingår och C stöder inte en regering där V ingår. Samma dilemma har det högra, med M, KD, L och SD, där SD avser rösta emot alla regeringar som de själva inte sitter i och L inte accepterar att sitta i samma regering som SD. Alla partier på respektive planhalva skulle av allt att döma behövas för att få till stånd en majoritet. En tredje kombination, som oväntat nådde mer än hälften av mandaten i förra valet, är S och M tillsammans, men det är inget realistiskt alternativ i den svenska politiska traditionen. Det är än mindre en regering med S och SD, vars mandat också skulle kunna nå över femtio procent. Sveriges metod för att utse den högsta politiska ledaren i landet är parlamentarism, som inte minst under det senaste decenniets trassel kring regeringsbildningen visat sig brista i både demokrati och effektivitet. I andra länder får medborgarna välja ledaren – och dessutom själva kandidera – såsom i USA, Frankrike och Finland. Vem som blir vald står klart redan på valdagens kväll och personfrågan är löst för hela mandatperioden, varmed politiken kan inriktas på sakfrågor. Demokratin gynnas också av en klar uppdelning mellan den styrande och den lagstiftande makten, båda med ett direkt folkligt mandat. Den svenska modellen har sedan 2014 försatt Sverige i en situation av förvirring kring hur valresultatet ska tolkas, informellt grundlagsstiftande genom Decemberöverenskommelsen för att utesluta oönskade partier, en över fyra månader utdragen oförmåga att bilda regering, brutna vallöften, partier som avstår från att rösta på sina egna förslag för att någon annan gör det, väljare som fick veta att de inte visste vilken statsminister de röstade på, Alliansens död, genomröstad oppositionsbudget, Januariavtal om att regeringen ska genomföra motståndarnas politik, pajkastning kring vem som får tala med vem, hemliga och påstådda pakter mellan partier, yttersta vänstern och högern i ohelig oppositionsallians, misstroendeförklaringsspel, riksdagens första statsministeravsättning, en sprucken regering, en statsminister som avgick före sitt tillträde, en statsminister som folket aldrig fått ta ställning till i val, en politisk vilde med makt att bestämma vilken regering och statsbudget landet ska ha – och en etablissemangskritisk nykomling längst ut på högerkanten som fått dominera och paralysera svensk politik den ena mandatperioden efter den andra, för att till sist avgöra ett maktövertagande och diktera en stor del av regeringens politik i Tidöavtalets form. Både 2014 och 2018 förflyttade sig väljarna markant högerut i riksdagsvalet men parlamentarismens tillämpning ledde till att Alliansregeringen följdes av vänsterstyre under hela åttaårsperioden. 2018 var Ulf Kristersson statsministerkandidat för 205 av de valda riksdagsledamöterna och Stefan Löfven för endast 144 men den senare fick ändå bilda regering. I valet 2022 gick S påtagligt framåt – men förlorade regeringsmakten. Parlamentarismen är också orsak till valsystemets procentspärrar, som förvränger folkviljans avspegling i riksdagen: partier blir inte invalda trots att de har väljarstöd till mandat, en kvarts miljon röster blev bortkastade 2014 och uppemot en femtedel av väljarna röstar inte på det parti som de tycker är bäst utan taktikröstar på ett annat, som därmed kan komma in utan att ha eget stöd upp till spärren. Och ett marginalparti som får majoriteten att tippa över kan få oproportionerligt stort inflytande. Riksdagens uppsättning av flera olika omröstningsregler, möjligheten att avstå i stället för att rösta ja eller nej och användningen av misstroendeförklaring som partitaktisk metod gör det svårt för medborgarna att förstå hur folkviljan omsätts i oförutsägbara och motstridiga beslut, såsom att en statsminister fälls i en misstroendeomröstning och ett par veckor senare blir återvald av samma riksdag eller att en statsminister väljs på förmiddagen och avgår på eftermiddagen efter att ha fått sin budget nedröstad. Vår variant med negativ parlamentarism innebär att det som avgör vem som riksdagen väljer till statsminister inte är antalet ja-röster utan att inte fler än hälften av ledamöterna röstar nej. Det kan medföra att den som väljs inte har fått någon enda ja-röst och att en motkandidat har fått fler ja-röster. Reglerna om statsministeromröstningar, med en begränsning till fyra försök innan extra val automatiskt aktiveras, kan innebära stor makt för talmannen att genom taktiskt agerande påverka vem som blir statsminister, såsom efter valet 2018 då talmannen fick Löfven vald i stället för att genom att utnyttja alla omröstningsmöjligheter pressa riksdagen till att utse Kristersson, som i riksdagsvalet stötts av en klar majoritet av de valda ledamöterna. Det är dags att överge parlamentarismen, som infördes före det demokratiska genombrottet med kvinnlig rösträtt för över hundra år sedan och syftade till att behålla kungen i stället för att folket skulle få välja landets ledare. En demokratisk och enkel lösning kan se ut så här: 1. Regeringschef utses av folket i direkt personval. Alla medborgare får kandidera fritt på lika villkor och utan partimandat. De tio med flest röster går vidare till en andra valomgång. Den som där får mer än hälften av rösterna blir vald. Annars genomförs en avgörande tredje omgång mellan de två som fått flest röster. Makten att bestämma vad som ska gälla i landet ligger hos riksdagen, och regeringens uppgift är inte att förverkliga sin egen vilja utan att för riksdagen lägga fram lösningar på samhällsproblem som kan samla ett så stort stöd som möjligt. Den folkvalda regeringschefen kallas riksföreståndare i stället för statsminister, som anger ett föråldrat förhållande till kungen. 2. Riksdagens ledamöter utses genom direkt personval utan partimandat och utan spärrar. Sådana inskränkningar av medborgarnas fria val är omotiverade när riksdagen inte utser regeringschef. I stället kan den mångfald av synsätt som finns hos medborgarna bli maximalt representerad i riksdagen. Hela riket är en valkrets så att väljarna fritt kan rösta på vem som helst av alla som ställer upp i valet. Genom att väljaren får ange en andrahandskandidat fördelas de överskottsröster som inte används för ett mandat.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024–2025 Per Andersson Läs boken Maximal demokrati här Maximal demokrati av Per Andersson (178 sidor) ➤ Läs också Per Anderssons bok Demokrati mot monarki (94 sidor) ➤