Maximal demokrati Per Anderssons texter om stärkt demokrati
	Folkliga giften undergräver monarkin Exklusivitet är A och O för monarkin. En kvantitativ och kvalitativ avgränsning av furstehuset ska upprätthållas, innebärande ett litet men tillräckligt antal medlemmar och att dessa har ett ursprung skilt från folkets. Två grundläggande principer har genom historien haft funktionen att åstadkomma detta: successionsrätt tillkommer endast den som dels härstammar på obruten manslinje från stamfadern, så kallad agnatisk tronföljd, dels är född i ett jämbördigt gifte, det vill säga med båda föräldrarna av furstlig börd, och inte heller själv är gift med en icke-furstlig person. Med sin kontrast till jämlikhet och jämställdhet är principerna ohjälpligt otidsenliga men likafullt fundamentala för det stycke medeltid som i form av ett monarkiskt statsskick lyckats överleva in på 2000-talet. I den grundlag som i Sverige reglerar tronföljden, 1810 års successionsordning, stadgades för den som ville kvarstå i tronföljden förbud mot gifte med "enskild svensk eller utländsk mans dotter", vilket inte kunde rubbas ens av kungens samtycke, och för prinsessors gifte gällde: "ej må det någonsin tillåtas med svensk man". Förutom att krav på furstligt gifte ska förhindra att monarken räknar släktskap med sina undersåtar och därmed äventyrar exklusivitet och oberoende, kan villkoret ses i ytterligare ett för monarkin avgörande perspektiv: att gifta sig är att förse sina barn med hälften av deras ursprung. Furstliga personers legitimitet förvärvas inte enbart genom härstamningen på den obrutna manslinjen utan även genom den prestige som det övriga ursprunget bidrar med. Så har det varit eftersträvansvärt att gifta sig med en dotter till en kung eller kejsare, med siktet inställt på att kommande generationers monarker och övriga husmedlemmar ska kunna räkna många krönta huvuden bland sina anor. En central funktion för de furstliga giftena är också att de sammanlänkar stater, i politiska allianser eller som bekräftelse på vänskapliga relationer. Sedan 1980 kräver successionsordningen för behörighet till Sveriges tron inte längre två furstliga föräldrar utan endast en. När personer i tronföljden inte gifter sig jämbördigt halveras det furstliga ursprunget varje ny generation. Det har medfört att det utanför kungahuset finns ättlingar till tidigare kungar som har mer furstligt ursprung och även fler härstamningar från arvmonarkins utgångpunkt Gustav Vasa än de som ingår i tronföljden. De statschefsbehörigas legitimitet riskerar att ifrågasättas när skillnaden mellan deras och vanliga medborgares ursprung suddas ut. När kravet för att kunna bli statschef inte längre är ett helt furstligt ursprung utan bara en enda kunglig härstamningslinje, finns otaliga medborgare utanför kungahuset som uppfyller ett sådant villkor men utan möjlighet att nå statschefsposten, exempelvis ättlingar i hundratusental till Gustav Vasa. Steget är då kort till att alla medborgare ska kunna komma ifråga för landets högsta ämbete – genom att på lika villkor få ställa upp i regelbundet återkommande demokratiska val av statschef. När de kungliga gifter sig med vanliga medborgare bryts den åtskillnad mellan kungahuset och folket som framhållits vara ett villkor för monarkens oberoende och möjlighet att representera hela nationen. Till statschefens släktskapskrets knyts också en större mängd utomstående personer, förutom de ingifta själva även deras syskon, kusiner och sysslingar, som kan ha svårt att bortse från fördelarna med att ha släktingar i kungahuset. Redan de första vasarna på tronen fick erfara problematiken i sin tids tappning, såsom Gustav Vasas hantering av de så kallade kungafränderna och Erik XIV:s avsättning efter att han gift sig med en undersåte. En särskild utmaning för upprätthållandet av den grundläggande monarkiska mytbildningen om två artskilda slag av människor, furstliga och icke-furstliga, är att förklara hur vanliga människor numera i ett slag kan förvandlas till prinsar och prinsessor – kanske med trollspö eller genmanipulation. Reformeringen av successionsordningen 1980 syftade till att likställa män och kvinnor i tronföljden. Att dessutom avskaffa kravet på jämbördigt gifte nämndes över huvud taget inte i den socialdemokratiska regeringens direktiv i december 1975 till det som skulle bli Utredningen om kvinnlig tronföljd. Juristen Ingvar Lindell, som varit socialdemokratisk justitieminister 1957–1959 och landshövding i Hallands län 1959–1971, utsågs till enmansutredare. Inte heller i det utredningsbetänkande, Kvinnlig tronföljd (SOU 1977:5), som han i januari 1977 lämnade till den sedan valet 1976 borgerliga regeringen, framfördes något förslag i äktenskapsfrågan. Tvärtom tillät sig Lindell "påpeka att en uppmjukning av det ifrågavarande absoluta förbudet för tronarvingarna att gifta in sig i svenska privatfamiljer kan synas tveksam utifrån dynastiskt betraktelsesätt. Förbudsbestämmelsen avser nämligen att förekomma släktskapsförbindelser mellan kungahuset och 'folket'. Ett alltmera utökat antal äktenskap mellan tronarvingarna och vanliga svenska medborgare kan leda till att det 'kungliga blodet' blir allt mera urvattnat med påföljd att det blir allt svårare, biologiskt och socialt, att upprätthålla föreställningen om kungahusets särart och därmed också att motivera den ärftliga monarkin." Men när den nya regeringen lade fram sin proposition (1977/78:71) om kvinnlig tronföljd i december 1977 innehöll förslaget om grundlagsändring plötsligt också upphävande av förbudet mot icke-furstliga giften. Pådrivande för denna förändring var Riksmarskalksämbetet genom sitt remissyttrande över utredningens betänkande. Ämbetet är kungens eget organ och det var således kungens egen uppfattning som framfördes – och segrade. Varken regeringen eller riksdagen redovisade någon konsekvensanalys, och regeringens förslag antogs både av riksdagen 1978 och av den nyvalda riksdagen 1979. Kung Carl XVI Gustaf hade själv brutit traditionen och gift sig med icke-furstliga Silvia Sommerlath. Det hade han kunnat göra genom att utnyttja vad som måste betraktas som ett kryphål i grundlagen. Medan 1810 års successionsordning tydligt reglerade kravet på furstligt gifte för både prinsar och prinsessor har där inte funnits någon uttrycklig bestämmelse för den medlem av kungahuset som hunnit bli kung. Lagstiftaren förutsatte rimligen att en kung, som i normalfallet tillträder ganska högt upp i åren vid sin fars död, har gift sig långt före sitt trontillträde medan han ännu var prins. Så var också den blivande kungen Karl XIV Johan redan gift när 1810 års successionsordning antogs. Det hade då varit närmast omöjligt att ta in ett jämbördighetskrav för kungen, eftersom hans hustru inte var av furstlig börd och han därmed skulle kunna hävdas vara obehörig till tronen. Intentionen att inte acceptera något annat än jämbördiga giften i kungahuset var i alla händelser kompromisslös, vilket inte minst demonstrerats genom alla de exkluderingar utan pardon av prinsar som under åren gift sig i strid med normen. Att kungen själv skulle bryta mot det fundamentala kravet på furstligt gifte vore naturligtvis ännu allvarligare, dels symboliskt, dels dynastiskt för efterföljande kungar bland hans ättlingar som då inte skulle ha den legitimitet som ett odelat furstligt ursprung förutsattes medföra. Den föregående successionsordningen, antagen av kungen och riksdagen den 18 december 1809, utsåg den ogifte prins Kristian August till kronprins. Då framhölls redan i 1 § krav på furstligt gifte för honom som blivande kung: "Riksens Ständer uttryckligen sig förebehålla, at til Gemål ej må tagas enskild Swensk eller Utländsk Mans Dotter". Han dog redan den 28 maj 1810 och Bernadotte engagerades i hans ställe, med en ny successionsordning där motsvarande bestämmelse alltså tagits bort. Subtiliteten i jämbördighetskravet aktualiserades när Gustaf VI Adolf skulle ingå sitt andra äktenskap. Då ifrågasattes om hans tillkommande, sedermera drottning Louise, var furstlig på det sätt som successionsordningen förutsatte. Hon hade ett ursprung på sina olika ansidor som var dynastiskt lika "fint" som hans. Invändningarna mot hennes börd var inte primärt att hon vid tiden för giftet var Lady Mountbatten. Hon var född prinsessa von Battenberg, men hennes släkt hade växlat till engelska namn och titlar 1917 till följd av antityska stämningar under första världskriget, samtidigt som den regerande kungasläkten bytte från Sachsen-Coburg und Gotha till Windsor. Problemet var i stället att hon inte var född i ett suveränt furstehus utan i en adelsätt som tilldelats prins- och prinsesstitlar på grund av att hennes far var son till storhertigen av Hessen i ett morganatiskt äktenskap. Samtidigt var drottning Victoria av Storbritannien mormors mor till Louise, som därmed ingick i den brittiska tronföljden och för övrigt var nära släkt med sin blivande mans första gemål. Vigseln räddades slutligen av den kognatiska tronföljden i Storbritannien och hovet där betygade att Louise var en del av det brittiska kungahuset.	slekt.se/demokrati Start Maximal demokrati ➤ Start slekt.se ➤ © 2024–2025 Per Andersson Läs boken Maximal demokrati här Maximal demokrati av Per Andersson (178 sidor) ➤ Läs också Per Anderssons bok Demokrati mot monarki (94 sidor) ➤